Bedömning av min suicidrisk.

Tjäna.

Ja jag vet inte. Vill du dö eller vill du att livet ska bli lite bättre igen? Att du själv resonerar indikerar åtminstone på det sistnämnda. Jag menar, du är ju för fan inte korkad. Du har redan försökt upprepa alla besvärjelser och händelseförlopp i ditt eget huvud.

Min teori är att du har väldigt dålig kontakt med dina känslor och hur man hanterar dessa (vilket i sig inte är särskilt konstigt för en personlighetsstörd invid). Du vet säkert själv innerst inne att det är sant.
Detta behandlas i regel med kognitiv beteendeterapi. Exempelvis om man har fuckat upp sitt belöningssystem i hjärnan till att fungera kontraproduktivt. Då lär man kasta om tankemönstret i grund. För ingenting har förändrats hittills av det du gjort, inte sant? Sedan om det kommer fungera eller ej är en annan femma.

Hej min vän. Måste säga att du har en väldigt passande avatar för att skriva ett inlägg i den här tråden.
Vill ge dig, och de som läser i den här tråden en ny uppdatering:
Jag är inte längre självmordsbenägen, jag går inte längre på medicinen, och jag har i dagsläget ingen kontakt med tjejen som fick mig att hamna i den här neråtgående spiralen i första hand.

Jag kan förstå att det framstår som att jag skyller min problematik på min destruktiva relation, tvärt om, den fick mig att byta målsättning/riktning i livet och tänka om.

Jag vill inte vara en "fake" längre. Jag har bestämt mig för att tatuera över vissa tatueringar som kan associeras med kriminalitet, jag har bestämt mig för att ta tag i hälsan genom att först och främst dra ner på alkoholen och sluta fullständigt med att röka cigaretter.
Jag har bestämt mig för att börja träna och har varit aktiv 4 gånger i veckan i drygt 2 månader nu på boxningen.

Snart kommer 5 000 000,00kr + 1 500 000,00 portfölj in i bilden, det kommer även att hjälpa i tillvaron.

Söker jobb varje dag, hoppas på att få svar nu när semestertiderna är över.. bortsett från det, all looking a-ok.

Tråkigt nog så hände det ingenting med min vårdkontakt, har inte fått något brev eller så på flera månader, trots att dom skickade ett slags mottagningsbrev (inte kallelse då).. fick reda på att det rör sig om exakt samma enhet exet går till... vilket jag berättade för henne, hon har antagligen sagt det till någon som jobbar där för att försöka få mig att bli om-remitterad.

(Vilket är lustigt, då jag verkligen behöver vård som jag ser det i långa loppet.. iallafall någon att prata med in case shit goes south och jag hade aldrig sett till att hon går miste om hjälp)

Iallafall, det började med att jag själv tog mig till psykakuten i vintras, sedan vårdcentral, sen psykatrin min far började jobba på, sen rekommendation dom nekade mig vård pga jag behöver en mer långvarig kontakt, sen huddinge rättspsyk.. men dom nekade mig också av någon anledning.. till slut stället mitt ex går till, men inte hört ett pip på ett bra tag nu från dom.

Jag vet inte vad jag skall göra gällande det, det känns som jag har hamnat ordentligt mellan stolarna när det gäller vården iallafall.
Har givetvis försökt att ringa men semestertider och dyl. hjälper inte mig just nu kan jag säga.

Det ser helt klart ljusare ut redan.
Det handlade inte om att jag ville dö, det handlade om att jag var rädd för att dö, för att jag inte ville leva. Den enda anledningen till att jag gick upp om mornarna var för att jag inte dog under kvällen innan. Såhär såg det ut dag in, dag ut.

Nu har jag iallafall saker att se fram emot. Nya kvinnor att bli förälskade i, nya minnen att alstra, nya vänner att spela schack med.

Mitt mående gick från 1/10, och jag vet helt ärligt inte hur länge jag hade klarat av att leva som jag gjorde med medicinen, med situationen i övrigt.. till att nu må 6/10.. helt ensam, i ett städat rum, på natten.. det är inte illa.

Ta hand om er. Lycka kommer till dom som kämpar för den. Jag är inte den lyckligaste killen i världen, men jag värdesätter definitivt livet mer än vad jag tidigare har gjort.

https://www.youtube.com/watch?v=O2IuJPh6h_A
Om mitt ex läser i den här tråden, ja, du ja. Tänk inte tanken på att höra av dig igen. Lyssna på den här låten och tänk efter, inte bara för min skull, utan även för din egen.

Haha ja heller hur, det är så jag känner mig. Nu ska vi åka hem din jävel!

Skämt åsido. "Kul" att det går bättre. Sedan är det ju lite så med att få hjälp, det är precis som med allt annat i samhället, ett tärningskast. Ibland har man med bra folk att göra och ibland inte. Oftast är det är sant som de säger - Vill man ha någonting ordentligt gjort får man göra det själv.

Men det är lätt att ha bråttom. Speciellt när livet är som att spela blackjack, man måste våga chansa någon gång förr eller senare. Om man försöker ändra massa saker efter att ha levt ett jävligt hårt liv så är det inte automatiskt en helt annan människa som sitter där dagen efter. Ta det i din egen takt.