Hur ändras känslorna för ens barn om förädrarna blir extremt osams och skiljer sig?

Kom inte och säg inte alls för så är det naturligtvis inte. Man ser ju lite av föräldrarna i barnet och om man hatar föräldern återspeglas detta troligtvis i känslorna för barnet.

Se bara på tyska kvinnor som våldtogs under ww2. Det berättas om att de som inte lyckades göra abort dränkte sina nyförlösta barn.

Du menar att skillnaden mellan en våldtäkts graviditet, under fattiga och svåra förhållande och en simpel skilsmässa är
hårfin....



Någorlunda normal skilsmässa skapar inget misstycke för barnet, om man är en normalskapt man eller kvinna.

Funderar du i dom banorna ska du nog sterilisera dig så att du inte riskerar att förstöra livet för något oskyldigt barn.

Inväntar seriösa svar från personer med aningen högre IQ...

Kloka föräldrar klarar att hålla skillnad på föräldraskap resp parrelation. Dvs man har ett intakt inre omsorgssystem som gör att föräldraskapet fortsätter att fungera även sedan parrelationen kraschat .

Som gör vad, håller med dig och säger att de självfallet hatar sina barn efter skilsmässan?
Att avkomman från x klipper alla känslor för barnet?


Ett forum är till för att diskutera olika synsätt och få andra åsikter från andra människor.

Så för att dra den här skiten vidare så frågar jag dig varför du tror att känslorna för ett barn enbart hänger på att du och din partner har ett fungerande förhållande?

Det är nog tyvärr du som saknar IQ i detta fallet

Om något så stärks väl ofta känslorna för barnet när man inte längre kan träffa dem varje dag. Däremot kan barnet känna sig skyldigt och/eller hamna i kläm i föräldrarnas bråk, men det är inte riktigt samma sak.

Nja, det finns en genetisk tillhörighet mellan 1a, 2a och 3e generationen. Ibland kopplar vissa i samma släkt mer än andra. Min mor och hennes bror. Jag och min halvsyster. Dock inte min mor och hennes syster eller jag och min andra halvsyster. Händer även mellan föräldrar och barn. Jag och min mor, min far och min farmor. Fett glad att min dotter och jag kopplar. Ämnet är tämligen utrett av amerikanska universitet. Deras bästa universitet.

Fel tråd, jag vet. Ville bara skriva.

Det är väl vanligare att människor i det läget ser barnet som "sitt" och försöker alienera det från den andra föräldern snarare än att ta avstånd från/ alienera sig själv från barnet.

Kan inte se någon fråga i din text? Så vad är det som ska diskuteras? Känns dessutom som det är en typisk tråd som kommer urarta och till slut hamna i papperskorgen.

Jag tror inte att de påverkas om anknytningen redan är etablerad, d.v.s. barnet redan är några månader eller år gammalt när man börjar hata den andra föräldern. Då ser man barnet som en egen individ. Om det däremot skulle hända hemska saker redan under graviditeten - t.ex. att han misshandlade en eller var otrogen - och så skulle barnet födas och vara extremt likt honom... Då kanske det blir svårare att knyta an? Även om jag tror att de flesta kvinnor som är normalvettiga från början fixar det.

Fast att bli gravid vid en våldtäkt är väl en jäkla skillnad? Dessutom skulle de i många fall inte ha kunnat uppfostra barnen ändå. Tyskland var ju enormt fattigt efter krigsslutet, allt var i ruiner. Fanns inga barnbidrag, subventionerade daghem eller socialbidrag för en ung ensamstående mor utan stöd av sina föräldrar.