Derealisation?

Förstår vad du menar, men jag vet inte om det är bra att acceptera det sinnestillståndet man befinner sig i. Då blir det som att det är ok att känna konstant frånvaro och overklighet i allting man gör, och man förminskar sin situation. Jag tycker nog inte att man ska vara ok med att leva i detta tillstånd.

Hur har det gått för dig TS? Fått någon klarhet/hjälp ifrån vården? Hur mår du just nu?

Upplever också detta väldigt mycket, det kommer och går beroende på om jag för stunden lyckas distrahera mitt huvud.
För mig är det främst verkligheten utåt som känns främmande, som om det vore simulerad, liksom en artificiell känsla eller att min omgivning egentligen är en tvådimensionell bild som projiceras framför mig när jag rör mig genom rummet. Men kan även tappa greppet om min självbild, som att när jag ser mig i spegeln känns allt bara olustigt, och kan inte direkt koppla mina rörelser till mig själv.

Kan få för mig att om jag skulle kasta mig framåt skulle jag inte slå emot marken, utan bara fortsätta falla ned mot ett vakuum eller liknade. Ser jag andra människor omkring mig känns de inte verkliga, ser liksom bara lemmar som rör sig men kan inte förstå att det faktiskt är en människa som också tänker.

Har yrselkänslor väldigt ofta. Det är lite som att hela rummet gungar, ibland som att marken lutar. Eller så känns det som att jag flyter runt i vakuum.

Detta har egentligen varit hela mitt liv, mer eller mindre påtagligt. Just nu är det dock extra närvarande när jag är deprimerad och har väldigt mycket ångest. Just nu går jag bara till en kurator, som själv säger att han "inte är psykiatriker så kan inte sätta någon diagnos"...

Jag har lidit av Derealisation (som jag tror det garanterat är) i flera år nu.

För några år sedan efter ett frekvent brukande utav LSD, fick en brutal psykos utav detta som varade i 6 månader (den värsta perioden i hela mitt liv). Efter psykosen hade lagt sig så fick jag en grov variant utav Depersonalisation. Då trodde jag seriöst att mitt liv var över, kände inte igen mig i spegeln. Kunna inte gå rakt, inget kändes verkligt osv.

Efter ungefär 1 år så avtog det, nu har jag daligen en form utav Derealisation istället. Jag kan dock hantera det idag. Jag kom till insikt att jag helt enkelt fick acceptera mitt tillstånd, då blev genast allt bättre på ett ögonblick.

Det handlar mycket om acceptans helt enkelt.

Läskigt och läsa dina inlägg. Exakt varenda ord och sak gäller mig. Men brytpunkten till att jag utvecklade Derealisation , var nog ett gäng panikattacker som stängde av hjärnan på mig. Gick med ångest väldigt ofta också och tillslut orka inte hjärnan så den slår av på standby"

Även detta stämmer in på mig, läskiga likheter och är även i samma ålder som dig (20) skicka PM om du vill veta mer fått en del info från en läkare på nätet. Psykologerna och alla kan inget om denna diagnos tyvärr för den har inte forskats ett skit om...

Ja, det är ett helvete känner på sista tiden har jag bara skitit i det. I början var det jobbigt men med tiden känns det skit samma. Hur är det för dig?

Såg att tråden var rätt gammal. Hur har det gått med er som lider utav det?

Precis som han skrev som du citerade. Man skiter i det tillslut, finns inget att göra åt saken ändå.

Tillslut så får accepterar man situationen man befinner sig i (acceptans).
Jag minns inte ens hur det var innan jag fick derealisation. Så jag har inget att jämföra med direkt.

Hatar min Derealisation, tyvärr är det enda som hjälper mot denna skit benzo eller alkohol.