Hej.
Kul att min första tråd skall handla om något negativt, ungefär som mitt liv i övrigt iofs...
Har under en längre tid lidit av olika grader av depression, och ätit olika preparat för att stävja den. Under många år, när jag var yngre, var jag mer eller mindre ett svin, slog mina flickvänner, var rent elak mot min son och betedde mig som något jag inte ville vara.
Har 2 föräldrar som är alkoholister, varav min far gick bort för 3 år sen, min mor har jag ingen kontakt med i dagsläget, jag har även 2 äldre systrar som så gott som hela min uppväxt sett mig som det svarta fåret i familjen, dels på grund av att jag var som jag var samt att jag satt hårt mot hårt då det gäller min mors alkoholism, har t.ex. anmält henne för rattfylla 2 ggr, vilket resulterat i indraget körkort m.m.
Uppväxten är präglad av slag och psykisk misshandel, något som inte mina systrar såg något nämnvärt av då dom lämnade hemmet en lång tid före mig.
I dag har jag en fin familj, min son har vuxit upp till en rejäl man och vi har pratat om det som var i hans barndom, jag har erkänt att jag inte var någon bra person, vilket mina föräldrar aldrig gjort för mig, d.v.s. erkänt sina misstag.
MEN, det känns hela tiden som jag inte har något att leva för i princip, går varje dag och känner mig oerhört ensam, till saken hör dessutom att jag inte har några nära vänner som jag umgås med, så jag går djupare och djupare ner i känslan / tanken om ensamhet. Jag äter idag 150 mg av Venlafaxin, vilket gör mig väldig apatisk känns det som, men jag vet ju inte hur jag varit UTAN medicinering. Sexlusten är heeelt väck, kan inte prestera sexuellt vilket inte direkt är så bra då man är riktigt nere, spär ju liksom bara på känslan av misslyckande i livet...
Vad skall jag göra för att bli den jag EGENTLIGEN är, glad, spontan, kåt och rolig !? Det här går inte längre, man har ju bara ett liv och jag vill inte gå så här längre....
Kul att min första tråd skall handla om något negativt, ungefär som mitt liv i övrigt iofs...
Har under en längre tid lidit av olika grader av depression, och ätit olika preparat för att stävja den. Under många år, när jag var yngre, var jag mer eller mindre ett svin, slog mina flickvänner, var rent elak mot min son och betedde mig som något jag inte ville vara.
Har 2 föräldrar som är alkoholister, varav min far gick bort för 3 år sen, min mor har jag ingen kontakt med i dagsläget, jag har även 2 äldre systrar som så gott som hela min uppväxt sett mig som det svarta fåret i familjen, dels på grund av att jag var som jag var samt att jag satt hårt mot hårt då det gäller min mors alkoholism, har t.ex. anmält henne för rattfylla 2 ggr, vilket resulterat i indraget körkort m.m.
Uppväxten är präglad av slag och psykisk misshandel, något som inte mina systrar såg något nämnvärt av då dom lämnade hemmet en lång tid före mig.
I dag har jag en fin familj, min son har vuxit upp till en rejäl man och vi har pratat om det som var i hans barndom, jag har erkänt att jag inte var någon bra person, vilket mina föräldrar aldrig gjort för mig, d.v.s. erkänt sina misstag.
MEN, det känns hela tiden som jag inte har något att leva för i princip, går varje dag och känner mig oerhört ensam, till saken hör dessutom att jag inte har några nära vänner som jag umgås med, så jag går djupare och djupare ner i känslan / tanken om ensamhet. Jag äter idag 150 mg av Venlafaxin, vilket gör mig väldig apatisk känns det som, men jag vet ju inte hur jag varit UTAN medicinering. Sexlusten är heeelt väck, kan inte prestera sexuellt vilket inte direkt är så bra då man är riktigt nere, spär ju liksom bara på känslan av misslyckande i livet...
Vad skall jag göra för att bli den jag EGENTLIGEN är, glad, spontan, kåt och rolig !? Det här går inte längre, man har ju bara ett liv och jag vill inte gå så här längre....
