Hon log mot honom medan de gick upp för trapporna. Han var inte en av dem, deras lilla grupp som uppstått men ändå fick han hennes dämpade och undergivna person att brista ut i skratt i var och varannan mening han sa. Han var lika rolig som han bemötte henne med en mjukhet. Det var lät att trivas med honom men hon hennes första tanke hade varit farlig. Något med honom som hon inte kunde sätta fingret på väckte upp något dunkelt inom henne. En vaksamhet. Var hon rädd? Nej, trots det trodde hon att något var fel på honom. Det var en bedömning mer än en egentlig fördom eller något hon begrundade under allvar. Hon upplevde det som så sedan första ögonkastet, som om det under en hundradels sekund gick att avgöra hur någon var efter en första glimt. Att något annat lurade inom henne, förstod hon inte. Hon trodde helt enkelt att det hon såg, var orsak till känslan. Däremot reflekterade hon aldrig över, att för att kunna avgöra det, behövde hon något att jämföra med. Någon form av erfarenhet. Om så bara av att han påminde om någon annan. Han hade nära till skratt som skämt och bar ett lugn över sig medan han tilltalade henne eller mötte hennes blick. Hon upplevde ögonen som två gapande hål. Tomma att falla ner i även när han var som rarast mot henne. Drogerna kanske, hon visste inte. Men skulle hon beskriva honom, skulle hon beskriva honom som trivsam. Det var viktigt för honom, av någon märklig orsak, det besök de skulle göra. Att få presentera henne. De var så gott som främlingar, hon och han. Antagligen var det inte just det med att ta med henne som var viktigt utan bara det att titta förbi. Inte funderade hon djupare över den historia han berättat för henne. Det hade inte funnits några känslor hos honom när han berättat den utan precis som hon själv och många andra bara pratat med en distans till de hemskaste upplevelser som gjorts. Om hon tog sig tiden skulle hon kanske föreställa sig honom mitten av ett kulregn. På så vis som skulle ha passat i en hollywoodfilm, lite som
run forrest run och han skulle själv ha skjutit iväg som en projektil och kastat sig bakom någon bil medan hans vänner låg kvar blödandes på marken. Antagligen om hon tänkt till, skulle hon ha placerat honom längst ut och låtit dem gå tillsammans och när vapnet höjts och avfyrat sina första dödliga skott skulle hans ansikte stelnat till i en grimas samtidigt som han lyfte upp ena knät och svängde om i ett mindre estetiskt tvärkast samtidigt som en av de andra sköts bakifrån. Hon grubblade inte över det medan hon klev uppför det ena trappsteget efter det andra. Det första hon såg när de kommit till rätt våning var ett par små gummistövlar som stod där intill väggen bredvid ytterdörren. När de var framme vid dem sträckte han fram handen och började ringa på dörren. Sekunderna tickade och hon stirrade på barnets ensamma stövlar, där de grät mot henne genom sin blotta uppenbarelse. Från bostaden hördes ingenting och tusen känslotillstånd for igenom henne. Skam, förlägenhet, ansvarsfullhet, sorg. Smärta. Genom det täcke hon mestadels befanns sig i när verkligheten upphörde att kännas klar och istället omfamnade henne i en bomullsvärld, kände hon sig smutsig som hon och han tillsammans var på väg in för att solka ner något som borde lämnas ifred. De borde inte stå där, de borde inte gå in. Hon tänkte i någon tanke om den goda moderligheten, att de inte var önskvärda. Att innanför dörren fanns en ren värld som var god och vit men som drabbats av förtvivlan som de skulle riva upp. Att de var oönskade och trängde sig på med ljudet från dörrklockan. Naivt tänkte hon, trots att de precis lämnat en kvart med barn som gått med apatiska blickar under skrik och misär, att kvinnor som födde barn ville leva under barnskratt med den partner de älskade och hon trodde att hon bara av att kliva över tröskeln skulle förstöra. Att det enda deras besök skulle innebära var påminnelsen om att han överlevt och att hon själv istället hade lämnats med sitt barn faderslös. I en hastig romantiserad syn föreställde hon sig kvinnan som brunett med allvarliga ögon. Barnet med en framtid hennes… deras närvaro hotade. ”Vi går...” förvånat tittade han på henne. Hennes röst fick ett bestämt djup över sig. ”De har nog gått till dagis.” och bad inom sig att ingen skulle närma sig dörren. ”Klockan är åtta, hon har nog gått till dagis.” upprepade hon. Han tittade tveksamt på henne som om han försökte få grepp om något hos henne sedan nickade han, som om han såg hur obekväm hon var inför att ställas inför barnet. Tillsammans vände sig om och gick under tystnad ner för trapporna igen och ut genom porten där det tidiga morgonljuset väntade på dem och lät solen lysa över dem där de sakta gick mot bilen.
https://www.youtube.com/watch?v=em328ua_Lo8
