Effektivast behandlig av borderline?

mediciner handlar bara om att hålla personen flytande,lindrar symptom men kan aldrig lösa något,borderline är en rent psykologiskstörning,inte kemisk.

men eftersom piller är billiga och kbt terapeuter dyra och inte direkt effektiva och dbt terapeuter är fortfarande sällsynta men antalet ökar.

biverkningarna av ssri skulle bara uppvägas av mycket allvarlig suicid risk,personen blir dessutom inte mottaglig för terapi så länge antideppresiva preparat eller cannabis finnns med i bilden.

piller är statens sätt att hålla stackarna flytande för dom vet att pengar inte finns till terapeuter.

Fan ska man bota Borderline för?

för att kunna fungera i en normal relation och framför allt skaffa barn så måste deras problematik bort.

Tiden! Liksom psykopater, narcissister och andra personlighetstörda så brukar borderline-patienter lugna ned sig lite när de blir äldre.En fullt utlevande borderline-patient är nog svårligen mottaglig för terapi. Av det jag har sett av dessa patienter så handlar mycket om att sätta gränser och inte låta sig manipuleras av deras ständiga känsloutbrott. Sen kan ju vissa symptom som ångest, depression och pyskossymptom lindras med sedvanliga läkemedel.

Som redan sagts, DBT har den bästa statistiken.

En av "gurusarna" inom DBT är Alan Fruzzetti (Professor på University of Nevada). Mentor för DBT-praktiker i Sverige.

Vad är normalt..?

Så en människa med borderline kan inte skaffa barn?

ok,jag valde ett dumt uttryck då det inte finns någon med helt normala(100%adekvat sätt att hantera livet,kort och gott)funktioner.

Och en relation är svår att få att fungera med andra problem som finns med andra störningar och yttre belastningar.

det finns flera saker som gör att personer med bpd kräver enormt engagemang hos partnern som få klarar i längden, om inte aktiv hjälp finns och fungerar.

Att sedan skaffa ett barn (som är den största prövningen som även ett funktionellt par kan få) som kräver otroligt mycket mentalt är att be om problem.

bpd är som sagt vanligast vid sexuellaövergrepp men det kan räcka med (enligt dom som skriver böcker) mycket små avvikelser i beteeende vid fel tidpunkt för att störningen ska föras över från föräldern till barnet.

Efter två år insåg jag att min och moderns relation(trots hennes terapi,mitt eget kunnande samt hänsyn till modern) inte var bra för vårat barn och separerade.

Vårat barn fick en lugnare miljö och blev tryggare och det verifierade utomstående(som inte kände till moderns bpd) men dock så är situationen rätt långt ifrån den bästa för ett barn.

Det finns ingen helt normal förälder eller person,alla har någon form av dysfunktion,att då försöka göra något av det svåraste som finns(skapa en trygg uppväxt och ge sitt barn rätt personlighet) med någon som är så pass onormal att det finns en diagnos på personlighetsstörning är rätt omöjligt.

jag älskar mitt barn och skulle aldrig vilja vara utan honom,men om jag kunde spola tillbaka bandet och välja en annan moder så skulle jag det.

1,psykopater bör inte blandas ihop med "vanliga" personlighetsstörningar av många skäl

2,sant,dom flesta med störningar blir bättre med åldern även utan behandling men många överlever inte till 40-45 års ålder eller har inget höjdar liv dit.

3,antideppresiva preparat,cannabis samt benzodiazepiner gör beteende terapi omöjlig,så länge en bpd medicineras mot tex deppression eller själv medicinerar gör en KBT eller DBT terapeut inga försök att behandla,bara stödsamtal för att få patienten av medicinering.

Fullt förståeligt.
Bra beslut angående barnet, min mor och min far separerade väldigt tidigt, men det verkade inte hjälpa. Börjar dra på mig massa skit nu. Hoppas erat barn kan leva som då kallas "normal".

Vem fan fungerar normalt i en relation?

som sagt,troligtvis ingen men här pratar vi om en förskjutning på "normal" skalan som är något extra.

Intressant att denna tråd fiskats upp efter att ha legat nedsövd i ett par år.

Här skriver ju legendariska forumpersonligheter som Runar, som man inte sett på länge. Men man kan ju inte som ond saft gör, tro sig kunna få igång en dialog med folk som inte postat på flera år. Andra kanske svarar förstås.

Frågeställningen är dock viktig och kan diskuteras. Kanske inte så mycket den ursprungliga som den ond saft för in den på, nämligen: Hur kan man leva med Borderline på ett bra vis? Hur kan man lära sig att fungera i nära relationer trots att man fruktar sådana? Finns det några tips? Hur kan man hantera det?

Detta är intressant att diskutera.