På de autentiska filmbilderna från en av de sista järnkorsutdelningarna Führern gjorde (troget återskapad i Der Untergang) syns tydligt hur armen han håller bakom ryggen skakar okontrollerat. Om det nu beror på parkinson eller droger eller helt enkelt stress vet jag inte. Det handlar om en 55-årig man som de sista åren levt under en stress som ingen av oss ens kan föreställa sig, det går nog att utveckla alla möjliga nervbesvär då.
Jag vet inte heller i hur stor utsträckning Hitler använde amfetamin, men en del karaktärsdrag framstår i en ny dager om vi tänker oss att han gjorde det. Eller vad sägs om vittnesmålen att han vid middagar kunde sitta i timtal långt in på natten och orera om allt mellan himmel och jord, medan hans sällskap gjorde allt för att hålla sig vakna, känns det möjligen bekant?

För att inte nämna bristen på omdöme kombinerat med storhetsvansinne...
Lite intressant är annars en filmsnutt som Leni Riefenstahl tog på Führern under Berlinolympiaden. SS-män försökte konfiskera filmrullen, men Leni snackade sig ur det. På bilderna ser man Hitler på hedersläktaren skaka okontrollerat fram och tillbaka i stolen, som om han röjer till punkrock sittande ungefär. Ingen aning om vad det kan bero på, en massiv dos tjack, epilepsi, total urballning. Roligt ser det ut i alla fall.
För övrigt förstår jag inte varför det varit så viktigt att smutskasta Adolf Hitler i onödan. Jag menar, historien är väl tillräcklig i sig? Möjligen kunde man tänka sig propaganda i krigstid som siktar in sig på att Ledaren är otillräcklig på olika sätt, men efter 1945 känns det rätt överflödigt.
Personligen tycker jag man måste beundra att en sådan slacker lyckas rycka upp sig och ta makten i Tyskland. Från ungkarlshotell till Rikskansliet på 20 år, gör om det liksom...
Att det varit bättre för alla inblandade om snuten hade skjutit honom 1923, eller om han inte överlevt den där senapsgasattacken under första världskriget är en annan sak.