Hyllningstråd: Guns n' Roses

Huruvida vi gillar skivan eller ej är givetvis subjektivt. Jag tycker om den. Inte alls medioker och därför bedömer vi gissningsvis riffen olika. En inte helt dum jämförelse är dock kanske att jämföra nya GN'R med vad de gamla medlemmarna har gjort under samma tid. Dvs främst Velvet Revolver och Slash's soloalbum. Tycker nog att nya GN'R är bra mycket mer intressant än åtminstone Velvet Revolver. I min mening ett band fyllt av tämligen intetsägande riff. Men så vet vi också att personen som kanske främst stod för GN'R's sound var Izzy.

Angående minnesvärda riff och solon kan jag tex nämna solot i There Was a Time. Från ca 4:30 och framåt, bygger fint upp och slutar med ett schysst klimax. Makalöst bra och ett av mina favoritsolon. Det jag främst irriterar mig på med albumet är dock att Axl lite för ofta känns ansträngd i sin röst när han ska nå de högre tonerna.

Poängen var: Slash är en av dom mest ikoniska gitarristerna som finns och hans CV är smockfullt av både världsberömda riff och solon. Även om man slår ihop vad alla dom 5-6 gitarristerna som spelar för Axl&co nuförtiden så kommer man inte ens halvvägs mot vad Slash har åstadkommit för inte bara Guns utan för Michael Jackson, Lenny Kravitz, Iggy Pop, Velvet revolver, Snakepit och soloalbum. Det går bara inte att jämföra. Helt omöjligt. Klart slut!

Du har inte fel i något du skriver men det var inte hans CV vi diskuterade. Enligt mig är Chinese Democracy mer relevant är det mesta Slash gjort sedan han lämnade GN'R. Möjligt undantag är första soloplattan (fast den kanske spelades in medan han fortfarande var officiell medlem i bandet?). Det är uppenbart att Guns N' Roses hade en unik kemi som kunde få fram det bästa ur dess medlemmar under en tid. Lika uppenbart är det att GN'R egentligen var Izzy Stradlins baby vad gäller låtskrivande där Axl Rose fick mer och mer plats under Use Your Illusion eran tex. Alla andra bandmedlemmar biddrog men inte till samma nivå eller kvantitet. Jag tror att det är Izzys insatser som varit viktigast för deras succé men Slash fick givetvis det mesta av rampljuset eftersom hans person och utseende passade bättre för det.

Hade Chinese Democracy blivit bättre med Slash? Ingen vet. Med tanke på personkemin mellan Axl och Slash (eller bristen av den) kanske vi inte hade fått något album alls. Men detta var vi överrens om.

Du kritiserade däremot huruvida det fanns något minnesvärt i gitarrspelet på Chinese Democracy och det gör det enligt mig och jag gav ett exempel. Jag tror personligen att folk hatar mer på den skivan pga allt som ledde upp till den snarare än de musikaliska prestationerna som skivan är fylld av. Många avskydde skivan och bandet redan innan den hade släppts. Det säger det mesta kan jag tycka.

Du har helt rätt i att digga Chinese Democracy. Jag håller med om att den var utdömd men det var ju knappast folks fel utan en viss sångare som skulle släppa den varannan månad i 12 år. Inte så konstigt om folk tappar intresset.

Diskussionen om Slashs CV kommer från citat ovan.

Angående Slash skivor efter Guns N' Roses...

Slash's Snakepit - It's Five O'Clock Somewhere
Slash's Snakepit - Ain't Life Grand
Velvet Revolver - Contraband
Velvet Revolver - Libertad
Slash - Slash
Slash featuring Myles Kennedy - Apocalyptic Love
Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators - World of Fire

Jag tycker inte det är riffen eller solona som det finns avsaknad av utan mer låtskrivandet. Både texter, men också intressanta uppbyggnader. Det är skillnad på en riktigt bra låt, en bra låt och en okej låt. Skillnaden i Slash fall bygger mer kring detaljerna runt gitarrspelet än själva gitarrspelet. Jag tycker det finns minnesvärda melodier, bra ös och annat i hans gitarrspel både här och där. Men många låtar bara maler på utan att lämna något större intryck.

Jag har inget problem att lyssna igenom t.ex. "Apocalyptic Love", men frågar mig någon efteråt, "Vilka låtar gillade du mest?". Då står jag mest och stammar. Tycker låtarna ofta saknar en riktig karaktär och skivan blir en röra går emellan bra låtar och okej låtar. Tempot och riffen gör att intresset inte försvinner under lyssnandet. Allt som allt en godkänd rockskiva, men inte något som kommer gå till historien.

Som lyssnare känns det som att det är alldeles för mycket jammande involverat. Inte för att det är dåligt eller behöva vara dåligt, men för att skapa minnesvärda låtar krävs åtminstone i Slash fall något mer. Någon annan t.ex. en producent som kan snickra ihop något och våga säga vad som fungerar och inte. Det känns som att ingen riktigt "vågar" ifrågasätta och säga "Men.. Vad händer om vi tar det introt där och lappar ihop det med den lugna delen?" eller liknande.

Jag tycker det finns många låtar som har potential att bli hits eller minnesvärda rocklåtar, men saknar det lilla extra. Jag är svag för en del av Velvet Revolvers låtar, men skivorna som helhet är sisådär om jag ska vara ärlig. Finns många låtar på första skivan jag aldrig återkommer till spontant.

Geomeister

Intressant inlägg som jag håller med till fullo förutom att ag inte har hört hans två senaste skivor. Slash var bra när någon kunde tygla honom. När man kunde plocka ut godbitarna och ngon annan kunde arrangera in dem i en låt. Och skrev han inget själv var han ofta bra på att ge solot en distinkt och bra karaktär. Men själv är han ingen större låtskrivare. Jag tycker däremot att It's Five O'Clock Somewhere är riktigt bra. Fast jag är osäker på om nostalgin kanske spelar mig ett spratt.

Jag kan tycka att Duff lider lite av samma problem. Jag gillar en del grejer han har gjort men det övergripande minnet efteråt är för det mesta ingenting. Plattan har rullat på i bakgrunden och det är ok för stunden men oftast inte så mycket mer. Men så är åtminstone två av plattorna något han gjort tillsammans med Slash så att känslan är densamma i mångt och mycket är kanske inte så konstigt. Men precis som i Slash's fall gillar jag hans första soloskiva en hel del (men Slashs första är bättre). Believe in Me har några sköna dängor.

Izzy har jag faktiskt aldrig hört utanför Guns n' Roses. En skam egentligen då jag anser honom vara den mest vitala delen av GN'R under storhetsåren.

Och så har vi Axl som egentligen bara lyckats komma med Chinese Democracy - och den är givetvis inte officiellt en soloskiva även om många anser den vara så. Den är enligt mig den lätt bästa skivan som kommit från någon i den klassiska sättningen av GN'R. Bitvis har det att göra med att jag gillar den mer episka stilen framför helt rak rock n roll som de handlat om både med Slash och Duff. Men jag tror också att Axl faktisk är den bästa låtskrivaren av de tre. Han har utan tvekan bäst känsla för melodi och hookar iaf.

Vilken är bästa låten? Min är civil war

De slutade med droger då fattas ett viktigt element om det ska vara äkta rock n roll :-D så spelar ingen roll om de skulle återförenas de måste ha droger först.

InnesI

It's Five O'Clock Somewhere är ett grymt namn på ett album och jag blev positivt överraskad när jag hörde det. Ett rått album med bra ös och borde ge Appetite for Destruction-fansen något att bita i. Spelar hellre på den än "The Spaghetti Incident?" kan jag skriva, men som du poängterar.. Låtskrivandet och variatationen saknas även där. Appetite funkar ju och är älskat än idag för att det var riktig rock, men låtarna var ochvälskrivna. Hur många rocklåtar har inte skrivits sedan Welcome to the Jungle? Hur många har nått samma klassiska status? Något saknas ju från den vanliga rocklåten som det skrivit tusentals av sedan dess.

Själv kan jag uppskatta både balladen, attitydrocken, det episka och det avskalade.. Helst i kombination. Lyssna på 13 ballader i rad känns väl sisådär. Lite samma gällande rocklåtar utan vidare struktur.

Vet inte riktigt vilket album jag gillar mest av dem jag hört. Det finns dock bra saker att hämta. Chinese Democracy är inget undantag. Street of Dreams gillar jag. Likaså Fall to Pieces ifrån Contraband och Let It Roll ifrån Libertad.

Det är möjligt att drogerna biddrog till deras succé men glöm inte att det också var drogernas fel att det gick åt helvete senare.

Har för mig att jag läst det nån stans. Världens farligaste band kallades de väl tex. Fast det kanske bara var en attityd utåt för att få dem att verka farliga.

I diskussionen om vad som gjorde GN'R till den jävla sonic-boom som de kom att bli i slutet på 80-talet och vem eller vilka som har talangen i sig, bör man också komma ihåg att människor inte är några maskiner och att kreativitet alltid föds ur någonting. Samtliga medlemmar upplevde Los Angeles och Sunset Strip i ett haze av sprit, droger och riktigt smutsig rockmusik i sina early twenties; om inte det är en ideal-setting för sleazig hårdrock att födas ur, så vet jag inte vad.

Det är svårare att återskapa en sådan känsla när man börjar närma sig fyrtiofem, utvecklar lungemfysem och de enda groupies som är intresserade är trailer-morsor med trampstamps.


Givetvis är det en attityd; Guns N' Roses är inte värre än Mötley Crüe eller Skid Row och enbart måttligt värre än svärmorsdrömmarna i Iron Maiden. "Världens farligaste band" är ett försäljningsknep och sannolikt myntat av någon rockjournalist i någon av de otal biografier och berättelser från alla håll och kanter.