Hur mkt ska en berätta för sin psykolog?

Jag går sen en tid tillbaka hos en privat psykolog i en form av samtalsterapi. Vi försöker nå in till mina känslor om ett tidigare trauma. För dessa samtal betalar jag dyra pengar och förväntas för terapin och min egen skull berätta om alla mina känslor och handlingar mellan gångerna vi ses. Sen resonerar vi kring mina reaktioner kring dessa. Fullt rationellt

Men jag berättar ju knappast hälften av den skit jag gör, om än rationell så är handlingarna i sig högst irrationella. T.ex har jag börjat klottra igen. Det var cirka 20 år sen sist. Jag röker alldeles för mycket gräs. Inte så det slår ut mig totalt, men jag är smått påverkar så gott som varje kväll. Jag har i smyg börjat köpa benzo (1mg alpra, ksalol). De lindrar ju ångesten enormt, men är ju beroendeframkallande som vilket annat knark som helst.

Inget av det sista stycket har jag berättat för psykologen? Borde jag det? Kommer vitrockarna och spittrar min familj då? :/ Jag vet att jag borde sluta, men jag behöver lite äventyr i mitt liv också. Hm. Idéer?

Psykologen har tystnadsplikt. Han kan häva den om det finns risk för ditt liv. Men i ditt fall är det kassaskåpssäkert.
Jag känner igen detta. Var helt öppen. Säg all skit du knappt vågat tänka. Ut med det och se vad som händer. Då blir det spännande. Några gånger efter att du sagt det förbjudna upplever du en befrielse. Snart kan du tom säga det till andra utan att skämmas.
Vräk ut all din skit. Hur rädd du är. Hur elak du är. Hur snäll du är för att du är för feg för att säga nej.
Ja det tar ett tag att få förtroende för psykiatrikern.
När det gäller användandet av droger är det speciellt viktigt. Om du är öppen där kan du en massa hjälp. Ja hjälpen består av att du får reflektera på det du säger.
Insikten. Den djupa insikten. inte den du har idag

Om du inte berättar allt vad är liksom syftet att ens gå till en psykolog? Du måste liksom berätta allt för att det nu möjligen ska bli bättre i ditt liv. Han/hon är tränad för att höra vad skit som nu finns och har då en lösning om allt det kan bättra sig. För annars skulle du liksom då inte behöva gå hos en psykolog.

Du får nog ställa dig själv frågan varför du går dit. Om du känner att du "borde" berätta de saker du inte berättar - då bör du berätta. Vitrockar behöver du knappast oroa dig för så länge du inte sysslar med någonting väldigt kriminellt, d.v.s. lite gräs och klotter täcks under tystnadsplikten.

Tack för de orden.

Jag vet precis till och med vilken trigger det var som fick mig att börja klottra/måla igen... min "kära" mor som sa "nu kommer allt din son springa runt i parken (som ligger nära där vi bor) och klottra när han blir fjortis".

Det är som om jag hela tiden försöker leva upp till hennes förväntningar, vilket är jävligt drygt och jobbigt såhär 20+ år efter man flyttade hemifrån.

Ska ta upp det här nästa gång med psykologen. Tack igen, ni andra också!

Meningen med psykolog är att en som inte dömer en och man kan prata om vad man vill.
Jag gick mer till psykolog för att ha någon att prata med och kanske få en annan infallsvinkel. Det är gratis just nu för mig så spelar roll.