Hjältesoldaten Allan Mann, 84, död

En individ (tvekar för ordet kollega) som jag väl känner till. Hans "historier" är definitivt inte seriösa :-) . Nog om detta - passar bättre i Skvaller.

Utmärkelserna som redovisas imponerar i sitt antal. Annars speglar de en person som varit runt i Finland och Norge under kriget, och som fått utmärkelser från de länder som varit på samma ställen som han. Det är bara att titta på "värdet" av dem för att förstå att det handlar om standardutmärkelser som massor av deltagare i kriget fått (inte avsett som någon nedvärdering, förstås). Det som kittlar en smula är förstås antalet nationer som dekorererat honom.

Varför hans erkännanden skall ifrågasättas IDAG, när han togs väl om hand av svenska försvaret efter kriget och inte ifrågasattes DÅ känns ju lätt märkligt.

Nå, anledningen till det skulle ju vara om han fejkat alltihopa! Säger inte att det är så, men uppgifterna om att han skulle varit kommunanställd under den aktuella tiden är ju lite besvärande. Eller hur?

Skulle vara välkommet om du kommer med lite mer sakliga argument än slappt förtal av Harrysson och Sunnefeldt!

Och att Mann mottogs av försvaret… Tja de kan ha blivit duperade som KI blev lurade av charlatanen Macarini… Säger inte att det är så, men HELT omöjligt är det inte?

Fy 17, nu blev jag ju tvungen att försöka hitta både Harrisons drapa liksom grunden för frågeställningen, dvs Sunnefeldts artikel. Här kan man hitta denna: https://vision127.se/wp/

Den kritiska artikeln har jag läst, och Sunnefeldt (som alls icke är någon akademiker, utan fd yrkesmilitär i Jägeriet) har naturligtvis flera goda poänger. Att efterforskningarna han gjort inte kan finna konkreta bevis på AM:s bravader är ju säkert alldeles sanna och korrekta. Det verkar ju också som han gjort noggranna efterforskningar och verkligen försökt att finna verifikationer.

MEN, som vid all forskning måste man komma ihåg att "frånvaro av bevis" inte är ett bevis i sig själv. Därför blir den här typen av "kritisk granskning" alltid problematisk och i Sunnefeldts fall särskilt problematisk, eftersom den helt bygger på premissen "jag kan inte hitta bevis för...".

Det här försvåras naturligtvis av att forskningsobjektet inte längre kan tillfrågas, men också av att Sundfeldt genomför sin forskning ad-hoc, utan att redovisa och motivera sin metod. Hans akademiska träning KAN vara bristfällig, men det vet jag inte. I hans CV redovisas ett års universitetsstudier i sociologi och pedagogik.

Att på sådana grunder ställa Allan Mann och hans levnadstecknare i dålig dager därför att de tagit sig poetiska friheter med AM:s levnadshistoria blir ju då litet märkligt. Syftet med rapporten förefaller ju inte enbart bara vara att diskutera kritisk granskning. Kanske Sundfeldt uppfattat Mann (som han bör ha träffat ibland) som en snackputte som skall sättas på plats, men varför välja att göra det postumt?

Jag noterar också att Sundfelts CV inte innehåller några referenser till egen aktiv utlandstjänst. :-)

Att sedan DH håller med om att kritisk historieforskning är en "bra grej" är ju liksom förväntat.

Det finns ju delar som är uppenbart hittepå. Som att han skulle ha släpat en fransk legionär genom de tyska linjerna över fjället samtidigt som han var sårad i magen, för att sen hittas av svensk trupp, medvetslös av blodförlust. Det finns noll chans att det skulle kunna ha hänt.

Det kan vara osant, naturligtvis. Men, rent forsknings/utredningsmässigt måste man då ställa frågor:

Är osannolikheten ett bevis för att det inte hänt (Hint: det är det inte, rent principiellt) ?
Kan det ha hänt, men på ett annat, mindre spektakulärt, och därmed trovärdigt sätt ?
Handlar det om en "litterär förbättring" av skeendet av biografen ?

Sedan, följdfrågor:

Finns det någon tänkbar anledning för Mann att inte beskriva saken helt korrekt ?
Har Mann någon vinning på att saken beskrivs som ett hjältedåd av värsta sort ?
Finns det någon tänkbar orsak för svensk militär personal att hålla tyst om vad som egentligen hänt ?
Kan svensk militär vid gränsen tänkas ha medverkat till att fransk personal inte skulle interneras utan frestades att låta denne löpa (dvs, försöka komma hem/ut ur Sverige) ?

Det här är ju frågor som måste ställas om man vill leda i någon sorts bevis att detta aldrig hänt.

Jag håller givetvis med om att det är osannolikt, förmodligen kryddat utan måtta och att det kanske inte hänt alls på det sätt som beskrivits i biografin.

Men tar man på sig att lusläsa romantisk-biografiska hjälteskildringar för att bevisa att Mann talar osanning får man komma med något bättre än "jag hittar inga bevis för att det hänt på det sättet jag läst i en bok".

(Inte ens lönekorten är något riktigt bevis. De KAN ju ha använts för att dölja Manns frånvaro och fyllts i efterhand. Spekulationer-spekulationer! )

Sedan talar faktiskt Manns efterkrigsanställning på Karlberg och hans reservofficersutnämning (till Sundfeldts förtret, enär Mann inte hade studentexamen) till hans fördel. De informella informationsvägarna inom försvaret vet vi ingenting om, men det går inte att bortse från att Manns bedrifter skulle kunnat vidimeras av kontakter utan att detta redovisats.

Men visst kan Mann varit en bluffgubbe och bedragare av värsta tråkigaste sorten, sol-och-vårat alla i sin närhet, blivit försvarsanställd på rena lögner - och sedan kvarstå i försvarets tjänst tills pensionen (1984). Det är också litet osannolikt... :-)

Möparnas verkliga MÖP-forum har en tråd om AM. Nu kanske man inte tycker/tyckte som Stellan Bojerud, rent politiskt, men militärhistorik var en del av hans egentliga yrke. Han belyser (och påstår) en del runt AM:s gärning i tråden: https://forum.skalman.nu/viewtopic.p...2136&start=45:

Bevisbördan ligger givetvis på den som påstår att det hänt. Och just den historien är 100% ett hittepå dels för att terrängen inte medger att du skadad släpar nån uppför fjället (där fienden dessutom befinner sig) och som lök på laxen så ska han ha varit medvetslös av blodförlust, och sker det under de förhållandena 1940 så är du död. Du har noll chans att överleva det. Sen skulle givetvis det faktum att han hittades av svensk trupp ha gett upphov till andra källor än han själv, nån måste ju ha tagit hand om honom, fått honom ner från fjället och till sjukhus. Och fransmannen hade rimligtvis återförts till Frankrike via officiella vägar precis som alla andra som hamnade i Sverige.

Att han var i Finland vet vi, och förmodligen i Sydnorge. Men sen spårade det nog för den gode Allan.

Det fetade är ett missförstånd. Bevisbördan (i det här fallet) ligger på den som påstår att det INTE hänt på det sättet Mann beskriver (eller, kanske, de som nedtecknat hans berättelse).

Sedan kan det mycket väl vara så att Mann var en historieberättare av stora mått, och att hans historietecknare tagit alla hans påståenden som fakta. Men det är varken Mann (som inte kan) eller författarna som har skyldighet att bevisa något.

Bevisbördan ligger alltid på den som påstår att något har hänt, det är inte rimligt att kräva att folk ska bevisa att saker inte har hänt. Nu har det ju dock lagts fram bevis som motsäger Allans berättelser i form av hans anställnings- och värnpliktskort, som motsäger hans berättelser. Och man är på ren svenska dum i huvudet om man tror att han släpat nån över fjället för att sen blöda ur, men ändå på nått mirakulöst sätt räddas och sen köra på som inget hade hänt. Var finns tex hans journaler från sjukhusvistelsen?

Nja, det här blir kanske komplicerat, men när det gäller hypoteser och postulat är det den som lägger fram hypotesen (eller postulatet, ett fint ord för "grundläggande, obevisat påstående") som har bevisbördan. Det enklaste sättet här är att titta på kedjan. Allt börjar med att Mann kommer tillbaka från kriget (och anställningen i Norge), blir anställd i Sverige och sedan presenteras av någon levnadstecknare som beskriver honom som "den mest dekorerade" etc etc. Legenden är sedan etablerad.

När då Sundfeldt, långt efter Manns frånfälle, hävdar att "Det kan inte ha hänt" blir det inte Mann som har någon bevisbörda för att det är sant, utan den som kommer med påståendet att "detta kan inte ha hänt". Det finns många exempel på att forskning kommit fram till att tidigare forskning måste revideras, men då har påföljande forskning minsann fått visa att ursprungspostulatet inte är korrekt.

Det är nu vi hamnar i läget "frånvaro av bevis är inget bevis" - en trist sits för den som påstår att "det kan inte ha hänt, därför att det är "omöjligt, osannolikt och det finns inga sjukjournaler och förresten ser det ut som att Mann var anställd på kommunen just då" (typ).

Att Dick Harrison tycker det är ett bra försök att reda ut frågan (för jag hoppas han inte anser att Sundfeldt har visat att Mann ljuger) må ju vara en sak, att Sundfeldt visat att Mann är en lögnare är en helt annan. Det är i detta som Sundfeldt måste ha bevisbördan.

Någon sorts ordning i bevisfrågorna måste man ha.

Det är ju alltid bra att ha nått som stödjer ens påstående, men som sagt är det i grunden så att den som påstår att nått har hänt som har bevisbördan. jag behöver tex inte bevisa något för att säga att jag inte tror på historierna, däremot kan jag påstå att han egentligen befann sig i Sverige och hänvisa till värnpliktskort etc för att bevisa det. Och i hans fall så finns det fysiska bevis som pekar på att han befann sig i Sverige medan det saknas bevis för att han var kommandosoldat eller nått liknande. Så slutsatsen blir att han var i Finland under vinterkriget och förmodligen en sväng i södra Norge för det finns det ändå stöd för. Resten är sånt han hittat på.

Jag får tacka för de goda länkarna och har nu läst och begrundat. Jag anser att tjänstgöringkort med mera visar att den senare delen av Allan Manns bana under kriget med största sannolikhet är påhittad. Argumentet att man i efterhand skulle förfalska så där korten för att dölja hans verksamhet är ju minst sagt långsökt. Särskilt med tanke på att han ju var väldigt öppen med sin verksamhet, och egentligen inte hade någon ledande befattning.

Frågan är bara varför. Om jag förstod rätt så turnerade han mer eller mindre runt typ i folkparkerna tillsammans med ett par motståndsmän från Norge efter kriget. Var underhållare helt enkelt. I ett sånt sammanhang är det kanske inte så märkligt att historierna blir vildare och vildare, och när de väl hade kommit igång, så gick det ju liksom inte att backa. Allan själv pratade ju tydligen ganska lite om sina krigsminnen, men däremot gjorde folk i hans omgivning det . Sätt på det sättet är det egentligen är ganska tragisk historia.

Beträffande fallet Mann har jag alltid tyckt det varit konstigt att man har en kapten gående som gymnastiklärare ett helt yrkesliv. En officer med den graden är alltid krigsplacerad i skarpa ledarpositioner ända upp i ålderdomen och övas regelbundet i dessa. Men trott att historierna om honom varit verifierade och att det möjligen handlat om att man inrättat någon sorts reträttpost åt en krigsskadad stackars människa.

Men nu verkar det snarare varit den vanliga historien. Den som rekryterat någon på meriter som är totalt uppåt väggarna är lika ointresserad av att detta avslöjas som den rekryterade. Fungerar karln och kommer till jobbet varje dag och gör vad han ska är det enklast för alla parter att förhållandet varar tills pensionsdagens befrielse infinner sig. Med överväldigande sannolikhet har de rätta förhållandena varit kända av ledningen som sagt åt karln att hålla käften och hålla sig undan och sköta det jobb han fått.

Där har vi förklaringen till tystlåtenheten och den låga profilen. Och strategin fungerade väldigt väl.

Varför inrättas inte ett LADOK för knektar? Då går det inte att bluffa om sina meriter längre.