Autofobi

Autofobi är ett ångestsyndrom som kännetecknas av en intensiv rädsla för att bli övergiven eller ensam. Med ensamhet menas ett känslomässigt tillstånd där man upplever en stark känsla av tomhet och isolering, en känsla av att vara bortkopplad och avskuren från andra människor. Rädslan kan orsaka panikattacker, ångest och depression. För att dämpa ångesten är det inte ovanligt att man bygger på ett alkoholmissbruk.

Autofobi kan uppstå i samband med dödsfall, separationer eller andra livshändelser som medför ensamhet. Rädslan kan i tidig ålder utvecklas av en känsla av att bli övergiven, och med det oälskad eller bortglömd. Detta är även kopplat till självförtroendet.

Jag växte upp med en mamma som var alkoholist. För mig innebar det en avsaknad av trygghet. På nätterna kunde jag vakna och gråta, vilsen och inte veta vart jag var. Det kom ingen som tröstade mig, för festen hade precis slutat och min mamma hade slocknat och hörde mig inte. Eller så hade hon smugit ut till en fest efter att jag somnat.

Min mamma led förmodligen av autofobi. Hon sa att hon tyckte synd om de som var ensamma, och att det var hennes största skräck. Hon jobbade inom äldrevården och hon ville inte bli gammal. Hon brukade säga att de gamla är så ensamma, för att de är så vilsna. Kanske var det just denna skräck som drev henne in i alkoholmissbruket, vad vet jag? Men hennes tankar kring denna skräck har etsat sig fast i mig.

Jag vet inte när jag upplevde min första ångestattack. Men jag kommer ihåg när jag första gången tänkte på självmord. Jag var 6 år och tänkte att världen hade varit bättre utan mig. Min mamma tyckte jag var jobbig, hon ville festa med sina vänner ifred. Jag kände mig oönskad, oälskad och väldigt ensam.

Några år senare väcktes jag mitt i natten av min mamma. Hon hade bråkat med sin kille, de hade självklart båda druckit. Hon tog med mig ut på parkering och sa att jag skulle gå till min pappa. Själv skulle hon "försvinna", och jag skulle aldrig mer få se henne. Hon grät massor och kramade mig, sa sedan hejdå och gick in i skogen. Jag var övergiven och lämnad på riktigt, traumatiserad, jag var 8 år.

Jag har inga problem med att vara själv, det har jag aldrig haft. I mitt tidigare förhållande åkte min sambo utomlands ett halvår för att studera. Medan hon var borta kände jag mig aldrig ensam, jag kände mig inte övergiven eller oälskad.

Men nu har vi separerat. Jag bor i en stad utan nära vänner eller familj. Jag är inte oälskad för jag har en underbar familj som bryr sig om mig, och jag har nära vänner. Men när ångesten kommer så spelar det ingen roll. När tomheten gör sig påmind så kommer känslan av att vara bortglömd. Det spelar ingen roll om man ringer till någon, för det är deras samtal som hade betytt så mycket.

Tankarna kommer om jag skulle råka ut för en olycka, hur länge hade jag legat död innan någon hittade mig. Minnen kommer tillbaka från när jag hittade min mamma död. Hon dog innan hon blev 60 år, ensam. Hon hade legat i augustivärmen i sin lilla 1:a i en vecka.

Jag är inte rädd för att vara själv, men jag är livrädd för att vara ensam.

Oh herregud vad sjukt det kändes verkligen som att du skrev en liten historia om mitt liv nu.. jag e tom på ord o vet inte vad jag ska säga. Jaghar en sak o säga o det är att jag VET EXAKT HUR DU KÄNNER FÖR JAG KÄNNER EXAKT SAMMA. Vill du dela tankar eller bara några ord eller har någon fråga på hur jag hanterar vissa saker så bara skriv!
❤

Hej! Och tack för att du delade av din historia. Det måste kännas väldigt skrämmande för dig. Detta är en ganska gammal tråd ser jag men jag hoppas vi kan få den på fötter igen.
Min historia är inte lika hemsk som din, tvärtom jag skulle säga att jag har haft en helt okej barndom. För mig är det precis som du talar om en känsla av tomhet jag får när jag är ensam. Särskilt när det börjar bli mörkt ute.
Min flickvän har nyss åkt på resa till Afrika för att agera volontär i två månader. Det har bara gått en dag sen hon åkte iväg och här sitter jag i ett mörkt rum och tycker det känns obehagligt i bröstkorgen. Kommer jag få en hjärtattack och ingen kommer att leta efter mig? Själva ensamheten, eller det mörka som finns ger mig mycket ångest. Bara att tänka på hur tomt allting egentligen är ger mig ångest. Ändå tycker jag om att snacka med människor om meningen med livet och så vidare. Men att sedan komma hem från en bra dag i skolan. Äta och plugga och sedan bara sitta och tänka... Jag gillar att tänka men ibland känns det som att mitt huvud äter upp mig.
Jag vet fan inte vad jag ska göra. Visst kan ett tips vara att hitta på saker! Och det gör jag. Jag har ganska fullt upp ofta och gör saker som jag tycker om att göra. Men sedan kommer jag hem och ingen är där, det ät tomheten som väntar på mig. Hoppas jag har förklarat mig bra på något vis. Det är helt annorlunda då tex min flickvän är hemma, då är någon ändå där. Då existerar tomheten men inte på samma vis! För då har jag någon där.

Är det någon annan som upplever samma sak som jag. Vad kan man göra?

Jag känner igen mig helt klart!
Men jag har inga goda råd om hur man ska få bukt med känslan, tyvärr.
Det borde finnas boende för oss med autofobi, jag tror det hade hjälpt väldigt mycket att veta att man har folk omkring sig som fattar vad man pratar om...

Finns det månne gruppträffar med individer som lider av autofobi? Tänker mig själv en grupp där man kan dricka kaffe eller röka en joint tillsammans, eller bara snacka. Detta skulle vara en mycket bra idé.