Är det förändring som behövs i tillvaron när allt känns deppigt och det är kallt och trist.
Är lite inne på ett sidospår jämte mina studier som vart ett intresse sedan länge men som jag också intalat mig själv länge - det är inget för mig.
Kan det vara så att vi behåller oss rätten att inte löpa linan fullt ut tidigt i livet, med att spara på vissa bitar för att ha något roligt att upptäcka senare att man levt så hårt med den tron "det är inget för mig" att det är ens verklighet. Ungefär som att en hetro blir Hönö eller byter religiös åskådning. Någon som känner igen sig?
