Känner mig tvungen att tänka. Vad göra?

Jag måste tvångsmässigt tänka hela tiden. Hela tiden tvingar jag mig själv till att försöka

• vara kreativ
• bara inse något
• ta perspektiv
• filosofera
• ifrågasätta och vara skeptisk
• finna storslagna ambitioner

All vakna tid bokstavligen sitter jag och "pressar" för att försöka uppnå dom här sakerna. Jag känner att jag MÅSTE göra det för att

• bli stark och smart
• bli osårbar
• lösa alla världens problem
• finna problem vi inte visste fanns
• blotta och avtäcka det vi inte vet
• för att nå nya höjder och finna sanningen om universum
• vara osårbar mot stora makter och krafter och samhällets ondhet
• med intellektets kraft finna makt, lycka, frihet och TRYGGHET

Premisserna för det är att

• världen är full av otäcka människor. Även det mest IQ-befriade rövhål kan orsaka dig skada om du inte är på din vakt. Det gäller att ligga steget före.
• Samhället kan förfalla och då gäller det att vara på topp och ha förberett sig.
• verkligheten är ett stort mysterium och inget att leka med. Det måste bemästras. Kanske kan allt i världen lösas.
• tänk vad mycket "magi" man missar om man inte tänker. Vad mycket sanning och spännande saker man kan gå miste om.
• jag vill bli gud, för att slippa all smärta och oro och begränsningar.

Jag gör det genom att

• "pressa" tankarna, liksom "vrida ur" hjärnan på idéer.
• pushar liksom, "kom igen nu tankar", försöker "minnas" fram nya idéer.
• vrider och vänder på tankar.
• försöker plocka fram slumpmässig tanke och börjar sedan ifrågasätta den
• "pratar" otydligt i mina tankar och försöker sedan "lyssna". På så sätt får jag fram slumpmässiga tolkningar.
• Slumpar fram ord och tankar.
• Tänker starkt på nyliga intryck.
• fantiserar ihop lösningar eller andra fantasier i hopp om att komma någonstans.

Återkommande är fantasier om att pressa med kroppen och att ta i. Att jag med enorm kraft ska kunna göra vad som helst. "Trycka hårt" och uppnå resultat. Dessa fantasier sätter jag i bruk i verkligheten där jag pressar min hjärna på tankar.

När jag inte tänker så blir jag ängslig och känner mig otrygg. Det känns som att jag inte gör någonting och att tiden rinner iväg på hjärndödhet. Det är som att gå till gymmet utan att träna.

Det mesta jag tänker på är förmodligen skit och mina försök är ganska mycket slöseri på kraft och därande på psyket.

Men jag kan inte slappna av för det är så många problem jag inte löst, känner att jag måste fortsätta försöka. Jag är ävligt dålig på att lösa mina problem. Mina tankar består av svåra lösningar (som att bli gud eller hitta ett sätt att veta allt) än att hitta enkla lösningar eller bara låta problemen vara.

Även fast jag har självinsikt så hjälper inte det. Jag är fast i en cirkel som inte går att bryta. Nu är jag till exempel där igen, där jag försöker hitta ett sätt att bryta cirkeln. Då är tankarna igång.

Jag kan inte bara sluta, för det är så mycket obehag jag försöker göra mig av med. Slutar jag tänka så är obehaget fortfarande där lika mycket. Så det finns inget att njuta av i min tanketystnad. Jag är också rädd för att missa bra idéer eller förlora intellektet om jag slutar tänka.

Jag är också missnöjd med att jag har varit väldigt dålig på att tänka. Att jag inte varit smart. Att det för det mesta är meningslöst trams utan substans.

Det som jag är orolig kring är

• att jag inte kommer någon vart, att jag inte kommer väldigt långt, att jag inte kommit någonstans
• att jag inte vet vem jag är eller vem jag ska bli och varför och vad jag kan bli och hur långt jag kan komma
• att jag inte kan komma dit jag vill vilket är att vara rymdresenär och en av den absoluta eliten
• att jag inte kan koppla av och slappna av.. för då får man inget gjort... och att avslappning aldrig varar för evigt heller .. jag vill vila 100% av all tid
• att jag är en patetisk jävla nolla. Går på bidrag och närmar mig fattigpension
• att samhället drivs av äckel som man måste prostituera sig till känslomässigt
• alla hot och faror och uteblivna möjligheter och uteblivna sanningar
• att 10 generationer från nu kanske har alla svaren medan jag inte får veta ett skit eftersom att ingen vet
• att i mina storslagna ambitioner behöva tänka på vardagliga saker... att pressen och förväntningarna och överlevnaden ligger där..

Jag vet inte längre. Denna post gav mig insikt som spelar absolut noll roll. Så det måste handla om någonting annat och jag har inte förstått vad.

Det råder stor oro, osäkerhet, stress, FÖRVIRRING, obekvämlighet, ånger, skam, förakt, trötthet, tvivel, mållöshet och meningslöshet.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva eller tänka nu längre.

Men jag vet inte riktigt hur jag ska landa. Det är som att jag flyger ett störtande plan eller plan i oändlig turbulens och inte vet hur jag ska landa.

Kan ni identifiera problemet och se någon lösning på det här? Knarka verkar vara den enda lösningen.

Alla försök jag försökt med hittills har lett till mer förvirring. Jag har till exempel försökt hitta mening med livet (t.ex. = rädda världen) som lett till mer stress och förvirring.

Herrejävlar. Dricker du alkohol? Om inte så ska du nog börja på studs. Dra i dig ett halvrör så ska du nog se att du får ordning på det där och lär dig hur det är att vara avslappnad. Fortsätter du sådär så lär du nog bli helknäpp snart.

Tänk om, tänk rätt.
Fast det är klart... man bör vara lite skeptisk.
Så du bör nog ifrågasätta mitt ifrågasättande.
Bara en tanke.

Se vad lätt det är. Bara 1 tanke.

Jag är redan helknäpp och alkohol och droger är det enda som hjälper för en stund.

Det är inte fel att tänka, men om inte känslorna är med kan det bli väldigt meningslöst och repeterande och riktningslöst. Lös en handfull problem åt gången och rotera mellan problemen. Gör problemen verkliga så att synliga framsteg kan ses och värderas. Lär dig slappna av och låt det undermedvetna hjälpa dig med lösningar från och till.

Du verkar ha mentala problem dessutom och detta kan behöva annat grepp. Du verkar väldigt stressad och avskärmad från dig själv. Bli vän med dig själv. Sluta göra sådant som förväntas av dig. Fråga dig hur du mår. Lyssna på svaret.

Prova att skapa och lösa enklare problem till att börja med.

Jag vet inte ens var jag ska börja eller vad jag känner. Jag vet bara att det känns jälvigt obehagligt allting.

Alla mina intryck skrämmer mig, jag vet inte vad de är för något. Går på gatan.. vad är det jag ser? Är det faror, är det masspsykos, är det lugnt, är det en massa gående tarmar+munnar på ben?

Jag är väldigt förvirrad.

Du borde göra det bästa av situationen och skriva en bok med dina intryck. Du kan ju uppenbarligen sätta vad du tycker, känner och ser på pränt, och detta kan komma till gagn för andra. Intressant att läsa.

Ska man göra en mindmap när man är förvirrad?

Du måste släppa taget om ambitionen till intellekt. Våga, och du kommer bli förvånad.

Då blir man ju dum.

Förstår att du tänker så. Det var den tanken jag syftade på med att du, om du försöker på riktigt, kommer bli förvånad.