2006-01-06, 13:45
#1
2006-01-06, 16:59
#2
Prova att posta sjlva frgorna s kanske ngon nappar, det r nog ett mer fruktbart underlag fr en potentiell diskussion. 
2006-01-06, 21:12
#3
2006-01-06, 22:24
#4
2006-01-07, 15:07
#5
Citat:
Ursprungligen postat av Johannes_J
Njan, det skulle vl ocks g, men jag r inte srskilt intresserad av den genomsnittliga flashbackarens tankar kring livet. Vad jag behver r en plst person. Det hr r kanske inte rtta stllet att frga p men jag gr ett frsk.
Vad r Descartes svar p problemet med den cartesiska cirkeln och hur gngbar r hans lsning?
Vad r Descartes svar p problemet med den cartesiska cirkeln och hur gngbar r hans lsning?
Helt riktigt, r du inte intresserad av flashbackares synpunkter p en frga s br du nog inte posta den p diskussionsforumet Flashback.
N, till saken. Descartes vill ju enligt sin egen bekanta formulering bara tro p sdant som "framstr s klart och tydligt/distinkt/entydigt [clairement et distinctement] fr min sjl att jag inte har ngon orsak att betvivla det". Den klara och tydliga sanning han tycker sig inse r ju den att han tnker och drmed existerar: inte ens en bedrglig gudom (Deus deceptor) kan lura oss att vi existerar fast vi faktiskt inte gr det, vi mste tminstone existera fr att i vra tankar kunna bedragas om allt annat (om det nu r s illa dran).
Det "klara och tydliga" i denna sats ligger allts i att det r en sjlvmotsgelse att frneka den, att hvda jag tnker men existerar inte, eller jag tnker inte - "ty i och med att pstendet flls s tnker jag ju och existerar drfr" (Rolf Lindborg, Ren Descartes, sid 92). Ur denna odiskutabla, klart insedda sanning skall det ju sedan enligt Descartes vara mjligt att hrleda en beviskedja av fler odiskutabla sanningar. Som det "tnkande ting" (res cogitans) en sjl r har den per definition tillgng till vissa ider som gr att den genom frstndet fr en uppfattning om vrlden. Vra frestllningar eller omdmen om dessa ider kan vara bedrgliga - det kan vara fallet att ngon yttervrld inte existerar eller att den har en helt annan karaktr n vad den bedrgliga gudomen fr oss att tro - men iderna som sdana finns obestridligen dr, hvdar Descartes.
Citat:
Iderna i sjlen r sjlva varken sanna eller falska; om jag snker ner en ra i vatten, s ser det ut som om ran r bruten, men det r meningslst att pst att denna varseblivning (id) r "falsk" - den finns ju faktiskt. Det enda som kan vara sant eller falskt r omdmet om det i idn uppfattade, allts omdmet "ran r rak" eller "ran r bruten"; omdmesfrmgan tillhr sjlen ensam, varseblivningsfrmgan dremot tillhr kroppen och sjlen i frening.
Ngot "misstag" kan allts inte finnas i iderna, bara i omdmet. (Lindborg, Ren Descartes, sid 95)
Ngot "misstag" kan allts inte finnas i iderna, bara i omdmet. (Lindborg, Ren Descartes, sid 95)
Descartes hvdar nu att det finns tre typer av ider i den egna sjlen: 1) medfdda, 2) sdana som kommer utifrn genom varseblivning/erfarenhet, 3) sdana som sjlen sjlv skapat genom fantasin. Till kategori 1 hr de logiska och matematiska principerna - observera dock att vrt omdme om dessa som "absoluta sanningar" likvl kan vara falskt, eftersom det kan vara s att den bedrglige guden bara lurar oss att tro att 2+2=4 fast det i sjlva verket kanske r 5. ven en ateist kan i denna mening "veta" sdant som att en triangels vinkelsumma r lika med tv rta vinklar, men det rr sig d om en "vertygelse" (persuasio) och inte om vetande eller kunskap i egentlig mening (scientia).
Men till kategori 1, de medfdda iderna, hr enligt Descartes ven tanken p ett hgsta vsen, ens summe perfectum. Och i anslutning till Anselms gudsbevis, att det hgsta och mest fullkomliga av alla vsen med ndvndighet ocks mste existera (eftersom det annars inte vore fullkomligt), kan nu Descartes sluta sig till att inte heller Guds, i bemrkelsen "det mest fullkomliga av alla vsens", existens kan betvivlas utan att man gr sig skyldig till sjlvmotsgelse.
Citat:
Drefter betnkte jag att jag tvivlade och att mitt vsen slunda inte var helt fullkomligt - ty jag insg klart att det var en hgre fullkomlighet att veta n att tvivla; drfr tog jag mig fre att underska varifrn jag ftt tanken p ngot som r fullkomligare n jag sjlv, och jag frstod klart att jag mste ha ftt den frn ngot vsen som verkligen var fullkomligare. /...( [Det] terstod endast att den blivit nedlagd i mig av ett vsen som verkligen var fullkomligare n jag sjlv och som till och med gde hos sig alla de fullkomligheter jag kunde ha en frestllning om, dvs. - kort sagt - som var Gud. (Konrad Marc-Wogaus versttning)
Utifrn detta kan han vidare sluta sig till att Gud som det mest fullkomliga av alla vsen r god och slunda inte sker bedra oss genom iderna i vrt tnkande frstnd. Felaktigheter finns bara i vrt omdme om dessa ider, nr vi utan att ha insett en "klar och tydlig" sanning nd fller ett omdme. (Teoretiskt tycks det dock mjligt fr mnniskan att p denna vg verkligen komma fram till sker kunskap om vrlden; vrt frstnd r allts inte ohjlpligt frdrvat och frmrkat s som den traditionella kristna filosofin grna hvdade; detta torde vl ha bidragit till cartesianismens stora succ under modernitetens 1600-tal.)
Att Descartes i ovanstende resonemang gjort sig skyldig till ett cirkelbevis hvdades redan i hans samtid: i sina Betraktelser ver den frsta filosofin frsker Descartes bemta "olika invndningar av lrda mn"; bland dessa Pierre Gassendi, Thomas Hobbes och Antoine Arnauld. Den sistnmnde sammanfattar det frmodade cirkelbeviset i dessa ordalag:
Citat:
Vi kan inte vara skra p att Gud existerar om vi inte uppfattar detta klart och tydligt. Vi mste drfr, innan vi r skra p att Gud existerar, vara skra p att allt vad vi klart och tydligt uppfattar r sant. Men Descartes sger att det endast r p grund av att Gud existerar som vi r skra p sanningen hos det som vi klart och tydligt uppfattar. (Citerat efter Hjalmar Wennerberg, Den cartesianska cirkeln, sid 100)
Enligt Hjalmar Wennerbergs framstllning frsker Descartes bemta Arnauld genom att gra en distinktion mellan tv typer av ider: ider som man just nu uppfattar klart och tydligt och de ider som man minns att man tidigare har uppfattat klart och tydligt. De senare kan vara falska minnen av klarhet och tydlighet, inplanterade av den bedrgliga gudomen, men nuets intuitiva insikt om att jaget tnker och drmed existerar, utgr sker "psykologisk" kunskap.
Dremot hvdar Descartes dock inte, enligt Wennerbergs uttolkning, att denna gonblickets intuitiva kunskap skulle vara av samma slag som den klara och tydliga kunskap som vi kan uppn sedan vi insett att en fullkomlig, icke-bedrglig Gud existerar. Drmed rr det sig inte om ett cirkelresonemang, eftersom Descartes inte syftar till att bevisa mjligheten av samma sorts kunskap som han utgr frn: i det frra fallet rr det sig om "psykologisk", i det senare om "metafysisk" visshet.
Citat:
Skillnaden mellan psykologisk visshet och metafysisk visshet r d att en person som vid en given tidpunkt har en psykologisk visshet om en id inte kan tvivla p den vid denna tidpunkt, medan en person som har en metafysisk visshet om en id aldrig kan tvivla p den. (Den cartesianska cirkeln, sid 111)
Om Wennerbergs uttolkning r korrekt menar Descartes allts att man med frnuftets hjlp kan f s mycket psykologisk visshet i nuet att Deus deceptor-argumentet kan vederlggas, och att kunskap om Gud - och i frlngningen drav sker metafysisk kunskap - drmed blir mjlig:
Citat:
Descartes bevisar inte att Gud existerar och att alla klara och tydliga ider r sanna med hjlp av ider som han har en metafysisk visshet om. Dremot kan man sga att han visar att han med hjlp av sitt eget frnuft har frmgan att avvisa alla "frnuftiga" skl att betvivla dessa satser. Drmed har han uppntt den metafysiska visshet som han har efterstrvat. Han har betraktat det starkaste av alla skl fr att tvivla p de ider som han uppfattar klart och tydligt - antagandet att vrlden r skapad av en ond ande - och visat att detta skl kan vederlggas av hans eget frstnd. Drmed har han ocks avvisat alla andra tnkbara skl fr att tvivla p de ider som han uppfattar klart och tydligt, han kan nu tro p dessa utan att riskera att han misstar sig.
Om man [p detta vis] tolkar Descartes' bevis fr Guds existens /.../ ligger det nra till hands att jmfra hans teori om hur man uppnr en absolut sker kunskap med Pascals teori om hur man kan komma fram till en kristen tro. Pascal lr att man kan uppn en religis tro genom att brja med att handla som om man gde en sdan tro (g i kyrkan regelbundet, delta i nattvarden o.s.v.). Drigenom uppnr man ocks smningom denna tro. P ett liknande stt lr Descartes att man mste brja bygga upp ett system av sker kunskap som om man hade en metafysisk visshet om de satser frn vilka man utgr, men att man i sjlva verket inte kan uppn denna visshet frrn man har bevisat Guds existens. (Den cartesianska cirkeln, sid 113-114)
Om man [p detta vis] tolkar Descartes' bevis fr Guds existens /.../ ligger det nra till hands att jmfra hans teori om hur man uppnr en absolut sker kunskap med Pascals teori om hur man kan komma fram till en kristen tro. Pascal lr att man kan uppn en religis tro genom att brja med att handla som om man gde en sdan tro (g i kyrkan regelbundet, delta i nattvarden o.s.v.). Drigenom uppnr man ocks smningom denna tro. P ett liknande stt lr Descartes att man mste brja bygga upp ett system av sker kunskap som om man hade en metafysisk visshet om de satser frn vilka man utgr, men att man i sjlva verket inte kan uppn denna visshet frrn man har bevisat Guds existens. (Den cartesianska cirkeln, sid 113-114)
Om denna Wennerbergs tolkning av Descartes' svar p problemet med den cartesisanska cirkeln r korrekt, kan man vl nd frga sig hur rimligt eller "gngbart" ett sdant svar r: det tycks vl som att Descartes hr nd medger ett avsteg frn det radikala tvivel som han annars angett som utgngspunkten fr sin metod?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
