Måste ske en förändring, vad ska jag ta mig till?

Hej!

Nu kommer lite lång läsning. Är ytterst tacksam för er som orkar läsa igenom detta och gärna ge mig råd.

Jag lider sedan barnsben av svår ångestproblematik (OCD, GAD, social fobi etc) och depression. Gått igenom mängder med mediciner (SSRI/SNRI/neuroleptika...), KBT, samtalsstöd etc. Dom sistnämnda har hjälpt en aning men inte tillräckligt och bara tillfälligt. Har recept på 100st Stesolid, 10mg / månad. Dock äter jag max 30-40mg/vecka (1-2 gånger) på grund av rädslan för beroende och alla skräckhistorier man läst.

Min problematik har förstört så otroligt mycket i mitt liv då jag direkt eller indirekt styrs av och tar beslut utifrån mitt mående. Känslorna påverkar alltså min beslutsförmåga så kraftigt att jag har svårt att se saker ur en rationell synvinkel. Jag tenderar att vara självdestruktiv i mina mörkaste stunder på så sätt att jag förr eller senare alltid avslutar saker jag egentligen vill fortsätta med. Allt ifrån att ta bort alla vänner från Facebook, isolera mig själv, avsluta projekt innan dom är klara och diverse annat. Mönstret är alltid samma. Jag bygger upp något (ett förhållande, ett hobbyprojekt, en vänskapskrets) och sedan hamnar jag i en depressiv fas präglat av självhat och då raserar jag allt och hamnar på noll. När jag sedan börjar må bättre bygger jag upp saker igen och ett tag mår jag okej tills jag återigen hamnar i en djup svacka och allt faller... igen.

Detta har lett till krossade förhållanden, förlorade jobb och jobbmöjligheter, nedlagda projekt och slutligen ensamhet. Jag har oavsiktligt sårat många människor och när jag mår som sämst kan jag var elak och otrevlig mot mina närmaste, utan att jag menar det. Det ger mig enorm ångest efteråt och ofta målar jag upp en bild av att det är värre än av det egentligen är. Detta tär på mig och ligger och gnager hos mig dag som natt.

Jag har dock ett i många ögons bra jobb, men jag sköter det inte som jag borde. Kommer dock undan med det då jag är hyfsat intelligent och vet vad jag ska fokusera på så att det ser ut som att jag gör ett bra arbete. Vill tillägga att jag inte medvetet gör ett undermåligt jobb utan när jag mår som sämst har jag stora svårigheter att koncentrera mig. Tankar och känslor väller över och det närmast brinner i mitt huvud. Vill dock tillägga att jag inte gillar mitt jobb särskilt mycket, men fortsätter då det ger bra pengar och en rutin i vardagen som gör att jag lyckas hålla ihop någorlunda.

Nu är jag där igen. Ensam och isolerad, inga aktiva intressen. Känslor från mitt tidigare (långa) förhållande som för något år sedan tog slut, mycket pga att jag mådde så dåligt, kommer tillbaka. Skuld och självhat blandat med saknad och ånger. Varför gjorde jag inte så? Varför gjorde jag så? Tänk om.

Utåt sett ses jag av ytliga bekanta och arbetskollegor som glad och positiv och jag vet att jag är omtyckt av kollegor på jobbet. Men det är bara en fasad för inom mig är det bara en svart avgrund. Dom enda få vänner jag har bor långt härifrån eller är ytligt bekanta som man bara träffar ute i svängen. Men jag har tröttnat på att gå ut och gör det numera väldigt sällan, vilket resulterat i denna isolation (förutom dom jag alltså träffar på jobbet).

Det som hjälper är Stesolid. Mina tankar varvar ner, jag blir gladare, ångesten minskar men även depressionen minskar. Igår var jag så depressiv att jag ägnade hela kvällen åt olika tankar på hur man enklast tar sitt liv. Tog sedan en tablett och allt var borta och jag fick motivation och kunde tänka rationellt. Surret i hjärnan, dom okontrollerade känslorna borta. Jag var "normal". Vill dock poängtera att det inte berodde på att jag var i en avtändning från tabletterna. Hade samma typ av mående innan jag började med Stesolid, och åt dessutom en tablett dagen innan och med tanke på den långa halveringstiden borde några avtändningssymptom inte visat sig ännu. Så, tabletterna hjälper och nu när jag är i en kris funderar jag ändå om det kan vara värt att äta dom och samtidigt på allvar försöka strukturera upp mitt liv? Avtändning som jag kommer få så småningom får jag ta itu med sedan, då jag har en grund att stå på. Jag vet inte, som med allt annat så är jag oerhört dålig på att ta beslut och det brukar resultera i att saker rinner ut i sanden. Vad det än må vara...

I övrigt vet jag inte vad jag ska göra. Har ibland funderingar på att säga upp mig på jobbet, dra ut och resa i ett par månader (har en hel del sparpengar) och försöka börja på nytt. När jag är ute och reser är jag en HELT annan person. Särskilt om jag befinner mig i naturen. Men samtidigt är det för tidigt på denna anställning för att ta tjänstledigt, och säga upp mig vågar jag inte.

Vad vill jag då säga med allt detta? Jo, jag behöver råd. Vad ska jag göra? Jag är snart 40 år och har ingen familj och åren rinner iväg. Jag är på noll igen och vet snart inte vad jag ska ta mig till.

Tack!

Varför medicinerna inte hjälper är ju för att du (antagligen) knarkar. Så det finns ingen annan utväg än att sluta med knarket.

Tack för svar.

Nej, jag knarkar inte. Experimenterat tidigare som många andra men tar idag inget annat än mina lagliga Stesolid och alkohol då och då på helgen.

Kan inte te ge några råd gällande arbetsbiten men jag skulle rekommendera att kolla upp Jordan Peterson på Youtube, Storting yourself out. Han har fått mycket bra gehör för sina tankar kring män och deras problem i vårt postmodernistiska samhälle.
Sök Stefan Molyneux Jordan Peterson.

Han talar om vikten av att skapa en mening med vårt liv, vilket om du är normal i dagens mått, även du kanske saknar?

Att det växlar för dig hela tiden och att du bygger upp saker och startar projekt som du senare raserar och att humöret växlar mellan positivt och negativt depressivt hela tiden låter i mina öron iallafall som ett tecken på bipolär eller har jag fel?

Att du inte har familj kanske är räddningen för dig eftersom du då är fri att göra vad som krävs för att du ska må bra.

Vet verkligen inte, men att jobba bara lite och leva väldigt billigt nära naturen kanske vore en lösning? Kolla Cheap RV Living på Youtube för inspiration.

Tack, den där tanken har faktiskt slagit mig. Bryr mig inte om pengar annat än i försörjningssyfte så får man ner utgifterna kan jag mycket väl tänka mig leva enkelt... iaf ett tag. Att dra iväg söderöver i en RV för en period hade nog gjort gott. Handlar bara om att planera för det (och våga), så att man ser till att verkligen få det gjort, och det är där jag ofta fallerar.