vad hände med mig

Hej

jag vet inte hur jag ska börja , Jag vill inte att andra tycker synd om mig , om ni tycker synd om mig så det är ok , det är min verklighet , känner mig väldigt ensam , tom i huvud , Det kommer bara över mig helt plötsligt och jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, har inga vänner alls , känner mig utsatt för diskriminering och segregation pga av min utländska bakgrund , diskriminerad av socialtjänst när jag ansökt till ekonomisk bistånd under sommarperiod och min fru var gravid i sista månad, blev behandlad som patrask , blev diskriminerad av ett bostadsbolag , försöker hela tid att utveckla mitt svenska språk för att jag vill inte känna mig utstött från alla, försöker leva i min egen värld och fly ur mina och andras problem , orkar inte mer , jag ser framför mig hemlöshet, arbetslöshet på framtid , trött på att kämpa hela tid , har beklagat att jag har inte växt upp i Sverige så situationen kan bli mycket bättre men den kan bli värre med tanke på att min pappa är väldig strikt och har en stark gudstro vilken är jag emot , jag ser hur blir så svårt för mig att uttrycka mig , jag känner att det gäller flera år skillnad på naken mellan mig och andra ( som behärskar flyttande svenska ) .Jag hatar att besöka psykologer för att jag ser ingen mänsklig hjälp , ingen empati utan bara rutin och värdelös hjälp, ta medicin , gå till denna , gör denna bla bla !! gråter i min ensamhet , vill ha kram och stöd .

Jag är 31 år gammal , bor i en liten håla där känner jag ingen som jag kan syssla med eller träffa , kom till Sverige 2007 så hade jag 21 år( har född i Sverige med växte upp utomlands )) , spenderat alla år med att plugga och skaffa ett bra gymnasiebetyg , det tar tid för att jag har börjat från början , från botten , ibland ångrar mig varför har jag läst alla de år , min enkel dröm att leva bättre och känner mig trygg , har min egen lägenhet som alla andra , har aldrig haft en trygg bostad, bytt plats till en annan 7 gånger under 10 år och jag känner hela tiden den sociala osäkerhet som hotar mig , har ingen familj i Sverige trots att min pappa bor i Stockholm men vägrar kontakta mig , träffades honom endast en gång under hela mitt liv och det vår vinter 2013 i Stockholm och sen ingen mer då blir kontakten bruten , har komplex att han hatar mig och att jag är inte accepterad av honom oavsett vad jag kommer göra , han beundrar hela tiden andra( kusiner som lyckas i livet , flera av de blir läkare, civilekonom , tandläkare , jag vill säga att deras föräldrar är rika och har möjligheter att erbjuda de allting och den som min pappa nekar höra från mig , han förstår inte att vi växte upp olika och då byter han disken och börjar snacka om gud och hur han har lyckades i livet ) som har mycket bättre socialt och ekonomiskt liv , att man måste stå på sina egna ben när jag ber om nödhjälp svårt att förklara att jag växte upp fattigt med väldigt lågt bidrag som räckte inte för två personer, jag och min mamma , ibland hade vi ingen mat alls.

har hela tiden den här känslan att jag har en jätte sten på ryggen som jag ber hela mitt liv.
gift och har ett litet barn , det är de enda som jag har , min mamma är i ett annat land , har börjat socionomutbildning och jag märkte att studenter är väldig kalla, ingen social bindning mellan oss , bryr inte om andra, blir generade om jag försöker få kontakt med dem , hör hela tiden den rasistiska kommenterar bakom ryggen .

...

Du låter som en otroligt stark person.
Tro på dig själv!

Förstår att du känner dig ensam. Men du är inte ensam. Men tro på dig själv!

tack för ditt stöd men vad menar du med otroligt stark person ? kan du förklara

Du har fått stå ut med mycket verkar det som. Tuff vardag och motgångar. Då blir man stark. Men även starka personer känner dig svara ibland.
Ge dig själv en klapp på axeln och reflektera över vad du åstadkommit!!
Och skit i farsan han verkar ha egna komplex, du klarar dig nog bättre utan honom..

kommer ihåg den enda gången som jag träffats honom i sin lägenhet och bad honom att hjälpa mig med att köpa en lägenheten och blir min borgensman så vägrade han och blev väldig genererad och började snacka om hur livet är så slitsamt och svårt , hur han kommer till Sverige och hur han slitit hård som fan för att lyckas med livet !! , jag vet inte vad menar med att lyckas med livet, vad jag vet att han har en stor förmögenhet, vet inte om han har fortfarande, den bryr inte om , jag bryr om att vi har social kontakt , vi kan inte inte leva tillsammans, vi kommer inte leva tillsammans hellre för att vi är helt olika , liksom eld och is , han pratade att han var stolt att bo i mitten av Stockholm i en våning ovanpå Carl bildts lägenhet eller jag åker väldigt ofta till utomlands och spendera min tid i Marocko t.ex , han kastade hela tiden bollen på min mamma att det var henne fel från början och att han var långsjukskriven p.g.a. av henne , detta möte var liksom att jag lyssnar på en gammal platin-skiva hela vecka utan stopp , jag var så här , jag gör så här, varför har du inte studerat till läkare eller jurist ? , min vännens son är forskare i karolinska sjukhuset och bla bla och även om jag har studerat till läkaren så kommer han aldrig säga vad bra du gjorde , jag är stolt på dig men om min kusin eller nån annan har en lägre utbildning så blir han stolt på hen , kolla han gör nånting, gud bevara honom , dina kusiner är så här, varför har du inte borstat dina tänder sex gånger per dag eller mer ?varför jag inte gör mina böner? jag fattar inte mening med det ! vilken hyckleri ! han vågade inte titta på mig ögon mot ögon .

glömde en sak att han är 76 år gammal .