Skymningsläge - Svensk dokumentär från 2016

Kan du inte svara på frågorna utan bara hittar på saker så får du skylla dig själv. Du får helt enkelt ta den trovärdighetsförlusten - vilken du enkelt skulle kunna åtgärda genom att berätta vilken utrustning som så att säga är för gammal etc. osv. Det är onekligen förvånande att inte en enda pryl kunde nämnas i sammanhanget - trots allt fanns det en hel del gamla prylar i förråden.

ALL materiel tillhör krigsförbanden, sen lånas den in till fredsförbanden.

Så det är ett väldigt goddag yxskaftuttalande.

Vilken gammal materiel från 1900-1950 tiden är det du syftar på att va värdig att använda vid den alltmer moderna krigsföringen och taktiken som efterföljde andra världskriget,1960 ->? Va de stridsvagnarna av M/40 modell, eller kanske A21 och J28?

Vi hade till att börja med inte nånting i förråden från mellankrigsåren tills slutet av andra världskriget, nu som då va allting ur skrotat.

Att du vidare argumenterar defensivt får ju din ställning på ett argumenteringsforum att blekna lite.

Vänligen,

Nej, en modernisering av RB77 som var en modernisering av RB67, idag är det RB97.
Nej du har fel, Ryssland 1999 var mycket mycket svagare än Sovjet 1989 eller 1969.

De svenska Strv som köptes och utvecklades på 40 talet var alla omoderna redan 1945, utom PVKV 43 som hade en lång 75 mm pjäs. De övriga kunde inte rå på någon Sovjetisk vagn frontalt 1945 förutom obsoleta BT -5 och 7.

1. Det är ju tacksamt att jämföra en lätt sportbilsstridsvagn med en T-55:a. Men faktum kvarstår att; M40:ans tandpetare faktiskt slår igenom fronten på en T-55:a på 100m, med dåtida modernaste ammunition. Från sidan av en Svensk skogsväg skulle en M40 kunna göra ganska väl ifrån sig. Mer relevant torde väl M/42:an vara, eftersom den faktiskt användes som stridsvagn efter 1944. Den kunde med modern am panga igenom fronten på en T-55:a på 500m - vilket väl överstiger normala stridsavstånd i Sverige även om stridsvagnen skulle vara föråldrad för de längre avstånden - något som korrigerades med den långa 75mm kanonen.
2. A21 gick alldeles utmärkt att använda som attackflygplan tills luftvärnskanonerna började datoriseras och fick egna effektiva radarskärmar därefter krävdes det nog mod för att attackflyga i så långsamma hastigheter möjligtvis kan bristen på hög hastighet innebära en större risk för fientlig jakt. Vampyren funkar lika så utmärkt - men har också problemet att den är för långsam i förhållande till jakt och luftvärn - därmed inte sagt att den inte skulle kunna användas i en liknande roll som A-10 eller Su-24.
3. Det där är uppenbarligen fel - även om man ville utöka försvaret på ett sådant vis att tillverkarna inte hann med. Därav alla köp av flygmaskiner, stridsvagnar, kanoner, k-pistar och kulsprutor.


1. Man ska inte stirra sig blind på pjäserna. Verkligheten är inte dataspelsstatistik. I övrigt se ovan och därutöver bör det tilläggas att även spränggranter biter väl på stridsvagnar ifall ämnet detonerar mot plåten - det är först nutida vagnar som har liner på insidan och därför klarar mindre laddningar utan skada och bedövat och avtuppat innehåll.

Frågan om "gammal utrustning" är egentligen inte så intressant. När mausergeväret dög som personligt vapen till hemvärn och trängtrupper bör man ju inse att kanoner från VK2, pansarfordon från samma tid och mängder av utrustning (uniform /58 var till stor del en omsydd m/39) inte var ett problem, utan en möjlighet att hävda att Sverige kunde ställa stora styrkor på krigsfot.

Med en värnpliktsperiod på 27-29 år (18-47) skulle ju (i teorin) det finnas förband som fått sin GU på minst lika gammal utrustning (och då bara om den varit flong ny när GU genomfördes). För vissa system var det ingen ålder, för andra var det stor skillnad. Särskilt flygvapnet var utsatta, men för baspersonalen spelade det ju ingen roll om deras närskydd hade k-pist, Ak4, Ak5 eller 6,5 respektive 7.62 som kaliber till kulsprutorna, exempelvis.

Men då det gäller svenska pansarfordon och stridsfordon från VK2 får vi nog inse att de var helt obsoleta redan en kort tid efter kriget.

M39/58 harde bättre skydd mot napalm och var bekvämare vintertid än M59 och valfri utländsk bommullsuniform.
Beväpningen skiftades efterhand nya brigad och bataljonstyper infördes.
Eldkraften på 40 talet låg hos KG och KSP snarare än gevären.
Under 40/50 tal infördes det hundratusentals kpistar i organisationen.
Sedan tillhörde de äldre soldaterna mobiliserade förband med sämre/äldre utrustning men också med betydligt mer begränsade uppgifter. Brigaderna och fördelningsbataljoner hade yngre soldater.

Mycket myter florerar om äldre vapen i brigaderna, det fungerade inte så. När en ny brigadtyp introducerades skiftades utrustning och vapen efterhand. En stor del av fordonen skulle mobiliseras in, dvs de rullade civilt och fanns inte i förråd/garage.

Sverige kom ikapp pansarmässigt med Centurion och sedan S vagnen för att under 80 talet återigen vara steget efter.
Det var ett misstag att inte ersätta Centurion redan på 80 talet som det var tänkt. Delvis brist på pengar men även avsaknad av kompetens hos ledande militärer.

1. Enligt vissa internetkällor avskaffades mausern år 1999 för vissa hemvärnstrupper. Mausern används än idag som ceremoniellt vapen för t.e.x. högvakten. Mausern är dock inte ett dåligt vapen A+ leveranserna lär ha högre precision och träffsäkerhet än PSG-90. Mausern är ett ganska eftertraktat samlingsobjekt och jaktvapen nuförtiden.
2. Att placera äldre utrustning med sina soldater i nya roller är både kostnadseffektivt och vettigt. Det som 1950 var första brigad är 1960 första lokalförsvarsbrigad och 1970 första hemvärnsbrigad. Att inte behöva nyutbilda förbanden på ny utrustning är kostnadseffektivt. För den lede fienden gör det sak samma ifall ett lokalförsvarsförband har en HB77, M777 eller kanon m/39 eller m/37. Granaterna kommer att landa på samma ställe ändå och är möjligtvis kraftfullare med äldre utrustning. Äldre pjäsers längre omgrupperingstid har inte samma betydelse för lokalförsvar.
3. Stridsvagnarna var ingen betydande prioritet efter ww2. Man satsade på KP-bilar och utveckling av stridsfordon eftersom man i stort sett tillämpade lämplig taktik i svårbruten terräng. Centurionköpen och försöken att utveckla egen stridsvagn på allt från amerikanska till tyska och JSII/III samt T55 chassin handlade mest om Skåne och Gotlands slättland. Att panga fientliga stridsvagnar var aldrig i den tidsperioden något reellt problem då man hade mycket gott om kanoner (40mm, 75mm, 105mm, pjäser artilleri -x och bakblåsvapen) som klarade alla stridsvagnar galant.


1. Glöm inte AG och de tiotusentals k-pistarna.

2. Det är inga myter. Redan på nittiotalet kunde brigaderna ha en ganska brokig uppsättning utrustning. Teoretiskt exempel: Bataljon 1: Samtliga soldater har AK-5. Bataljon 2: AK-4 och m/45. Bataljon 3 AK-5 och AK-4. Artbat Hälften HB77, hälften Fransyskor, AK-5 och m45.
2.1. Det mest brokiga förband som någonsin satts upp är antagligen Norrlands artilleri som ett tag bestod av allt från 3 kompanier med hypermoderna bandkanoner till några tusen ombyggda skeppsartillerikanoner samt äldre ww1 och ww2 pjäser. Det är antagligen Sveriges eldstarkaste förband någonsin.

3. Det där med fordon är något av en nittiotalsmyt. För att spara pengar så lades underhållsförbanden ned, vilket i praktiken innebar ett krigsbehov på tusentals lastbilar och andra civila fordon. Frågan skulle lösas med beslag och outsourcing. Tidigare existerande lastbilar och TGB:er såldes (innan de blev helt förbrukade). Så under nittiotalet övades fiktiva underhållsförband med inhyrda lastbilar för att så att säga ha övade sådana i krigsläge.

Som sagt, i WP's doktrin för 60-talet ingick alternativet tidiga anfall med kärnvapen mot utvalda mål för att bryta motståndarens stridsvilja. Precis som du säger fanns det ju mindre vits att sätta in kärnvapen i slutskedet, när kriget var på väg att vinnas.

De som tror att Sveriges civila riksledningen skulle välja att fortsätta kriget om ex vis Uppsala, Linköping, Örebro, Sundsvall och Skövde atombombats, och Sovjet hotade med flera anfall, kan ju räcka upp en hand...

Svensk militär planering byggde nog mycket på ett västerländskt synsätt på hur kriget skulle komma att bedrivas, ex vis enligt krigets regler, medan Sovjet/Ryssland nog var brutalare i sin syn.

Jaha.
Nåväl, jag försökte återberätta något jag fick beskrivet av mig från armeofficerare under slutet 80-talet. Deras farhåga var att det pga frekvent lån och förslitning av krigsförbandens utrustning i fred, skulle uppstå brister i samband med mobilisering för krig. Exakt var i problemet låg minns jag inte. Det jag minns var att de var kritiska till hur de i praktiken utnyttjade mobförrådens materiel. Mer minns jag inte.

Det är på ett mer teoretiskt plan intressant att diskutera vapensystem under olika perioder och dess prestanda, men det fanns ju andra kritiska faktorer som kunde påverka mer:
- Hur hade tidiga kärnvapenanfall påverkat vår försvarsvilja?
- Vilken stridsvilja hade den enskilde soldaten (jmf finska försvaret som framgångsrikt bekämpade mångdubbelt större och starkare sovjetiska styrkor under VK2)?
- Hur mycket våld mot civilsamhället skulle civilbefolkningen och politikerna tåla?
- Hur väl skulle försvarsmakten kunna hantera den ofrånkomliga "friktion", dvs problem som ovan, som skulle uppstå?
- Hur svår motgång kunde okonventionell krigföring vara (ex vis Spetznaz mördar stort antal jaktpiloter)?

Krig är en komplicerad sak där det enda säkra väl är att nästa krig inte ser ut som det förra.

ALL materiel tillhör krigsförbanden, sen lånas den in till fredsförbanden, javisst vart skulle den annars finnas.
Så har det varit i alla tider.
Det som var en stor händelse i armen var att 1977 bildades en ny organisation Infanteribrigad 77, förkortat IB 77. Då tillfördes TGB 11, 13 och så småningom även TGB 21. Ett skyttekompani var 166 man. Varannan skyttesoldat hade 2st p-skott. Hela striden var avsedd för fördröjningsstrid. Samma typ som Talibanerna hade mot Sovjetiska mekaniserade förband. För den oinvigde så minerade man vägar, diken och organiserade sedan upp till kompani storlek en växlande strid som var tänkt på A och B vägarna. Visst fanns anfallskrig med stöd med på planen med Art und stöd osv.

Betänk att vid denna tid hade Sovjetiska soldaten inte ens en kompass. Befälet för resp trupp var bl.a målet. Framryckningen från sovjetsoldaterna skedde med en förpluton som enl order ej stoppade vid beskjutning förrän stridsfordonen var ur bruk. Målet var alltid att köra full fart mot avsett mål och då på 2 vägar. Framryckningen var "parallell" kom man inte fram med A styrkan så fick B styrkan slå sej fram på in väg.
Org 77B som då var snabb och rörlig i jämförelse med tidigare cykel skytte förband. Målet var att få vårt försvarande förband att skapa en säck, där fronten stoppas effektivt av Stridsvagnsmina 5 (Strvm 5) är standardminan i det svenska försvaret. En ometallisk vilket gör att den inte upptäcks med metalldetektorer. Minan består av själva minkroppen som är av trotyl och ett ytskikt av ingjuten glasfiberväv, 10kg TNT.
Eftersom det inte finns någon enstaka chef som vet antalet minor totalt så var obekräftade uppgifter att det fanns 5 miljoner minor i våra förråd. Bara antalet skrotade k-pistar motsvarade en längd på sträckan Göteborg -- Stockholm.

Mineringarna försvarades då av skyttesoldater med AK4, P-skott M/68 samt av 2st GRG grupper med vårt berömda Karl Gustav. Rätt använt skall försvaret ske med ett s.k eldöverfall. Alla skyttar avger eld i samma ögonblick. Då förbandet -kompaniet kunde vara utspritt i upp till 5-800m får man in många fordon i fällan.

Eldöverfallet är en taktik som ofta används av numerärt eller materielmässigt underlägsna förband som antingen genomför fördröjningsstrid, störstrid, försvarsstrid eller avvärjningsstrid. Med noggrann planering och djärvt ledarskap kan en enstaka pluton utmana och fördröja en hel fientlig bataljon.
Vi övade i en perfekt avsedd terräng där man med hjälp av terrängen -berg, dalar och ån Viskan fanns mellan tänkt fi och vårt försvarsområde.
Denna taktik var lätt att lära ut och var mycket effektiv. Sök på eldöverfall Irak, USA mm.
Tidigare org 66 som var cykel skytte förband var inte så kass som man kan tro.
En bataljon -ca 800 manförflyttades med allt mtrl som i strid, med traktorer, cyklar, lastbilar TGB 903 10mil på ~6-8 timmar. Som mest kunde svenska försvaret mobilisera 850 000 man.
Under en period hade vi flest antalet stridsflygplan i världen. En längre tid låg vi 2--5á.

Det finns massor att läsa om 70-talets försvar. Man skall veta att i bakgrunden var våra förband i väl proposition i tid med de Sovjetiska. De okunniga säger alltid att de hade si o så många divisioner mm. Visst men de hade inte speciellt många att avvara till strid med Sverige. På den tiden hade Kina en stående arme mot sovjets gränser på över en miljon man + lika många obeväpnade straffångar.
De var levande mål oavsett vilket håll de tog. Mao avled i september 1976.
Hur stora styrkor man avsedda att ha mot väst Tyskland har jag ej i minnet men det var många divisioner. Så idag står man i samma dilemma som 1977 för att få fri tillgång till västerhavet från Östersjön ligger Sverige i vägen. Gotland vore en perfekt bas för flyg o framflyttade robotar och även för att samla trupp o mtrl inför ett anfall mot oss. Beakta att flyga från Gotland till Göteborg 475km tar med MIG25 kan Mach 3,2 (Mach 1 = 1062 km/h) säg 1.5 Mach = 1115.5km/h = 25.5 minuter.
Ett anfall skulle troligen ske på minst 3 platser. Norr mot Norge, Mälardalen -- västkusten och Kalmar -- Helsingborg. En gissning grundat på att tar man dessa delar så kan man väl försvara både vattnet i sundet och har bra hamnar i o runt Göteborg.
Lite utanför för org 77B. OBS att även artilleriet fick sin 15.5cm Bofors kanonen 77B i denna veva.
Om artilleriet kan jag intet mer.