Fler larm om Attendo Cares misshandel av äldre.

https://www.hd.se/2017-07-06/efter-p...et-med-attendo

https://www.hd.se/2017-07-06/striden...r-inte-seriosa

När ska detta sluta? Vinstdrivande företag i en bransch där det handlar om att ge vård åt dem som behöver det allra mest. Där kostnadsbesparingar kan betyda skillnaden mellan liv eller död. När ska detta vansinne sluta? När ska kommuner och landsting sluta anlita dessa kriminella, vedervärdiga och genomruttna utsugarföretag? Att sen snorvalpen till kommunalråd J*nny Cato H*nsson (född 1994) försvarar Attendos vanvård blev droppen för mig.

Blir sämre kvalité när svartskallarna kostar så mycket att kommunen måste hitta nya lösningar för att få budgeten att gå ihop.

Fan hemskt och sorgligt

Hoppas det blir någon bättring.

Min mor blev precis vanvårdad genom Attendo Care.
Hon kom ifrån en geriatrisk avdelning där hon hade tillbringat några veckor efter att åkt in med ambulans till akuten då hennes KOL blev försämrad.
När mamma anlände till Attendo Care Skutan var hon mobil, kunde röra sig 50 meter med rullator, gå på toaletten självständigt och hennes första fråga vid ankomsten var ifall korttidsboendet som ligger i Flemingsberg hade piano. Hon såg fram emot vistelsen och såg fram emot en tids fortsatt rehabilitering.

Det var jag som lämnade henne på Attendo Skutan och jag hade dessförinnan besökt henne nästan varje dag under 3-4 veckors tid inom den period hon var inom vården.

Det kändes inte bra att lämna mamma på Attendos korttidsboende. Men hennes biståndsbedömare hade inte beviljat henne seniorboende eller omsorgsboende utan hade krävt att mamma skulle bo på Attendos korttidsboende under en period om tre veckor enligt ett SOLbeslut.

Det var ett mörkt dunkelt rum med en tv och multimediaanläggning som var väldigt high tech men som inte fungerade då det saknades en sladd. Ingen brydde sig om att åtgärda det heller under den tre dagar långa vistelsen.

Min mor har alltså KOL och hjärtsvikt och flera andra sjukdomar. Man kan kalla henne multisjuk. Hon hade vårdats med syrgas för att förbättra andningen och fått rehabövningar av arbetsterapeut och sjukgymnast för att lungorna skulle arbeta bättre. Nu hade hon en bra ADLbedömning och syrgasen hade avvecklats med en syresättning på 88 % vilket var hennes norm. Det är den nivå som behandlande läkare hade bedömt var minimum för att hon skulle må bra.

Vid vår ankomst till Attendo Skutan var mamma trött, hon är ändå gammal och sjuk och har ett vårdbehov, och hennes ankomst blev inte bättre av att fyra personer sprang in i rummet och högljutt talade i munnen på varandra.
Det var arbetsterapeut (den enda svenskan under hela vårdvistelsen för övrigt, och den enda som talade försåtlig svenska), det kom in en stand in för sjuksköterskan som var en kvinnlig asiat med okänt ursprung. Denna kvinna talade bristfällig svenska och jag förstod faktiskt bara en bråkdel av vad hon förmedlade. Jag märkte att hon inte förstod mig heller trots att jag bemödade mig om att tala långsamt med enkla ord.

Till asiaten gav jag mammas medicinlista och journalanteckningar. Jag var noga med att påpeka, ja det tog fyra repetitioner innan asiaten tycktes ha förstått att en av medicinerna i medicinlistan skulle bytas ut till samma preparat av en annan tillverkare, askar som min mor hade med sig. Det var samma verksamma ämne men det är ett läkemedel som inte ingår i högkostnadsskyddet som mamma får bekosta själv, men som hon föredrar. Gång på gång fick jag med fingret i luften stryka i en gest medicinen i listan och peka på asken. Till slut gav jag upp för jag ville ägna tid åt mamma och att packa upp hennes tillhörigheter. Jag var ju även medveten om att min mor är helt klar i knoppen och skulle ha förmåga att förmedla detta själv med.

Övriga två personer som stod och skrek högt åt mamma olika frågor och direktiv kände jag ett behov av att bara få avlägsna ifrån rummet på det snaraste. Det är för mycket för en sjuk äldre kvinna att utsättas för ett informationsflöde där fyra obekanta främlingar i en ny miljö skriker i munnen på varandra. Till slut fick mamma nog och bara vrålade rakt ut i rummet att de skulle GÅ DÄRIFRÅN. Jag förstod ju inte heller vad alla dessa arabiska kvinnor i hucklen stod och skrek om och kände att de måste försvinna därifrån. Till slut lämnade de rummet och jag försökte lägga fram mammas tillhörigheter så hon kunde lägga sig att vila efter sitt hemska bemötande, och återskapa någon form av trygghet med mobil, snusdosa, vatten och skorpor inom räckhåll.

Sjukhussängen i rummet behövde justeras så min mor kunde komma in och ur den och det tog tid innan personalen förstod vad vi bad dem att göra. Mamma var nu helt utmattad och trots att hon bara ville vila satte sig en man bredvid henne på sängkanten och började föra ett samtal och meddela att hon skulle bli hämtad för en sång och musikstund kl 14 nästa dag av honom. "I helvete heller" väste mamma bakom hans rygg.

Den mannen talade bäst svenska av personalen men både mamma och jag upplevde honom som lite för påträngande och det var skönt när han äntligen avlägsnade sig. De som arbetade inom äldrevård saknade helt signaler och känsla för när de tillförde patientens liv någonting. Det var fruktansvärt att behöva uppleva att mamma med plågad min bad om en lugn stund, att få bli lämnad ifred och att de inte hörsammade hennes vädjan. Den enda som var tillmötesgående och kunde läsa av mammas situation och mående var den svenska arbetsterapeuten som med ett förstående leende meddelade att det var bättre om hon återkom vid ett senare tillfälle. Jag misstänker att hon var den enda som förstod och talade svenska obehindrat och därför hade lättare att uppfatta mammas önskemål.

När vi hade lämnat den geriatriska avdelningen, där mamma hade varit väldigt omtyckt och en lätt patient hade mamma ett lågt blodtryck och hade 88 % i syresättning. Hon var glad och positivt inställd till ett enhetsboende, särskilt efter att jag tagit reda på att det innebar ett eget rum.

Under tisdagen då jag var förhindrad att komma på besök för första gången på 4 veckor försökte jag få kontakt med mamma per telefon. Även min syster ringde. Vi fick inte heller tag på någon som svarade på avdelningen. Det kändes olustigt eftersom mamma hade som vana att ringa minst en gång om dagen och berätta om den goda mat som serverats eller någon anekdot från en annan patient. Detta efter att vi gått hem efter besökstiden.

På onsdagen var både jag och min syster rätt skärrade eftersom det kändes otryggt att inte mamma var kontaktbar. Min syster åker till boendet och när jag ringer i ungefär samma minut som hon har anlänt låter hon väldigt allvarlig på rösten med en konstig biton och säger att hon precis har kommit dit.

Det tar bara någon minut tills jag får ett sms som lyder

"Jag tycker att mamma ska åka in till akuten. Hon sitter här naken och ihophukad med ansiktet mellan knäna med blå naglar och läppar. Hon säger att hennes syre låg på 64 % och att de sagt åt henne att hon skulle säga till om det var svårt att andas. Hon mår inte bra!"

Jag blir skjutsad dit på en gång av min man och anländer tio minuter senare.
Synen var fruktansvärd och stod i så stor kontrast till den glada pigga mor jag lämnat där tre dagar tidigare. Mamma satt naken på sängkanten och var i stort sätt inte kontaktbar. Hon visste inte att det var min syster som hade kommit utan hade trott det var jag. Hennes huvud hängde mellan benen och det gick inte att föra ett samtal med henne. Hon kunde inte andas, inte prata och inte föra sin egen talan. Hon fick fram att hon var varm, det var därför hon var naken. Hon sa i efterhand att ingen på boendet förstått vad hon sa. Hon blev mer och mer frustrerad där, hade känt sig så otrygg och hade blivit för svag för att kunna varken ringa eller besvara våra samtal.

Jag blev alldeles iskall eftersom mamma var i sämre skick än när vi hade behövt ringa ambulans för dålig syresättning tre veckor tidigare. Min syster bad mig stanna hos mamma medan hon åter igen krävde ifrån personalen att de skulle ringa ambulans.

Vårdpersonalen som hade varit in och ut ut rummet till och från hade inte kunnat se mammas allvarliga tillstånd utan sa till oss att hon var "deprimerad". De ville avvakta med sjukvård och istället ge henne en tablett mot depression och att vi sedan skulle vänta i 30 minuter på att tabletten skulle verka. Vad i helvete, kunde de inte se att mamma var enormt dålig? Hur kunde de arbeta inom vården?

Jag och min syster är inte det minsta sjukvårdsutbildade, men det var fullständigt otänkbart för oss att vårdpersonalen själva inte såg hur illa det var ställt med vår mor! Det var inte acceptabelt!
Blå läppar, tandkött och blå naglar och helt mörkröda/lila händer och en väsande andhämtning och ett helt apatiskt och passivt tillstånd, det här var ju akut!

Vi fick uppmana vårdpersonalen att tillkalla ambulans, med tanken att hjälpen säkert skulle komma snabbare då med när larmet kom inom vården. Innan jag hade sett mamma hade jag sagt till syrran att hon kunde väl köra dit mamma själv nu när Attendos personal vägrade men min syster sa att det var helt omöjligt, min mamma kunde inte röra sig överhuvudtaget.

Ambulansen kom väldigt fort, de hade varit i närheten då Attendos Skutans korttidsboende, som jag tänker på som korttidsboendet ifrån helvetet, ligger mitt emot Huddinge sjukhus.

Ambulanspersonalen såg omedelbart hur illa det var. De tillfrågade vårdpersonalen om hennes journal och vårdanteckningar och fick till svar att det inte fanns några sådana. Ambulansföraren frågade om noteringar om hennes syreupptag och fick till svar att det inte fanns information om det, samt att de själva på avdelningen saknade utrustning för att mäta syrehalten. Mamma sa svagt att det tidigare hade varit 64 % och att läkaren sagt att hon skulle höra av sig om det blev svårt att andas...

Ambulansföraren var professionell men han hajade till vid informationen.

Förra gången mamma hade ett syreupptag på 68 % hade hon fått 3 liter syrgas på direkten ifrån ambulansen att inhalera redan i bostaden sedan hade hon körts i klart till akutintaget.

Mamma var så svag att det var omöjligt att klä på henne ett enda plagg innan ambulansen kom. Nu med samlade krafter lyckades vi fyra personer få på henne trosor och en T-shirt.

Jag följde med ambulansen och medan vi inväntade ambulansen tömde vi snabbt det mest väsentliga som mamma behövde ha med sig, resten lämnade vi kvar. Vårdpersonalen höll sig i bakgrunden och sa inte så mycket.

Klockan var 20 på kvällen när vi kom in på akuten. Det var givetvis långa rader med bårar med behövande patienter som hade olika tillstånd och skador. Mamma fick ligga på en bår med portabel syrgas och blev mer och mer svag.

Det var överbelamrat på akutmottagningen. Redan innan ambulansen fick hon andas in läkemedel och få syrgas då hon hade extremt dåligt syreupptag.
Mamma blev allt sämre och var i stort sätt kontaktlös men ville gå på toaletten. Det fanns inte en enda rullator på akuten men jag lyckades få tag i en helt underbar undersköterska som kunde hjälpa till med att få mamma till en toalett och den ansträngningen var jättestor för mamma, och sedan sjönk hon bara ihop och nästan somnade. Vi började att känna oss rädda och denna världens bästa, effektiva undersköterska i lokalen kollade igenom mamma. Jag minns inte hennes namn men tror hon hade turkiskt ursprung! Helt fantastisk tjej med snabb uppfattningsförmåga. Jag kände mig med ens väldigt trygg med henne.

Undersköterskan som sett hur illa det var sa någon kort kod till en annan sjuksköterska och hon fick plötsligt komma till det mest prioriterade rummet mitt framför receptionen för observation. Hon hade då extremt dåligt syreupptag trots all syrgas och fick en andningsmask.

Eftersom hon har allvarlig hjärtsvikt fick hon EKG och en del undersökningar för hjärtat och det togs en sänka som låg på 229. Hon hade en infektion någonstans, och fick flytande antibiotika direkt i blodet. Det togs en odling i näsan och odling på blodet och hon hade även för höga leukocyter och blodprovet på erytrocyter visade anisocytos.

Jag och min syster lämnade akuten vid 02 på morgonen och då hade hon fått en säng på en akutmottagning men ännu inte flyttats upp dit. Syrrans barn var ensamma i villan och hon är själv väldigt sjuk, så situationen var inte optimal för någon just nu.

Läkaren ringde mig vid 9. Jag hade efter hemkomsten ifrån akuten haft svårt att sova, googlade som en galning på mammas sjukdomar, behandlingsformer och boenden.
Så jag hade inte somnat förrän 5 på morgonen.
Bara efter 4 timmars sömn ringde läkaren och sa att både jag och min syster behövde åka tillbaka till sjukhuset då min mor hade försämras under natten.

Läkarna hade bestämt att hon skulle få dö och inte få hjärt och lungräddning om/när ett inre organ krisade pga syrebrist. Syrran och jag fick komma in i ett anhörigrum och fick frågan av de två läkarna om vi behövde träffa kurator för att klara av informationen de gett oss. Min man var här då med. De sa att hon när som helst kunde avlida och att vi måste vara beredda på det.

Trots syrgasmask kunde hon inte få syre trots att masken andades åt henne. Hon hade syresättning på 50 % ....
Inom kort skulle antingen hjärnan eller hjärtat lida av denna syrebrist och då skulle kroppen börja få grava problem. Min syster frågade om hon skulle behöva lida och ha ont när hon dog men vi blev försäkrade om att hon skulle få en spruta med lugnande så hon skulle slippa smärta.

Så det var hennes död vi satt och väntade på.

Läkarna sa att de enligt sin bedömning. (de var två i rummet) samt konsultation med Intensivvårdsläkaren hade hon under tiden på Attendo blivit i alltför dåligt skick för att de skulle ge henne hjärt och lungräddning eller intensivvård/respirator. Utan att vi blev tillfrågade hade de bestämt att det var att förlänga hennes lidande. Hon skulle få dö om hon blev sämre utan att de skulle ens försöka rädda henne.

Det var obeskrivligt att tillsammans vänta i ett rum full med monitors som mamma var kopplad till. Hon hade kraftiga hjärtflimmer och det kom upp varningsmeddelanden på hjärtmonitorn hela tiden och grafen visade oavbrutet hur illa hjärtat pumpade.
Hon andades genom en mask som andades åt henne och den gav ljud ifrån sig hela tiden och mitt hjärta slog dubbelslag när hennes andetag upphörde några långa sekunder för att sedan fortsätta.

Antibiotikan kickade till slut in och blodgaserna i blodet förbättrades. Hennes markörer för hjärtsvikt var skyhöga och hade gått ifrån fyrsiffrigt till femsiffrigt.

Nu har det börjat vända men att hon blev så här akut svag av en infektion är oroväckande!!!!!

Min mamma hade upprepade gånger försökt förmedla att hon var varm, att hon inte kunde andas, att hon var trött. Ingen feber togs.

En äldre patient med KOL kan väldigt snabbt få ett livshotande tillstånd om/när en infektion tillstöter, och det kan man få väldigt fort.

Attendo Skutans ansvariga läkare kommer ifrån Familjeläkarna i Saltsjöbaden. Dr Bahareh Eslami.

Nu när läget är lite mer stabilt för min mor, då har vi tid och ork för att anmäla Attendo Skutan samt deras konsulterande läkare. Om inte annat för att framtida patienter ska slippa lida. Attendo skutan påminner om en dödsklinik, ni vet de som finns i utlandet för svårt sjuka personer som önskar att få dö. Men med den skillnaden att man betalar för vård, för att bli bättre.

Beklagar det som hänt. Denna typen av missförhållanden borde vara straffbara med livstidsfängelse eller dödsstraff.

En anhörig till mig hamnade vid ett av Attendos äldreboenden efter två stroke (tätt inpå varann)
Ingen i personalen kunde svenska.
Den anhörige var vid väldigt gott mod - både innan (och faktiskt hyfsat pigg även efter andra stroken.. men såklart kraftigt dement och glömt alla anhöriga)
Sedan kom dödsstöten: En influensa och jag tvivlar på att någon så mycket som ens tittade till henne där.. natten då hon plötsligt avled. Någon borde ju ha sett hur hon mådde (?), tycker jag..
Men ingen ringde och förvarnade.
Dagen därpå kunde de konstatera att hon hade somnat in för gott under natten.
Ensam.