Varför skaffa barn?

När jag nyss hade det väldigt lugnt och skönt dök en fundering upp i min skalle: Varför skaffar folk barn?
Frågan må låta krass men jag är verkligen nyfiken på anledningarna.

Att det finns gott om grabbar som gärna sticker in den lille böngrodden och spiller sitt gubbagegg utan någon tanke på konsekvenserna tvivlar jag inte en sekund på. Ej heller att det finns nästan lika många tjejer som i stridens hetta ger sig hän och skiter i allt utom det som just då pågår. Det är inte dessa spontana graviditeter jag funderar över, det är de som är planerade som gör mig konfunderad. Särskilt om de föregåtts av tidigare förlossningar med sprickor härifrån till evigheten och en massa annat lidande.

Jag är inte dummare än att jag inser att det blir många mysiga stunder men samtidigt innebär det en massa blöjbyten, skrik och gråt av tusen olika anledningar, nervositet över att telningarna ska skada sig eller på annat sätt hamna i trubbel, mycket mera hushållsarbete, fördyrade levnadsomkostnader, rejäl minskning av ens eget privatliv och fritid, behov av större bostad, försvårade transporter och säkert en hel massa annat som jag inte kommer på just nu.

Personligen har jag fullt upp med att se till att jag själv får i mig mat, är på rätt plats i rätt tid och har likadana strumpor på båda fötterna. Därför är det inte konstigt att man undrar vad det myckna barnalstrandet beror på.

Jag har några förslag på svar men komplettera gärna med andra.
1. En vilja att föra sina gener vidare.
2. Någon märklig biologisk drivkraft.
3. Sugen på barnbidrag och/eller föräldraledighet.
4. Ett försök att förankra förhållandet i berggrunden.
5. Ett sätt att omvandla en tillfällig förbindelse till ett förhållande.
6. För att inte hamna utanför när alla bekanta börjar yngla av sig.
7. Ett sätt att trygga ålderdomen.
8. Något annat.

9. För att man "ska".

Tror fler än som någonsin skulle erkänna det går på denna linje.

Västerländska samhället dör ut, om vi inte skaffar barn. Ju fler desto bättre.

Detta gäller inte Mena import, som bör tvångssteriliseras.

Vet inte.

Det bara kändes att det var dags. Kanske själva utmaningen som det innebär?

Förprogrammerat i ens DNA kanske?

Det verkar som att du delvis har besvarat din egen fråga. Jag kanske inte skulle gå så långt som att säga att man säkrar sin ålderdom, eller snarare att detta är motivet, men däremot kanske anskaffandet av barn botar någon slags ensamhet som jag tror kan infinna sig i en relation två personer emellan. Där kan vi nog snacka en biologisk drift, att ha en liten "flock".

Och även om ett barn innebär blöjbyten, extra utgifter, oro över barnet ifråga etc. så får man inte glömma att det finns väldigt många fina stunder som ger minnen för livet! Detta är nog den största anledningen till att folk väljer att skaffa barn, tror jag.

Haha man ser att du är genuint oförståndig över frågan baserat på alternativen jag strukit under. Var inte så pessimistiskt inställd till allt. Ryck upp dig för fan försök förbättra dig själv. Förhoppningsvis mognar du snart.

3. Man vill ha ett barn man älskar tillsammans med den man älskar (alla förhållanden är inte hat och tjat som du verkar tro)
4. Man vill föra vidare sin kunskap och erfarenhet
5. Man vill se sitt barn gå igenom det man själv gått igenom
6. Man vill ge sitt barn uppväxten man själv aldrig fick uppleva
7. Man vill vara en riktig man och se "blöjbyte och massa skrik" som en utmaning man klarar av istället för en skitsak man tvingas göra
8. Många fler saker

Jag vill ha barn för att:
Alla andra har det.
Mina föräldrar förväntar sig att jag skall skaffa det.
En mening med livet, varför jobbar jag och sliter? Jo för att mina barn skall få mat så klart.
Slippa dö ensamen.
Familjen och släktens fortlevnad.
Egoism.
Små barn är speciella, de är vackra och äkta (engelska: pure).
Uppleva sann kärlek.

Nej det vill man inte. Man vill att de skall slippa gå igenom det man själv gått igenom. Man vill att de skall få det där lyckliga livet man själv kunde ha haft om man bara gjort saker och ting rätt från början.

Läs punkt 6.

För att barn är rätt underbara när de är ens egna eller släkt. Sen är det liksom en sån där speciell känsla som är svår att förklara när höjdpunkterna i ens liv, bästa tjacket ever, gruppsex med heta brudar, köra snabba bilar etc bara känns som "meh" jämfört med att nån liten har ritat ett icke-smickrande porträtt på dig med ett asymetriskt hjärta.

Kan det kanske vara så enkelt att de flesta vuxit upp i en familj och därför är tanken på egna barn inte speciellt främmande om man ser grovt på saken?

Att skaffa barn för att man är "sugen" på barnbidrag låter riktigt genomtänkt förövrigt, så att man ska ha råd att gå ut en kväll extra i månaden eller hur tänkte du?

Du kan ju börja med att växa upp innan du börjar klanka ner på folk som vill skaffa barn.



1'an och 2'an är i princip samma sak, våran biologiska mening är att fortplanta oss och föra våra gener vidare, för att därefter maximera våra barns överlevnad. Sen att vi kan så mycket mer mellan detta är en annan femma.

Och kom inte med märklig, eller tror du det där med att vilja ha barn är konstigt? Kan säga dig att det där med att inte vilja ha barn är konstigt, då dessa sällan reproducerar sig och för dessa gener vidare ( där sådant förstärks, kallas evolution - säkert hört talas om det ).


Hör ju långa vägar att du inte kan mycket du, barnbidrag? Hur rik tror du man blir på det?

Ledighet kan jag förstå, men i så fall kan man nog försöka gå ner i arbetstid eller bli säsongsarbetare och leva sparsamt istället, låter tiotals gånger lättare.


Jo, för det brukar ju så klart fungera. Kan dock köpa att de finns de nötter som stressar som fan med att skaffa barn och sedan tror att det är någon säkerhet att båda föräldrarna kommer leva lyckliga, men tror fan inte det är många som ska ses som regel, utan undantag.


Har då aldrig hört talas om något sådant, även om man så klart hört talas om "ONS" som blivit just en oväntad graviditet - men då brukar oftast kvinnorna försvinna som en avlöning och sedan kräva betalning per månad istället.


Jo, för det finns ju inga äldre utan barn. Måste ju så klart pushas till att göra det, och är man så jävla lättvindig och efterbliven att intala sig "alla andra gör", då ska man inte skaffa barn.


Jo, för pensionärerna sätts ju inte på ålderdomshem och sedan glöms bort, i princip.


Aldrig tänkt på att folk kanske växer upp, skaffat ett stabilt jobb, hem, partner och kanske t o m ett husdjur och nu vill utvecklas och se små miniatyrer av sig själv "krocka sig fram", där de lär sig som de leker och prövar sig fram?

Nu när jag ser min brorson bli såpass stor att börjar få familjedrag ( snuskigt lik min bror ( fadern ) och våran morfar ) och han kan börja leka, prata och faktiskt "vara någon". Sen när han kommer upp i livet och ska testa sina vingar, se han lära, leka och bli någon/något, han kanske blir snickare, läkare, forskare, dagdrönare? Vem vet - men en sak är säker, nu ska vi vuxna få honom till en värld han senare ska få "ta över" och leva i, att få föra familjens gener, arv och kunskaper vidare.

Men förstår dock att du sitter där du gör, bitter och sur för att du aldrig åstadkommer något - lever ett ansvarslöst liv där du knappt kan få dig själv upp ur sängen, men ta inte ut det över andra som faktiskt kan och vill komma längre.

Barn är inte en dans på rosor, men belöning att se deras glädje är ta mig fan obetalbart. Se hur de lär, leker och är nyfikna och har en fantasi som kan få J.R.R Tolkien att framstå som en gammal bitter pensionär.

Nej du, lev gärna vidare som du gör - slipper du göra eller bli något. Hanka dig fram på ditt jobb så kommer du nog vakna upp en dag och inse att det enda du lämnar efter dig är ett bankkonto och lite prylar. Vi andra vill göra så mycket mer.

P.S, nej, jag har inte barn - men jag kan ändå se glädjen i dem även om det så klart inte är en dans på rosor. Men det är inte heller ett husdjur, ett jobb eller något annat större ansvar än att se till att ha rätt strumpor på morgonen.