Föräldra-kärlekens helighet

Jag har tänkt på det där med en förälders kärlek, som i många fall är ovillkorlig.
Samtidigt finns det en idé att det också är den renaste och mest osjälviska kärleken.

På första punkten om ovillkorlighet kan jag nog hålla med, en förälder hade många gånger
gått i döden för sitt barn. Men vad gäller att den kärleken är osjälvisk eller "ren", är den inte
allt annat än osjälvisk? Snarare mycket självisk. Pga att ett barn blir som en förlängning av en själv.

Jag har själv inte barn, och får ofta en stark fientlighet riktad mot mig när jag ifrågasätter dess osjälviskhet från specifikt föräldrar. Det verkar väcka något väldigt starkt hos föräldrar. Och jag är ganska övertygad om att om jag själv fick barn hade jag nog resonerat likartat, kärleken är nog så stark att man inte kan resonera objektivt.

Men borde det inte vara en "renare kärlek" att kunna älska någon utan det blodsband som en förälder har till sitt barn? Eller vad tycker ni?

Och varför väcker det så starka reaktioner hos föräldrar?
För jag uppfattar ofta en stark reaktion som ett försvar.

Bra trådstart! Är själv förälder, men anser att jag kan förhålla mig objektivt till de starka känslor som uppstår. Jag håller med om att det i själva verket är en ganska så självisk kärleksinstinkt, baserad på genernas överlevnad i grund och botten. Stör mig lite på föräldrar som är sådär jobbigt förblindade och snedvridna i sin lilla bubbla. Usch.

Jag håller nog med er om att en förälders kärlek nog säkert till en del beror på att vi i grunden är ett djur som vill säkra vår arts och främst våra egna geners överlevnad. Men, jag har både biologiska och adopterade barn och mina känslor för dem är lika. Jag skulle utan tvekan ge mitt liv för dem, donera organ, rädda dem med risk för mitt eget liv. Så jag tror, utan att veta, att det för oss människor finns ytterligare en faktor i relationen mellan föräldrar och barn.

Tror du är helt fel ute, men tror samtidigt att du inte kan förstå innan du själv får barn.

Ett barn klarar sig inte utan dig, det är helt beroende av dig. Det är du som förälder och ingen annan i hela världen som är ansvarig för att barnet har det bra.
Min son skulle utan problem gå ut för en klippkant.
Han förstår inte att det är farligt.
jag måste hela tiden vakta på honom i allt han gör för att han inte ska göra något farligt.
Alla hans behov går före mina.

Så kan du diskutera om det är kärlek eller inte.
Men då får du först definiera, vad är kärlek?

I den mån den är självisk så är den bra-självisk. Jag är inte hundra på att det skulle vara någon slags större bedrift att sas älska någon utan blodsband. Och detta uttrycket som används, "ren kärlek", det tycker jag känns lite unket. Varför det väcker starka reaktioner hos föräldrar är kanske inte så konstigt. Om man säger att din omtanke om ditt barn är inte nog "ren"! Man kan ju lätt uppfatta det som ett skam-beläggande.

1/ Du kallar det en renare kärlek. Jag skulle snarare säga att det är en utveckling av kärleken, kanske man kan kalla den renare om man med det avser mer allomfattande. Om du kan älska en sudanes beror ju på om du anser att alla människor är lika mycket värda. Älskar du dig själv så är det ju inte så svårt att älska andra om man anser att dom har samma värde.

2/ Du ifrågasätter renheten i deras kärlek för sina barn. Farligt!

Hm, känns lite som frågorna bottnar i den gamla frågan, vad är kärlek?

Vem kan ifrågasätta någon annans känsla? Kanske som PelleSaga skrev: farligt.

Rent? Som i bättre? Man kan filosofera över vad rent och renodla betyder.

Stark och svag kärlek känns som enklare begrepp att förstå eller komma överens om innebörden i.

Kärlek är väl egentligen något man alltid kommer att ha svårt att gå till grunden med, dvs. vad kärlek egentligen är!

Men när det är Farligt att ifrågasätta, när något blir laddat, då kan man ha skäl att åtminstone ifrågasätta laddningen.

Mina tankar har framväxt ur föräldrars beteende. Dvs. jag har flera gånger noterat hur besatt en förälder kan bli av sitt barn, och beroende av den kärlek den känner inför sitt barn. Och den oruckbara stoltheten. Det är något i det som känns väldigt knutet till en själv, snarare att älska något/n för vad det/den är! Kärleksspeglingen tycks ske genom en själv!

Det är kanske alltid så vi älskar, men i sådant fall har kärlek alltid med det egna egot att göra.

Ja, verkligen.

Jag tvivlar egentligen inte på att föräldrars kärlek är där, den finns där no matter what.
Jag kan mest störa mig på att den är höjd över annan kärlek, som något kosmiskt oantastbart.
När den egentligen tycks vara mycket knuten till ens eget ego!

Man borde nog konkretisera frågan med något tankeexperiment. Någon nödsituation där man kan offra sitt eget barns liv för att t.ex. rädda fem andra människor. Är det värt att offra fem främlingars liv på föräldrakärlekens altare?

När man tänkt ut vad man tycker i ett sådant fall så är det bara att resonera vad ens slutsatser innebär i mindre drastiska sammanhang.