Oförklarlig ångest som börjar ta över..

Hej, tänkte lite kort och sammanfattat beskriva min situation.
Jag har nyligen börhjat studera på universitet efter ett sabbatsår. Jag har en bra tid alltid haft små problem med ångest. T.ex. när jag jobbade hade jag nästan alltid lite ångest på morgonen men det släppte så fort jag kom dit till jobbet. Men även på fritiden har jag haft ångest, en slags oförklarlig ångest. Jag har vänner, en fin och stöttande familj och en bra akademisk grund. Har inte tänkt så mycket på ångesten, utan mest accepterat den då den inte var så grov.

Detta har dock eskalerat på sistonde. Jag upplever nu att ångesten börjar ta över lite för mycket, och har hindrat mig från att vara social och pratglad. Jag är en smått introvert person, är inte alltid den som tar initiativ till att göra saker, men jag är alltid på och intresserad. Jag har inte svårt att prata med människor, utan jag tycker om det, detta är dock när jag kan vara lugn och inte ångestfylld. Nu inför allt på universitetet har jag träffat väldigt många människor och skapat kontakter. Men nu på sistonde har jag börjat få en jobbig och dominerande ångest. Den hindrar mig från att kunna ha kul och släppa loss. Jag vet att de tillfällen jag är lugn och ångestfri så är jag en skön och trevlig person, som många tycker om. Men i och med att jag nu för tiden haft en, nästan konstant smygande ångest, så har jag inte kunnat slappna av och ha kul med den nya kompiskretsen. Jag tar inga initiativ till att träffas och är inte den mest pratglada. Detta är så sjukt jobbigt då jag gärna vill vara med och ha kul, men det går liksom inte. Ser också riktigt bra ut enligt många (får höra det ofta på förfester, av vänner och andra) vilket gör det ännu mer jobbigt, då jag avviker många tjejer som är intresserade p g a att jag inte orkar prata och vara social på det sättet jag skulle vara om jag var lugn och ångestfri.

Grubblar väldigt mycket på vad detta kan bero på. Har alltid tänkt mycket som person, överanalyserat situationer som i sin tur lett till ångesten. Det är så konstigt med då jag inte riktigt kan lista ut vad ångesten kan bero på. Har funderat ett tag på att ringa till vårdcentralen och få remiss till psykolog, men det känns lite läskigt. Känns som att jag borde prata med mina föräldrar om detta först.

Ångesten limiterar mig från att utvecklas som person, när jag är ångestfylld har jag ingen direkt lust till att göra någonting. Tränade mycket förut, något som jag trappat ner på mycket då jag inte riktigt orkar. Har dock läst mycket om hur träning kan liknas med SSRI-preparat, och ska börja springa några gånger i veckan för att se vad som händer. Känner att om jag skulle kunna dämpa min ångest, så kan jag utvecklas både socialt och som person.

Tråden var mest till för mig, så att jag kan skriva av mig lite, men om någon har några råd eller annat så får ni gärna skriva.

Det du beskriver om hur det var tidigare att du upplevde lättare ångest inför ett arbetspass som släpper när passet väl börjar är väldigt vanligt. Nästan alla jag känner med jobb har uttryckt samma sak.
Men nu har din ångest förvärrats och du upplever att den begränsar dig och det är ju inte bra. En tanke som slår mig är att jag faktiskt hört från folk som påbörjar högre studier upplever en dipp i sitt mående. Arbetsbördan av studierna och alla nya människor man ska förhålla sig till kan ta på krafterna och leda till ökade stressnivåer i form av ångest. Det tycker jag inte är så konstigt.
Sedan tycker jag det låter som du har lite höga krav på dig själv vad gäller det sociala. Man behöver inte alltid vara den som tar initiativ eller vara den mest pratglada. Man behöver inte vara på för att någon tjej visar intresse. Du verkar vara nere i en svacka och det är inget konstigt med det, det får man vara, det händer alla och det är helt okej.

Jag har själv haft rejäla problem med ångest och tycker absolut att du ska söka hjälp om du upplever att ångesten är så besvärlig att den begränsar dig i ditt liv. En samtalskontakt kanske räcker eller så kan du behöver tillfällig medicinering. Och jag tycker du absolut du ska prata med dina föräldrar så dom kan stötta dig i detta.