Citat:
Ursprungligen postat av
lersater
nä för du levde nog inte på 80-talet.. men jag gjorde det o känner igen allt han beskriver
Här är en till som absolut känner igen allting!
Jag kommer ihåg att min barndom var ett paradis, alla var snälla förutom några enstaka weirdos. Alla vuxna hade det där "snälla" uttrycket i ansiktet, inte det sönderstressade som de har nu.
Jag minns allt från 80talet från att kära ner sig i Mauro Scocco till att ränna runt Kungsan i jakt på Paolo Roberto! Allt från att gå på hårdrockskonserter till att plötstligt gilla synth.
Allt från att under tonårstiden 1) kunna lägga sig ner på en gata mitt i natten på somrarna för det var så lugnt i stan, till att 2) från 13-14 års åldern få ränna runt var som helst och när som helst så länge mamma och pappa var bortresta och man inte vankades hem efter ett visst klockslag.
Jag kommer ihåg jobb-expo! När företagare sökte arbetskraft. Minns iofs bara en men det räckte för mig. Jag kommer ihåg riktigt gamla tråkiga men BRA datautbildningar som man fick gå gratis för AF. Jag kommer ihåg arbetsgivare som ringde för att säga att man inte hade fått det jobbet man sökt, "men det finns ett annat jobb vi söker folk för, tror det skulle passa dig" - som man sen fick också.
Om vi även går vidare in i 90-talet:
Jag kommer ihåg att gå ut och gå promenader på vardagskvällar mellan 21-23 - aldrig behövde man vara rädd. Folk ute på stan betydde trygghet. Man litade på varandra.
Jag kommer ihåg att aldrig behöva vara orolig när man var 20-30 och ute och festade på kvällen och skulle hem. Så länge man inte tog svartaxi.
FAN VAD JAG SAKNAR den tiden. Det känns obekant i Stockholm numera.