Individualism försvårar människors utveckling

Varför är så många människor dum i huvudet, som att de har svårt att se helheten, plocka isär delar i ämnen för att se de djupa och möta individen? Vi lever i en ytlig värld som styrs av murphys lag, att om något kan gå fel så går de fel. Människor bygger upp mönster som har inte ens hänt eller kanske inte kommer att hända. De har svårt att flyta med, kommunicera med andra och är rädd för att leva på riktigt. De vill ha en gemenskap men gömmer sig från den, de vill ha allt serverat för sig. De lutar sig mot samhället än människan. De söker inte efter en partner, de söker efter en trygghet, de letar efter fördelaktiga faktorer som kan gynna dem av valet av partnern än att se individen och se det som att båda förgyller varandras energier. Många ser hur de kan utnyttja andra och auktoriteter för att kunna få fördelar än att se till vad som är bäst för att de ska kunna utvecklas. Det individualistiska samhället har stoppat utvecklingen av människors medvetenhet och gjort många till varor istället, det är sorgligt att se. För individualistiska samhället i Sverige där vi förespråkar att varje individ ska vara oberoende och kunna vara självgående har påverkat vårt sätt att kunna kommunicera med varandra. Att desto mer självständig du är, desto större chans att man avskärmar sig från gemenskapens kretsar för att du är oberoende av andra. Ett exempel på hur individualism har påverkat oss är att många kvinnor känner att de inte behöver en partner för att kunna bilda familj, finns ju spermadonation. Individualism är ju bra på sitt sätt att man kan våga utmana sig själv och sätta upp mål för sig själv, men skulle inte samhället göra sig gott om man gör invånare mindre självständig och mer beroende av gemenskap för att klara av vardagen i långa loppet. Sverige är det landet där vi är bland de mest ensamma i världen och var fjärde människa dör ensam, vi behöver ett samhälle med mer gemenskap än oberoende självständighet för att minska på ensamheten. Men hur ska man få människor att söka sig till gemenskapen, att våga kommunicera med främlingar, att släppa på skyddsbarriären, att våga skämma ut sig, att våga blotta sig och visa här finns jag?

Så folk skall tvingas anpassa sig.

Nej tack.
Vi har redan ett system där lägsta gemensamma nämnaren sätter ribban.

För att besvara frågan i rubriken kan jag bara säga att evolutionen har en tendens att leda utvecklingen i en riktning som vi till en början kan ha svårt att förstå.

Så blir det när ett folks religion är pengar. Vi tror på, dyrkar och avgudar pengar, det materiella. Speciellt i storstäder. I jakten på självförverkligandet kommer vi bara längre och längre ifrån varandra, avhumaniserar varandra, utnyttjar och trampar på människor för att ta oss fram; "Göra karriär". Dessutom ses det som det rätta att göra och premieras, förjävligt egentligen.
Inte lätt att vara en lagspelare i ett sådant samhälle.

Evolutionen har även en tendens att vända i motsatt riktning när saker går för långt, eller "gå tillbaka" om du så vill. I Sverige behöver vi inte varandra på samma sätt som man gör i fattigare länder, där har gemenskapen vuxit sig stark, för att dom varit tvungna (och ofta underskattar vi den kraften). I kapitalistiska samhällen som Sverige gör vi tvärtemot för att slippa se varandra i ögonen, eller kännas vid andras misär och missöden.

Jag tror vi är många som upplever detta som ett problem men det har hittills varit svårt att formulera problemet.

Människor är mycket sociala varelser. I bondesamhället så var man alltid inbegripen i olika sociala projekt och jag tror inte ensamhet upplevdes som något större problem då. En stor del av det var nog visserligen att man hade större problem att tänka på.

En tanke kan vara att lagstifta om en social avdelning på varje fik eller bar där ingen får bli förargad över något någon annan säger. Dit får man gå om man inte har sällskap.

För att se helheten måste man också se variationerna, nyanserna, skillnaderna. Likväl som du kallar de som har svårt att se helheten för dumma, kan man säga att mänskor som inte ser nyanser, skillnader, variationer, som kategoriserande, och fördomsfulla, genom att förutsätta att skillnader, nyanser, variationer, är något hindrande, dåligt eller som något det inte behöver dras lärdomar av.

Problemet är att du förenklar och sveper över individualism som något per definition dåligt.

Ex: att blotta sig, visa sig, är i många fall inte något bra eller önskvärt eller som man bör göra.
Det finns inget självändamål med att kommunicera med främlingar eller söka sig till "gemenskapen". Vad nu "gemenskapen" är, och hur det definieras. Det finns en risk att man använder värdeladdade ord och fördummar, förenklar saker, som om skillnader är bagatellartade och inte kan eller bör tas lärdom av.

Att mänskor har en skyddsbarriär beror ibland på att mänskor saknar ödmjukhet och är oförsiktiga och dömande, både medvetet och omedvetet. Men att något är omedvetet, gör det inte heller per automatik, ursäktligt, eller förmildrande. Man kan mycket väl se det som en plikt att inte prata om sådant man inte vet något om. Om sig själv kan man prata, eller skriva, om man tror det finns ett värde i att göra det. Din historia är ju din. Det är väl när man tror att man vet något, som man oftare ger uttryck för fördomar eller osunt dömande?

Att mänskor skaffar barn på icke-naturlig väg, dvs. genom spermadonation, adoption, osv, behöver heller inte vara ett sämre alternativ.

Du har alldeles rätt i det du skriver. Jag tror dock att individualism kan och ska kombineras med den Gyllene Regeln, vilket i sig kommer leda till ett bättre samhälle. Det råkar vara den riktning jag tror evolutionen har.

Medborgare måste få gör sig hörd, men den måste även höra på andra. Statsmakten kan komma med reformer som kan gynna medborgare men individen måste även ha en strävan. Där kommer individualismens fördelar in, människor måste ha en strävan, ett mål, en ambition att kunna komma framåt och våga utvecklas som individ. Men där kommer även kollektivism in, att genom att våga utvecklas bör man även våga göra misstag, våga kommunicera, våga vara svag, våga finna styrka och energi i gemenskapen. Man måste helt enkelt låta livet flyta för att kunna få nya erfarenheter och inte vara rädd att vara en utbrytare, hitta sin egen väg.

Men vi är ett offer för individualism, följderna har blivit att polariseringen ökar när människor inte kan se vad gemenskapens fördelar har för innbörd i deras liv. Människor aktar sig mot de dem känner sig otrygga mot, det som känns främmande. I västvärlden lever vi mer inom individualistiska former vilket gör att vi sköter oss själva och det som är säreget utanför vår bubbla av tron vad vi tycker och tänker att samhället ska fungera gör oss otrygg. Vi behöver leva mer inom gemenskapens regler, möta individen med öppet sinne och ta vara på varandras energier och bli otroligt rikare på nya erfarenheter. Vi vill ha gemenskap men stöter bort den samtidigt. Öppna sinnen och gemenskap skapar mindre polarisering. Med andra ord mindre individualism och mer kollektivism. För vi skapar sprickor i samhällets sociala konstruktioner, utanförskapsområden skapas och grupper mot grupper skriker på varandra.