Pinsamheter du gjorde som dina föräldrar vägrar att sluta prata om

Ni vet vad jag menar, en sån där händelse som man helst önskar begrava i det förflutna för alltid, men föräldrarna älskar att fräscha upp minnet på dig när du lyckats förtränga allihop. Helst inför andra människor så att du riktigt sjunker ner i stolen och vill försvinna.

Jag har en elak som brukar komma på tal titt som tätt som inträffade på vårt sommarställe när jag var 10. Till saken hör det finns en sjö med brygga som ligger i anslutning och den här dagen hade vi satts i jobb att bära brädor och spik dit för att bryggan behövde fixas till innan vi fick lov att gå på den. Sagt och gjort så går vi ett par varv fram och tillbaka, sedan kommer det förfärliga när jag ska ner mot bryggan för tredje gången, jag lyckas att halka hastigt framlänges och plankan går genom luften som en torped rätt mot grannhusets glasveranda. "Kraaasch!" hörs högt och tydligt över hela området innan jag hinner tänka Jag blir livrädd och drar hem till vårt hus och gömmer mig. Störtbölar när mina föräldrar konfronterar mig en stund senare med sanningen. Grannarna visade sig skönt nog vara extremt coola och förstod att det var en olycka, men nu har hela grejen förvandlats till en anekdot som jag tvingas att höra igen och igen, och jag skäms precis lika mycket varenda jävla gång.

Om det är någon tröst, så skulle jag gissa att:
1. De flesta föräldrar brukar med åren allt mer sällan berätta sådana anekdoter.
2. De flesta brukar med åren uppfatta barndomsberättelser som allt mindre pinsamma, desto längre bort man nu befinner sig från barndomen.

Själv slutade jag definitivt uppfatta sådana som pinsamma någon gång efter att jag hade passerat 20-årsstrecket. Jag menar, man var en valp, vad spelar det för roll vad man gjorde då? Barndomen var mest pinsam under tonåren, när jag desperat försökte ta mig ur den, samtidigt som den var ens hela livshistoria fram till dess. Det egentligen pinsamma var inte detaljerna, utan det faktum att man var det där barnet alldeles nyss.

Tror inte det kommer ändra någonting för mig, men det vore ju otroligt skönt att få slippa bry sig om det stämmer.

När jag var en liten pöjk på ca 6år som just lärt sig skriva.
Skrev jag,utan att förstå att det skulle väcka anstöt. KUK 123 med vit krita och väldigt stort format på gatan utanför avlägsna
släktingar som min familj hälsade på för första ggn. Har man väl blivit påmind om ngn gång 😂

Visste du vad ordet betydde?

Riktigt svårt att svara på,måste väl svara både ja och nej. Förstod inte alls att ngn skulle bli upprörd av der iaf....

Klicka på citera för att svara på en fråga...

I mitt fall, åt jag mat långsamt som barn.
Trots att jag är över 40 år, ska jag få höra det varje gång.


Riktigt störigt, då jag tydligen höll mig vid liv!

Jag är inte så känslig och garvar mest åt de anekdoter som dras upp från det jag var liten. Troligen för att jag själv har en tendens att dra upp barnens pinsamheter och skrattar nog mer för varje gång vid minnena

Du var liten, barn gör roliga/tokiga grejor och vi föräldrar bär med oss dem som kära minnen som får oss att le åt våra barns barndom. Sluta skämmas -- gläd dig åt att dina föräldrar ser det som en rolig anekdot.

Edit:
Jo, det finns en anekdot som jag fortfarande skrattar lite förläget åt .. men det är min bror som brukar dra den, inte min mamma (pappa är död) .. och det var när den jävla lymmeln lurade sin lillasyster att om man kunde skita i vattnet utan att någon märkte det.
Jag var väl fyra/fem år och gjorde som han sa eftersom han inte ville följa med mig till toa.
Varm dag - smockfullt både på stranden och i vattnet när bajskorven flöt upp och min bror lyckades få alla på hela badstranden att notera att den låg där och guppade och vem som släppt den ... Jävla brorsan - blev ju värsta barndomstraumat

Känns ju inte alltid lika kul när det dras upp .... fast jag själv skrattar faktiskt också åt det .. nu som vuxen i alla fall...

Det finns två.

Det första var då jag var tre år och bestämde mig för att leka hund med mitt syskon som var ett halvår gammal då. Jag trädde ett skärp som en strypsnara runt hans hals och släpade honom längs golvet så.

Det andra var för typ tio år sedan då min mamma skulle hämta mig efter en utekväll och jag gick och satte mig på en bänk och somnade. Det är inte så bra för 20-åriga tjejer att somna på parkbänkar på sena lördagnätter. Får jämt höra om hur hon hittade mig liggandes på bänkjäveln och hur oredig jag var. När vi kom hem till mig försökte jag dessutom krypa ur bilbältet för att jag inte kunde lista ut hur man får upp det

Men ... ingen empati alls

Förstår att du fått äta upp det några gånger


Det är föräldrarnas belöning för att ha tagit rätt på ungarna att få påminna om sådana pinsamheter

Som tur är har jag aldrig haft problem med detta.

Jag försöker vara glad för deras skull, men det blir liksom ännu pinsammare eftersom vi har ju kvar det där stället OCH grannarna, vi var där senast för något år sen. Dom måste ju tänka varenda gång vi dyker upp att "Happ, där kommer dom där igen som har den där dottern som sabbade verandan en gång, suck...". Vi känner dom inte direkt så vi pratar inte mycket, men dom kan ju aldrig ha glömt bort det.