Fult dumpad-har han relationsångest eller annat? Kan jag göra något åt situationen?

Jag tror han både vill och inte vill. Han kan vara en kille som kan känna sig pressad i ett förhållande, han är typ van att kunna göra det han vill. Men samtidigt har han känslor för dig, och då har han avvägt vad som är viktigast, att kunna göra precis vad han vill, eller ha ett förhållande.

I serien Seinfeldt, kan man se hur Kramer i ett avsnitt varnar Jerry, att ett förhållande kan vara som ett fängelse för en man, jag tror din kille tänker lite på det sättet.

Jo jag har tänkt lite i de banorna med, att han tänker så alltså. Fast jag tycker ju att både han och jag ska kunna hitta på saker på sidan av och pyssla med våra intressen. Jag vill inte alltid vara ihopklistrad med den jag är tillsammans med heller ju och tycker jag varit tydlig med att det är ok att inte umgås jämt och göra saker på varsitt håll. Jag är inte en sån klängig typ och heller inte nån tjej som behöver massa uppvaktning eller avancerad uppmärksamhet på nåt vis. Blir glad för småsaker och att höras lite då och då.
Men i hans tankar kan det ju kännas som att han är fast och plötsligt har förpliktelser att umgås, ta ansvar mm. Kanske för att normen för ett förhållande är sådant.

Något som vart mig till hjälp har vart att inte försöka pusha fram etiketten, kvinnor gör så oftare. Medan män sällan yttrar en tanke efter 6mån till sin polare - är vi kompisar nu?

Lite utav den mentilateten tror jag kan vara nyttig att anamma. De är knepiga men ändå lättsamma bara man vet hur man ska umgås på schysta villkor. Inte blir de frenetiska över damm saker som vi. Make it easy hörru, så gott du kan

Jo det är sant det med. Och jag har tagit en dag i taget, försökt att inte rusa iväg i tanken och vilja veta var vi står/sätta etikett på det eftersom jag av erfarenhet vet att det kan vara skrämmande. I det här fallet verkar det vara han som gjort det av hans yttrande att döma " trodde jag ville vara i ett förhållande men det kändes jobbigt". Dvs han tyckte vi redan var det utan att ha tagit upp det med mig... :/.
Tack! Jo får försöka se det lite mer lättsamt. Men det kommer de där stunderna när man tänker på hur man längtar efter honom, pussa lätt på halsen när man ses och kramas länge, kyssas med stängda ögon. Damn it! XD

Hur gammal är du TS? Runt 41 år (med tanke på användarnamnet)?

Spelar det nån roll? Men ja, du gissade typ rätt.
Kanske låter som en fjortis men kärlek är lika svårt i alla åldrar har jag märkt. Eller kanske att det blir svårare med åldern tom eftersom jag inte visste vad jag ville i 20-års åldern. Erfarenheten av olika relationer gör att förväntningarna blir högre..

Detta är nog en stor orsak. Mycket svårare att få friska barn i din ålder. Om du ville ha barn (vilket han säkert också vill) så borde du ha skaffat dom tidigare. Misstänker att det nog är åldern som ligger bakom det... Tråkigt, men jag är ärlig med dig TS.

EDIT:
Kärlek och kärlek. Det är så att en stor del av en kvinnas värde från en mans ögon(!) kommer från att hon kan ha barn. Om detta inte längre är fallet så är det en dealbreaker för många. Du borde ha listat ut vad du ville lite tidigare. Nu är det väldigt bråttom och kanske till och med försent. Om du vill ha barn skulle jag rekommendera att du hittar en man som är villig att ta en chans på dig väldigt snabbt eller så går du till en spermabank. Det senare alternativet är nog mer realistiskt - om du nu vill ha barn.

Mjae, ingen av oss vill ha barn väldigt gärna egentligen så nej jag tror du har fel i det. Vi har visserligen pratat om barn och hur vi ser på det och vi tyckte ganska lika om saken- blir det så blir det. Dessutom finns det ju olika sätt att skaffa barn på nuförtiden. Men tack för feedbacken.

Det är mycket högre risker för äldre mödrar och sannolikheten att bli gravid är mycket lägre.

Är du säker på att ni känner likadant? De flesta (män) tycker inte om att prata om känslor. Om någon tjej började ställa sådana frågor så skulle jag nog vara lite avvaktande eller hur man nu ska uttrycka det. Sen så är åldern i sig självt en annan sak. Ålder är betydligt viktigare för män än för kvinnor även om man inte räknar med barnafödande.

Ja tack jag är medveten om det. Är ju något som bekanta tjatar om ibland trots att jag sagt att jag inte är särskilt intresserad av barn. Jag aldrig känt mig speciellt sugen på att skaffa barn, och det är inte för alla. Bara är så. Men så klart att han kanske egentligen vill trots att han sa precis tvärtom. Men det är ju också ett något omoget beteende för personer i vår ålder...
Det var dessutom han som tog upp det från början och undrade hur jag såg på det. Kände att det var ärligt det han sa och vi tyckte som sagt lika i saken dvs att, i teorin, om det händer så händer det och älskar man varandra så är ett barn förstås välkommet. Vi pratade om det igen ganska nyligen och då om att det faktiskt finns olika alternativ till hur det praktiska kan gå till. Våran grund syn på det hela uppfattar jag som att den förblev densamma.

Låter verkligen som om han är intresserad av att ha barn. Förmodligen flera barn också, vilket kanske kan vara svårt vid din ålder. Hör av dig till honom och fråga om detta och prata om vad man kan göra för att eventuellt göra det möjligt (om det nog är problemet - vilket det låter som tycker jag). Lycka till. Se till att agera snabbt dock - tiden rinner ut - och för att du ska kunna ha barn måste du göra något nu på direkten.

Nu försöker du bara ställa till det i huvudet på mig . Jag tror inte han skulle prata om att sterilisera sig (vilket han gjort) om han ville ha barn så mkt. Och är det så att han tvärtom mot vad han sagt vill det och vill ha flera- ja då får han nog hitta nån som redan har ett gäng och kan tänka sig en till..