Fråga gällande vänner till föräldrar med unga barn

När folk går in i partnerskap och sedan skaffar barn prioriteras deras liv om. Med jobb, partner och barn finns det inte mycket tid till annat. Åtminstone inte första åren. Jag antar att saker som att gå på bio, "ta en öl" eller åka en finlandsfärja blir lättare för båda (tillsammans eller var för sig) när barnet/barnen är fem (+) år, eller har jag fel?

Min fråga gäller dock inte föräldrarna utan kompisar till föräldrarna (dock riktat till föräldrarna). "Dom där" som inte har partner eller barn åtminstone inte förrän senare. Oavsett föräldrarnas sociala liv sedan innan blir det automatiskt att föräldrarna prioriterar vänner som bor nära, också har barn eller allra närmsta. Jag greppar det, men om man är "någon annan" och fortfarande vill ha kontakt. Hur gör man då som "den kompisen"?

Om du är förälder... Vilket sätt tycker du är roligast/bäst att andra kontaktar dig på? Givetvis är alla annorlunda, men som just förälder kanske det finns vissa saker folk gör som bara blir irriterande (den som ringer varje helg, vill ut och supa, trots att du sagt nej 23 gånger tidigare eller folk som bombar dig på Facebook trots att du knappt hunnit svara på första grejen).

Vad uppskattar du mest? Vad gör dina vänner i det läget som får dig att, då och då, prioritera dom?

Jag kan bara säga att det ÄR svårt att upprätthålla en vänskap över småbarnsåren, om man får barn vid olika tider i livet. Jag har varit med om det från båda hållen. Att förlora vänner för att de fick barn före mig: jag tyckte att de blev inskränkta och tråkiga och talade om ointressanta saker (smakportioner, blöjor, bajs, varje litet steg i barnets utveckling, varje liten grimas eller ord). Eller när de tog med barnet fast vi hade gjort upp om att ses utan barn, och så blev hela träffen förstörd av barnet som skulle ha uppmärksamhet.

Några år senare, när det var jag som fick barn, så orkade jag inte med väninnor som trodde att jag fortfarande hade tid att lyssna på deras kärleksbikter över telefon tre timmar i sträck, gärna nattetid... Mycket av det de barnlösa väninnorna fortfarande sysslade med blev så meningslöst, barnsligt och ytligt då.

Men EFTER småbarnsåren blir det lättare igen, precis som du säger. När yngsta barnet är fyra-fem så kan faktiskt den ena föräldern gå ut en kväll eller åka bort över en helg, och den andra föräldern kan dra hela lasset ensam.

Jag antar att svaret är att man måste försöka hålla uppe vänskapen "med konstgjord andning" under de där åren då det är mycket bebis i huvudet på småbarnsföräldrar. Se till att man inte blir bortglömd. Idag med sociala media är det ju mycket lättare än vad det var för 20 år sedan, när det var telefon som ringde och man mycket väl kunde ringa och störa en mamma som lagt sig att sova en stund på dagen när bebisen också sov... Det tar inte många minuter per vecka att kolla hennes Facebook och kommentera någonting.

Jag var i din sits. Tror jag.

Jag fick offra mig lite, acceptera att umgängesformen är med barn. Ofta hemma eller i parken och barnen får 50% av uppmärksamheten och tiden. Själv föreslå att åka till badhus/lekland/skansen etc. Själv ta mycket av initiativen. Köpa med mat/fika t.ex. o.s.v.

Vara väldigt flexibel. Göra lite avkall på dina egna önskemål och bjuda till lite extra. Acceptera att planerna kan behöva ändras av div orsaker relsterat till barnen. Sjukdom eller katastrof-trotshumör etc.

Men så fick jag lite av en bonus familj på köpet vilket är helt underbart med många härliga stunder. Förhöjd livskvalitet skulle jag säga. Även om det kanske kan verka som mycket uppoffringar. Jag ångrar det absolut inte.

Vill gärna höra fler versioner, tips och annat som kan vara bra att tänka på!

Merwinna: Jag har jämt varit rätt "öppen" gällande det sociala. Är inte SÅ intresserad av bebis-snack och massa detaljer om hur barnet lärt sig rapa, men har varit med i "värre" diskussioner än så i mina dagar. Det kan jag ta om jag får behålla vänner. Risken är ju annars att åren flyter förbi och vänskapen dör mer eller mindre ut. Jag har inga problem att t.ex. SMS:a gamla vänner, men att bara ringa någon man inte hört ett knyst ifrån på tre år ogillar jag. Delvis för att dom inte hört av sig, men också för att det är stor risk att dom är totalt ointresserade och samtalet som är menat att bli "kul" bara blir jobbigt.

PS.: Kul att du blivit som en extra familjemedlem! Sånt kan verkligen göra ansträngningarna värda.. Men då gäller det att både mor och far till barnet gillar en. Är man bara vän med ena och ska "med på en hel del" kommer nog den andra partnern förr eller senare börja "arbeta emot en" tills man blir bortglömd av ens vän. Jag vet inte hur vanligt sånt är, men gissar på att det händer.

Om jag är vän med en person som "snabbt" träffar en partner, får barn och man vill hålla kontakten trots att man inte träffat nya partnern. Hur eller vad kan man göra för att få "nya partnern" på ens sida?

Det handlar väl mycket om förståelse för varandras olikheter. Jag är så lyckligt lottad att jag har kvar mitt vängäng från tidiga tonåren. Att folk får eller blir av med partners har aldrig påverkat vår vänskap eller hur oft vi ses, partnerna brukar bra hänga på.

Vi fick barn ungt och ingen av mina "riktiga vänner" från innan jag fick barn har själv barn och lär inte få på minst 5-10 år. Det har ändå aldrig varit ett problem. För trots att de yngsta i gänget bara var 17 år när jag fick barn så är de vettiga och fattar att livet förändras när man får barn, men att vi kan ses ändå. Vi kanske inte kan ligga i en skogsbacke en hel sommarnatt och filosofera, men det måste vi väl ändå inte göra för att fortsätta tyck om varandra?
Mina vänner tyckte inte att jag svek eller drog mig undan när jag fick barn, jag fick bara barn och de begrep att det är naturligt att jag för en period inte är lika aktiv, men att jag ändå finns kvar. Och att vi även under bebistiden kunde göra nästan allt som förr bara barnet var med, jag kunde amma och vi tog det lite lugnt.

Att ta varandras olika förutsättningar är grunden för en riktig och viktig vänskap tycker jag. Det har även gällt annat. Att vi stod kvar och stöttade henne som hamnat i ett dåligt förhållande, men inte ville förstå det, att stötta honom som under en period var hemlös, att boosta och peppa honom som flyttade till en ny stad för att jaga drömmar, att stötta henne som är deprimerad trots att hon då var sjukt otrevlig, att ta att en först gör militärtjänst och sedan jobbar med något hemligt inom militären och ibland försvinner från jordens yta etc.