Anna Hedenmo: Jan Helin har ett ansvar för misstron om invandring. [sammanfogat]

Misstroendet mot svenska medier när det gäller invandring är stort. Över hälften av befolkningen anser att vi journalister inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

SVT:s programdirektör Jan Helin skriver på DN:s kultursida att ”den sunda ivern till självkritik inte får gå över i naivitet i analysen”, och därefter undrar han vad det är som har förtigits om invandring.
Det allt överskuggande svaret är: opinionen.

2012 ställde Agendas partiledardebatt – ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Bakgrunden var att ett antal kommunalråd i invandrartäta städer hade slagit larm; varken bostäder eller arbetstillfällen räckte till för alla nya invånare och skolorna tampades med otillräckliga resurser.
Reaktionen efter Agendas fråga blev kraftfull. Inte alls från publik eller politiker, jag minns inte ett enda tittarmail, men från en del inflytelserika medier och enskilda opinionsbildare var domen hård. Ledarsidan på Aftonbladet, där Jan Helin var chefredaktör och ansvarig utgivare på den tiden, samt enskilda journalister på tidningen – buntade ihop Agenda med främlingsfientliga krafter, Dagens Arena skrev ”en i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska svar” och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kritiserade Agendas ”försåtliga” fråga.

Under de här åren visade SOM-institutets mätningar att 40 procent av befolkningen tyckte det var en dålig idé att ta emot fler flyktingar, och man behövde inte ta sig så långt från Stockholms innerstads medieelit för att höra hur många människor – både gamla och nya svenskar – resonerade i frågan om flyktingmottagande och invandring. Det fanns en oro över växande utanförskapsområden, gängkriminalitet, andra kulturers kvinnosyn.

Inom journalistiken finns ibland en tendens att tona ner opinionsyttringar som man inte tycker om. Ofta är syftet gott när journalister låter sina egna uppfattningar färga rapporteringen, man vill inte bidra till ett samhälle där grupper ställs mot grupper, och där hatet får fritt spelrum.

Även på SVT och i en rad andra medieföretag har det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande. Det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring.

När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt.