Citat:
Ursprungligen postat av
Ankdammsman
Nationalromantiken uppkom redan i mitten av 1800-talet, alltså långt innan nazismen och fascismen. Delar av den kom senare att närma sig nazismen eller till och med stå i dess tjänst, men det gäller knappast hela rörelsen. Och även kommunismen hade en fäbless för hyperrealistisk hötorgskonst.
Som påpekades ovan är fascismen i många avseenden modernistisk, och en del modernistiska konstnärer var också rejält tända på den i början (Axess skrev bra om detta för några år sen). Ett antal saker, inte minst personliga preferenser hos de nazistiska ledarna, gjorde sen att den nationalromantiska konsten blev hovmåleri medan den moderna klassades som urartad men det var inte ideologiskt förutbestämt. Observera även att samma sak skedde i Sovjet där modernisterna hamnade i onåd under Stalin.
Det som hände efter kriget är en annan, och i många avseenden intressantare, historia. Vänstern och liberalerna använde fascismen som tillhygge för att stämpla allt de inte gillade, från föreställande konst till katederpedagogik till barnuppfostran. En av de allra största ironierna är deras samhällsomvandlande kultursyn står i samklang snarare än motsats till fascismen. Vissa av institutionerna, som Statens konstråd, har till och med en nazistisk förlaga.
Det är ju alltid de efterkommande generationerna som sätter namn på tidigare generationer, och försöker kategorisera.
Dvs under den tid då den sk nationalromantiken anses ha varit i full schwung så var det ju ingen konstnär som själv gick omkring och kallade sig för nationalromantiker.
Men det var en tid då nationalbegreppet hade börjat få betydelse, och ländernas invånare försökte känna sig hemma i den nya - gränsinhägnade - värd de plötsligt fann sig i.
Plötsligt gick det att definiera allt inom godtyckliga gränser som "sitt eget".
och kulturarbetare (konstnärer, diktare, författare osv) gick ut i sin nya värld och började Beskriva dem.
De målade de finaste landskap som fanns inom gränserna, de avbildade sysselsättningar och kulturyttringar, från tex "ute på landet."
De kände en samhörighet med allt inom gränserna, ungefär på motsvarande sätt som man känner samhörighet med den stad man lever i (den omedelbara miljön", eller sin släkt/familj, eller tex sitt fotbollslag).
Det nationalgränserna gjorde med det mänskliga sinnet, det var att göra ett väldigt stort geografiskt och kulturellt område Hanterbart och begripligt för den enskilde. Det gick nästan att ta på. och allt i den blev till en del av en själv.
Att sen senare tiders nazister osv kände inspiration från denna "nationalromantik" har ju mest med Sentimentalitet att göra.
Ett ganska typiskt "konservativt" drag där det "gamla" alltid uppfattas som bättre, som ädlare, som finare än det så ständigt föränderliga nuet, var kaos befann sig.
Det förflutna var alltid beständigt, är alltid beständigt.
Så de hyllade nationalromantiken - bara för att nazisterna var sentimentala.
BTW
Essensen av det som de gamla "nationalromantikerna" gjorde, det försiggår ju faktiskt fortfarande.
Men då i form av turistbroschyrer, som de olika lokala - och nationella - turistbyråerna ger ut.
