Efter att ha sett en mängd dokumentärer om Balkan, bestämde jag mig våren 2023 för att besöka Serbien, närmare bestämt Novi Sad och Belgrad. Jag var naiv nog att tro att landet hade gått vidare från sin mörka historia – att det var ett nytt Serbien. Jag hade fel.
Redan på flygplatsen märkte jag en fientlig ton från gränskontrollen, efter att ha nämnt att jag var svensk. När jag sedan på ett kafé i Belgrad försiktigt försökte diskutera situationen i Ukraina, blev stämningen snabbt hotfull. En äldre man reste sig upp och skrek att "Ryssland är vår vän!" och "väst är våra fiender!". Jag lämnade platsen skärrad.
Under min vistelse mötte jag flera unga som uttryckte öppet stöd för Putin, med klistermärken på sina mopeder och graffiti på väggarna. När jag pratade med lokalbefolkningen om krigsbrotten på 90-talet – såsom massakrerna i Bosnien och Kosovos brutala historia – slog det mig hur lite reflektion eller ånger det fanns. Istället möttes jag av bortförklaringar, nationalism och till och med glorifiering av dömda krigsförbrytare.
Jag tog mig till Srebrenica-minnesmärket i Bosnien efteråt – och kontrasten mellan ödmjukheten där och förnekelsen i Serbien var chockerande. Serbien må ha ett vackert landskap, men dess politiska klimat, förhärligande av ett brottsligt förflutet och dess ovilja att närma sig västliga värderingar gör det till ett riskfyllt och moraliskt tveksamt resmål.
