Citat:
Ursprungligen postat av
BnH
Detta fick mig att fundera. Det är ju möjligt att det är en faktisk händelse och att HW ej uttryckligen sagt nej och kanske var med på noterna.
Då kan det väl i efterhand klassas som våldtäkt?
(Har för mig att jag läst någonstans om något fall där man kom fram till att man faktiskt inte måste säga nej utan att man egentligen uttryckligen måste säga ja. Har dock ingen källa utan bara vagt minne, någon kan säkert tillrättavisa mig)

Man måste inte uttryckligen säga nej för att det ska vara väldtäkt givetvis. Lika självklart som att det inte är våldtäkt bara för att det inte är uttryckligt ja.
Om någon visar att hon vill så är det ingen väldtäkt oavsett hur mycket hon ångrar sig efteråt.
Hur man ska avgöra när någon visat att hon vill är ju ett dilemma. Men det är i vart fall inte subjektivt. Det duger alltså inte för en man att bara säga "jag trodde". Det går inte att säga något specifik eftersom det har med situation att göra. Om en man smeker sin fru i sängen när hon sover, hon vaknar och ler och särar på benen, då är det helt normalt att stoppa in den.
Om en kille får med en packad brud från krogen. De hånglar och sen däckar hon. Då har killen inga skäl att inbilla sig att hon vill knulla när hon ligger där och sluddrar, även om hon kanske skulle kunna få fram ett nej.
Effekten av att det är så svårt att beskriva signaler och kroppsspråk är att det har blivit mycket "varför skulle hon ljuga". Om en tjej säger att hon blivit våldtagen så tänker man (med viss rätt) att en tjej inte vill göra sig till väldtäksoffer i onödan. Säger hon sig ha blivit väldtagen är risken stor att hon faktiskt också hade sex mot sin vilja, och det uppfattade mannen, för oavsett hur man beskriver en situation i efterhand,vad som sades etc, så kvarstår att man märker när någon inte vill, så enkelt är det.
En trovärdig berättelse utan motiv att ljuga, har alltså gjort att domstolar slutit sig till att det måste ha varit ofrivilligt sex och därmed också att det borde ha märkts.
Feministerna har dock förstört en hel del. Genom den ständiga retoriken om att allt är väldtäkt, och det förekommer jämt och i förhållanden osv, så har de samtidigt normaliserat väldtäkt.
Det har gjort det till ett mindre skamfyllt brott för både förövare och offer. Resultatet är att fler män våldtar (då de inte känner skam, det är ju inget sjukt och perverst, det är ju bara lite vanligt och utbrett kvinnoförtryck som alla män sysslar med i olika filer). Och kvinnor falskanmäler oftare (det finns ju inget motstånd, ingen skam, alla kvinnor har ju blivit det, ibland utan att ens veta det själva).
Det har fått tre negativa konsekvenser. Dels att fler våldtäkter begås när skammen inte längre utgör samma hinder. Dels att fler män döms oskyldigt eftersom normaliseringen av brottet lockat fler falskanmälningar. Och även att fler riktiga väldtäktsmän inte fälls eftersom normaliseringen skalat fler falskanmälningar vilket gjort att domstolarna inte lika självklart kan utgå från att kvinnor talar sanning.
Det är illa. För just våldtäkter är så svårbevisat brott. Där hade skammen behövts för att avskräcka från att brottet sker från första början eftersom det är svårt att bekämpa med lag endast. Men det hade också varit bättre om det hade funnits kvar ett motstånd hos kvinnor att anmäla då det hade gjort att domstolarna i de få anmälda fallen hade kunnat utgå från att ingen kvinna utan verklig orsak sa sig vara offer för något så smutsigt.
Kort sagt. Det var bra för alla när våldtäkt var så starkt förknippat med skam, smuts och tabu. Feminismens våldtäkts-retorik har avdramatiserat övergreppet. I sitt försvar av muslimer som väldtar mest har feminister till och med medvetet avdramatiserat. Till exempel den där feta krönikören på Metro som var emot utvisning av väldtäktsn eftersom man inte kan utvisa bara för att någon "betett sig illa" och jämförde våldtäkt med en örfil.