Snälla, vad är det för fel på mor min?

Bor du hemma? Misstolka mig rätt, jag vill inte framstå som kall, men jag tycker inte detta är ditt ansvar. Din mor kommer sannolikt aldrig att ändra sig. Försök leva så oberoende av henne som du bara kan, fokusera på ditt eget liv. Jag skulle gissa att hon lider av någon form av manodepressivitet.

(Ta bort henne från din Facebook. Det hon gör nog dig är inte rimligt.)

Det är inte säkert att TS skulle må bättre av det. Den här trådstarten är ju i sig ett bevis på att TS har hopp om att hjälpa sin mor.

Till TS. Vilken jobbig sits du befinner dig i...fyfan. Det är verkligen inte lätt att få människor att uppsöka psykiatrin som inte vill det. Du kan inte tvinga, enbart vänta på att din mamma ändrar uppfattning. Eventuellt lirka, berätta hur det påverkar dig/er andra i familjen - men det kan uppfattas som ett negativt skuldpåläggande.

Det jag tänker att du kan göra är att själv uppsöka en psykolog och berätta om din mamma och hur svårigheterna i det här påverkar dig. Säkerligen får du råd och stöd...och eventuellt en känsla av hanterbarhet.

Nu har jag egentligen noll professionell kunskap att hänvisa till, bara det jag har läst på nätet. Men jag skulle gissa på narcissistisk personlighetsstörning.

Att hon ältar gamla oförrätter, aldrig kan släppa saker, inte bryr sig om vad andra tycker, inte bryr sig om andras problem osv. Du skriver att hon varit så länge vilket bara styrker det jag säger.

TACK. Nej, bor inte hemma och har ett eget liv vid sidan om mamma. Ett liv som hon gärna vill vara en del av men det går inte. Förstår också någonstans att hon sannolikt aldrig kommer att ändra sig eftersom hon tycker att hon har rätt och är vettig.


Nej, inte säkert att jag skulle må bättre om jag gav upp helt. Hela familjen/släkten, flesta tidigare vänner (förutom en), alla pojkvänner (genom åren) har tagit avstånd eller sagt upp kontakten eller så har hon sagt upp den för ca 20-10 år sedan och väntar på den där rejäla ursäkten. Inte så många orkar med och jag vill inte göra som så många redan gjort och överge/ skada henne. Jag är dessutom tillräckligt naiv för att tro att situationen kan bli något bättre eller hanterbar.

En känsla av hanterbarhet, det är det jag letar efter. Ska ta kontakt med psykolog eller VC efter helgen.

Kanske skulle betala en psykolog för samtal med både henne och mig. Värt ett försök eventuellt.

Det tycker jag verkligen. Det är nog värt att prova det mesta i din/er situation.

Borderline, most def. Min morsa "har" det (inte diagnosticerad men uppfyller de flesta kriterier) och jag känner igen allt. Inte speciellt mycket du kan göra förutom att be henne söka hjälp. Borderlinemänniskor brukar dock ofta tendera till att inte se något fel på sig själva.

Om det är till någon tröst brukar det tydligen ofta gå över i 50-årsåldern.