Norrmannen Kent Andersen ifrågasätter den känslomässiga responsen i och med manifestationen på Sergels torg, och han påtalar en asymmetri i ansvarsfördelningen mellan olika kollektiv:
Citat:
Hadde en kristen kjørt lastebil over kvinner og barn i en gågate i Kabul, ville vi vi ikke sett noe rosetog. Vi ville sett et kollektivt raseri som etter hvert ville eskalert til opptøyer og angrep på andre kristne, samt vestlige ambassader og symboler. Det ville blitt en politisk storm mot Vesten som Vesten selv ville tatt inn over seg og sagt «ja, vi har skylda, og vi har ansvar for å gjøre noe med det.» Når en muslim kjører over kvinner og barn i Stockholm, sier den muslimske verden ingenting, og vi sier fortsatt «ja, vi har skylda, og vi har ansvar for å gjøre noe med det.» Samfunnet vårt har kortsluttet all menneskelig adferd. Det kan ikke være sunt.
Citat:
Når jeg ser rosetoget i Sverige, blir jeg egentlig mer bekymret og forundret enn håpefull og glad. Er dette virkelig en normal reaksjon? Er det riktig reaksjon for alle i samfunnet? Hvor blir det av raseriet, hatet og hevnlysten som er helt naturlig å føle når 11 år gamle jenter blir knust med vilje i Allahs navn? Finnes de følelsene i Sverige nå? Og hvor er alle innvandrerne i dette rosetoget? Det er jo nesten kritthvitt.
Citat:
For meg er det rett og slett ikke naturlig å reagere med kjærlighet når folk blir myrdet. Jeg ønsker ikke å stå med en rose i etterkant – jeg ønsker heller at myndighetene brukte maskinpistol mot gærningen for å stoppe ham i forkant. Ønsker ikke politifolk i Sverige det samme? Er de ikke sinte på gjerningsmannen og seg selv? Er ikke dét like menneskelig som å gråte?
https://www.document.no/2017/04/13/om-menneskelige-folelser-i-umenneskelige-situasjoner/
Man skulle förstås kunna påtala bristen på ansvarskänsla hos de svenska politikerna och mainstreammedierna som befordrade den politik aktivt och genom underlåtelser som medfört islamism i Sverige, och ultimat ett jihadistiskt dåd (som troligtvis kommer att följas av fler). Likaså kan man påtala bristen på ansvarskännande att konfrontera problemets rot och vilseledande prata om att vi ska leva vidare som vanligt, alltmedan säkerhetsarrangemangen i vardagen ökar. Hur det konfliktundvikande talas om tekniska lösningar för att försöka minska möjligheterna att stjäla lastbilar, elektroniska fotbojor för utvisade och upphörande av samtliga religiösa friskolor istället för att bara slå ner på dem som idkar könsapartheid, istället för att konfrontera den gemensamma nämnaren för alla dessa problem: islam/muslimerna. Att inte ens förvänta sig några kondoleanser eller fatwor från det muslimska kollektivet och dess representanter. Slutligen går det inte att undvika en öppen konfrontation med islam/muslimerna, plocka upp handsken som kastats.
