Får du vara vem du vill?

Jag undrar på vilka grunder det är rätt och rimligt att acceptera identifikation med icke-binära kön eller liknande som HBTQ-rörelsen förespråkar och samhället accepterar och i högre och högre grad anpassar sig till. Se exempel nedan. Jag är inte på något sätt ute efter att negligiera andras identifikation, utan är bara rent intresserad av på vilka grunder man anser att utvecklingen är rimlig.

Om vi försöker dra en skiljelinje mellan vanföreställningar om sig själv och identifikation av sig själv. Är det rätt att andra har en talan om vilka av ens föreställningar som är rimliga, enligt första definitionen av vanföreställningar? Det går åt båda hållen. Varför skulle andra ha rätten att bedöma vad eller vem du är eller får vara enligt dig själv? Samtidigt, vaför skulle andra inte ha rätten att bedöma dig? Du är en social varelse som ska kunna fungera i- och samverka med samhället och samhället bör därför ha en talan om dig för att det ska bli en samhörighet åt båda hållen.

Enligt den andra definitionen av vanföreställningar kan en ståndpunkt vara att det är absurt att identifiera sig med något annat än det biologiska kön en person bär. Rätt eller fel?

Det finns många sätt att förhålla sig till detta, vad är era spontana tankar om ämnet? Är HBTQ-rörelsen och samhällsutvecklingen berättigad eller sker det förändringar som kan påverka samhället och dess invånare negativt? Eller är det tvärtom en positiv utveckling? Om ja, varför?

--- Exempel på identiteter
Se exempelvis http://www.funkisprojektet.se/hbtq-begrepp-lattlast/ och http://hbtqstudenterna.se/om-sfq/ordlista/.

Definitioner av vanföreställning
http://www.med.lu.se/content/downloa...20ordlista.pdf

MeSH och The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines genom https://sv.wikipedia.org/wiki/Vanf%C...st%C3%A4llning

Mina spontana tankar:
Det är rätt och rimligt att acceptera alla slags könsidentifikationer på grund av att mänskor mår dåligt och känner sig hämmade i sin utveckling, när de inte får lov att vara sig själva. Det är svårt att dra skiljelinjer mellan vanföreställningar och identifikation.

Varför ändra på någons föreställningar så länge de inte utgör ett hot mot en själv eller någon mänska som betyder något för en?

Folk får gärna uttrycka vilka föreställningar som de anser är rimliga. Dom kan dock inte räkna eller begära att någon skall lyssna på det eller kräva ett utbyte.

Andra kommer alltid bedöma. Man kan skita i att lyssna, hålla sig på sitt hörn.

Det saknas inte förmodligen inte flockmedlemmar på jorden för någon som vill ingå i en flock.

HBTQ-rörelsen är delvis annan och större fråga. Personligen tycker jag den(som mycket annat) tar onödigt mycket utrymme. Skit i vad andra tycker och gör och var den du är/vill vara. Detta betyder förstås att vi på sikt behöver avskaffa och radikalt förändra en massa andra grejer. Se världen som en potentiell familj, eller de olika flockarna därinom som en potentiell familj. Förutsatt att man vill ha en.

HBTQ-folket får gärna hålla på och göra vad dom vill, så länge det inte påtvingas andra, och så länge det inte tar orimligt för mycket gemensamma resurser i anspråk. Dom mår ju bra av att ordna parader och liknande och många tycker det är bra och kul att gå med eller titta på dom. Vi kan avskaffa hela diagnostiseringen av vanföreställningar.

Att man är en social varelse, är en väldigt bred och varierande definition/sanning. Att man ska "fungera" och "samverka" är också en väldigt lös definition. Det finns många grupper som sägs fungera och samverka i samhället men som i själva verket inte fungerar och enbart sabbar samhällen/mänskor.

Det är intressant för det utgår ifrån den moderna uppfinningen av individen. Mest förstärkt hos Descartes som en tänkande varelse. Som en egen substans. Självtillräcklig och samtidigt självbevisande. Alltså inte holistisk alls. Också hos empiristerna som ger naturrättigheter till individen som subjekt i den politiska och samhälleliga sfären.

I samtiden till och med så mycket att individen får rättigheter i vilka identiteter hon har och i grupptillhörigheten. Så mycket fokus läggs på subjektet att hennes inre liv får högst status.

I andra kultursfären där denna process inte ägt rum är människan inte lika utpräglad som individ. Där är familjen och förfäderna mer uttryckt. Där är verkligen ingen människa en ö.

Det ligger alltså århundraden av utveckling av individen i det västerländska samhället. Individen är det politiska subjektet i västerlandet. Hennes fria vilja och plasticitet är svåröverkomliga i den samhälleliga dialektiken. Och det är bra det. Jag vet bara inte hur långt kvar denna resa har att gå.

Först och främst tack för bra svar.

Om vi jämför ditt påstående med droganvändning, varför inte låta folk knarka fritt så länge de bara hotar sig själva? Ett förhållningssätt till den frågeställningen kan vara att det inte bara är personerna själva som drabbas av droganvändningen, utan indirekt även andra människor. Det kan handla om en bonde i Colombia som tvingas plantera och driva kokabladsplantager. Det kan handla om gängkonflikter och våld, hot och allmänt obehag som följer ur det.

Vilka indirekta konsekvenser kan det finnas med att "acceptera identifikation med icke-binära kön eller liknande som HBTQ-rörelsen förespråkar och samhället accepterar och i högre och högre grad anpassar sig till"? Sett till det stora hela kan det leda till en individualism med absurt mycket inflytande. Samhället måste hela tiden ge efter för diversitet och anpassa sig efter var och en, vilket är resurskrävande. Det kan komma att leda till ett sterilt språkbruk, för att inte trampa någon på tårna. Det kan leda till obeslutsamhet i gemensamma processer, för att individualismen går till den gränsen att alla har lika rätt. Den delen av den individualistiska utvecklingen tycker jag att jag ser spår av redan nu. Se till "alternativa fakta", människors oförmåga att sålla bland intressen i informationsbruset och avsaknaden av tilltro till auktoriteter och bildade människor. Alla har rätt till en talan, men alla har inte lika rätt för det.

Jag tror inte att det är HBTQ-rörelsens mål att folk ska skita i att lyssna och hålla sig på sitt hörn för att folk alltid kommer att bedöma en. Jag tror snarare att målet är att få människor att anpassa sig till att det finns oliktänkande och låta dem vara sig själva oavsett vad de är. Det handlar alltså om att aktivt förändra människors åsikter och vad de bedömer människor efter. I den meningen tvingas deras agenda på andra.

Du skrev att "HBTQ-folket får gärna hålla på och göra vad dom vill, så länge det inte påtvingas andra, och så länge det inte tar orimligt för mycket gemensamma resurser i anspråk". När ska man dra gränsen i sådana fall? Vem kan ta sig rätten att sätta stopp?

Utveckla gärna detta.
På vilket sätt är det en positiv utveckling? Jag ser inte bara fördelar med individualism, utan även många problem. Se exempelvis hur individualismen har påverkat den svenska skolan i en dålig kombination med ekonomiska intressen. På pappret är ett fokus på varje elevs styrkor och svagheter en utmärkt idé* men i praktiken går det åt helvete för att våra organisationer är uppbyggda för att fungera med homogena grupper och eftersträva en homogenisering. Förmodligen lever detta kvar från 60-talet. Nu är istället heterogenitet normen och det som förespråkas.

Jag lyfte i mitt förra inlägg även upp den extrema individualismen som utmanare till auktoriteter och tilltron till kunskap.

* i syftet att ta hänsyn till varje persons potential och i för att sålla bland människor.

Behoven uppstår som en konsekvens av något. Detta något har ofta en början i att man inte tillåter mänskor vara dem de är, som de vill vara, eller deras territorium. T.ex. kan man ju se hur många native americans(indianer) och aborginier, sökt döva det lidande som i stor del beror på förtryck med just droger. I väst tror jag behovet av droger ofta kan bero på att man på annat sätt inte lyckats få sina behov tillgodosedda, och sårbarhet/stress som förvärvas under livet, lite i kombination/växelverkande, typ. Med "som de vill vara", menar jag inte genier/idoler och typ överdrivna narcissistiska ideal.

När det gäller just droger, tror jag lagens utformning och vad denna leder till(social och ekonomisk utslagenhet) kanske minst lika mycket är det som skadar individen, och vidmakthåller ett destruktivt bruk av narkotika. I övrigt, när det gäller produktions- och konsumtionskedjor, tror jag en hel del av de bottnar i att vi har en så komplicerad civilisation, långt från hur den såg ut historiskt, då mänskor levde närmare varandra och hade mer insyn i produktions- och konsumtionskedjor. Men också att tiden för att sätta sig in olika frågor och sig själv begränsas av samhällets kortsiktiga ekonomiska mål. Det finns som jag ser det väldigt lite av gemensamma visioner, som alla kan skriva under på. Diskussionen om narkotika är intressant men kanske går lite för off topic i den här tråden, även om det tillhör självbestämmande.

Jag tror det i slutändan gynnar samhället, att ge efter för mänskors diversitetet. Gör man inte det, tror jag det riskerar att slå över i andra för kollektivet destruktiva/negativa konsekvenser. Jag tror det nedåt i hierarkierna är bra att ha en ganska tillåtande inställning och låta mänskor ha fel. Så länge de inte spårar ur fullständigt för dom själva eller andra.
Ofta lär man ju sig bäst av egna erfarenheter och misstag. Kanske bättre att ha det ganska fritt och låta mänskor göra sina misstag. Då kanske de lär sig att dela med sig av sina misstag till andra, och på så sätt sprida kunskap om vad som är rätt, och varför. Ibland blir det inte så övertygande när en expert som ofta inte har någon egen erfarenhet på det område hen uttalar sig om.

Nja, jag känner inte mig påtvingad av HBTQ-rörelsen, men ibland kan jag tycka att det förutsätts av personer inom rörelsen att man har något emot deras rättigheter eller svårt att förstå deras perspektiv.

Ingen aning. Men som med mycket annat i en demokrati så styrs det väl av hur levande och fri debatten/diskussionen är. Framför ingen åsikter, kan det ju ovanifrån(riksdag, regering) tolkas som läget gillas, typ.

/Spontant funderat av funderande

För det första, att identifiera sig som ett annat kön än sitt biologiska uppfyller inte din bifogade definition av vanföreställning:
Att den är uppenbart orimlig är felaktigt eftersom det är detta vi diskuterar här, då kan det inte vara uppenbart. Det är en skillnad på orimlig och uppenbart orimlig. Att den är okorrigerbar är felaktigt då man på olika sätt, med samhällets tillåtande, kan korrigera sig mot den identitet man identifierar sig med. De övriga premisserna behöver inte behandlas eftersom de ensamma knappast kan vara tillräckliga för en vanföreställning. T.ex. "Jag har en föreställning om att gräset är grått". Den uppfattningen delas inte av majoriteten, det beror inte på min begåvningsnivå, och kan inte förstås utifrån min bakgrund. Istället beror den uppfattningen på att jag är färgblind.

Samma argument kan översättas mer eller mindre smärtfritt till den andra definitionen.

En annan uppfattning som upplevs som självklar, är att anpassande av samhället för inkludering av mer annorlunda uppfattningar på olika sätt missgynnar de som redan ses som inkluderade. Att det behövs någon form av "ansträngning" för att behöva anpassa sig som individ. Detta stämmer inte särskilt överens med verkligheten; enligt Thomas Kuhn (och hans åsikt jag sympatiserar med) så sker utveckling av samhällen med generationer. Detta är lätt att tänka sig, "man kan inte lära en gammal hund att sitta". Så dessa ansträngningar till en öppnare tolerans till HBTQ riktas främst gentemot de som inte behöver anpassa sig, de som växer upp med den. Detta kan tolkas som hjärntvätt, men det är att ta miste; vi lever alltid i paradigm, så på så sätt kan man säga att vi alltid är hjärntvättade. Och med den antagande relativt politiskt neutrala premissen, att ett samhälle som är tillåtande mot de som är en del av det är något positivt, så ställer jag mig positiv också till ett öppnare klimat mot HBTQ-personer. En positiv samhällsförändring alltså. Så länge det klimatet mot öppnare tolerans till påståenden är påståenden relaterat till personen i sig; i annat fall behövs en omvärdering för att utvärdera hur dessa påståenden påverkar ens omgivning. Men som jag har argumenterat för sker inte detta i detta fall.

/spyder.

Låt mig säga så här, ju mer flexibelt ditt tänkande är och ju mer accepterande det är borde rimligtvis vara bra. Slutligen kan man säga att man blir lyckligare av flexibilitet och acceptans. Mot bakgrund av denna psykologiska smörja ställer jag en motfråga. Tycker du HBTQ-personer fyller ett syfte i samhället?

Låt oss utgå ifrån att tanken är fri. Jag är fri att betrakta mig själv som kvinna även om jag biologiskt är en man.

Antag att andra betraktar mig som man. Vilken rätt har jag att kräva att de andra skall betrakta mig som kvinna? Är andras tankefrihet mindre värd än min egen?

Har vi rätt att kräva att samhället behandlar oss efter våra egna önskemål? Samhällskontraktet särbehandlar grupper under förutsättningen att vi inte själva kan välja grupp.

Ett exempel är att personer under 15 år inte är straffmyndiga. När invandrade män under en tid fått välja sin ålder själva så vill ingen ha fyllt 15 år när de blir tagna av polisen. Samhället skaffar sig då tolkningsföreträde av deras ålder genom att införa medicinska åldersbedömningar. Alternativet hade varit att avskaffa privilegiet för minderåriga att slippa lagföring.

Ett annat exempel är friidrottaren Caster Semenya som tävlar som kvinna men som biologiskt är en man. Hennes biologiska könstillhörighet ger henne fördel gentemot andra kvinnor genom naturliga testosteronvärden som är högre än vad som annars är tillåtna för kvinnor. Väljer fler män att tävla som kvinnor så blir det ingen skillnad mellan manlig och kvinnlig idrott. Mer troligt är att reglerna ändras så att det inte blir fritt att välja om man är kvinna eller man.

Ytterligare exempel är pågående rättsfall rörande missbruk av personlig assistans. Personer som själva anser sig vara invalider betraktas av samhället som friska och döms till fängelse för bedrägeri. Skulle de få välja själva så havererar systemet och därför får de inte välja själva.

För HBTQ-personer torde gälla samma sak. Antingen väljer samhället om du är man eller kvinna. Eller så behöver vi införa könsneutrala lagar och regler på riktigt. Inte bara när det är till kvinnors fördel som det så ofta är idag.

Alltid intressant att läsa dina inlägg när du avhåller dig från att använda ord som ingen förstår, vilket förmodligen innefattar dig själv.

Du sätter fingret på kärnan vilket är att samhället kanske måste göras om i grunden för att bli bättre. Det kallas ett paradigmskifte.

Det är inte olagligt att ha vanföreställningar men personen kan inte räkna med att andra kommer acceptera dem. Någon som hävdar sig ha en udda sexuell (men accepterad) sexuell identitet, kan dock i dagens samhälle kräva att att andra ska erkänna och tolerera det. Inte nog med det... Den som inte gör det kan i vissa fall lagföras.

Beträffande vårat s.k. samhällskontrakt så grundas ju det på idén om att så många som möjligt skall bli lyckliga. Det ser man ju många exempel på. Psykiatri är ju som alla vet till för att avlägsna icke önskvärda personer ifrån samhället. Det görs just på grunden att dessa personer inverkar negativt på andras lycka.

Jag försökte i ett tidigare inlägg visa på att människor blir lyckligare av ett flexibelt och accepterande psyke, vilket har lett till att allt fler personer som i gångna tider hade negativ inverkan på sin omgivning och som spärrades in nu för tiden är en naturlig del av ett lyckligare samhälle.

Summan av mitt resonemang är att samhället förändras hela tiden, delvis p.g.a. på att gamla synsätt förlorar mening.