Inläggning på psykiatrisk klinik hur går det till?

Jag har enbart varit frivilligt inlagd enligt HSL. Du vänder dig till närmsta akutpsykiatriska mottagning och där får du träffa en läkare, som gör bedömningen om du bör bli inlagd eller inte. Om du har kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning, så kan psykiatern där göra bedömningen att du behöver bli inlagd, ringa och boka en tid med psykiater (ibland är det ST-läkare, som du får träffa) på akutpsyk, ordna med inskrivningspapper och se till att du kommer dit (t. ex. sjukresa med taxi). Om en psykiater på ÖVM har bedömt att du bör bli inlagd, så är ''chansen'' att du blir det betydligt större än om du åker in själv, men det slutgiltiga beslutet om inläggning fattas ändå av överläkaren. Åker du in själv, så finns risken att du hamnar på en prioriteringslista, där du kan få vänta i många timmar i väntrummet och hur snabbt du får träffa en läkare beror på hur högt patienttrycket är för dagen och vilket skick du är i. Det är inte kul att hamna på ''prioriteringslistan'', kan jag säga av erfarenhet (även om jag förstår varför de måste arbeta så på akutpsyk); en gång när jag åkte in själv, utan uppbackning från öppenvården, anlände jag först på dagen (väntrummet var helt tomt), men alla andra som kom efter mig fick träffa läkare före. Det beror på att flertalet av de personer som kom efter mig gjorde det med poliseskort och var akut maniska och/eller psykotiska och då måste de självklart hamna högre på prioriteringslistan än någon, som är där p g a ångest/depression/suicidtankar. Efter tolv timmar av väntan gav jag upp och åkte hem. Det började bli kväll och lite mindre patienttryck, men precis när jag tror att ''snart är det min tur'', så dyker en psykotisk tjej upp med poliseskort och då insåg jag att det var lika bra att strunta i det och bege mig hemåt. Till och med personalen bekräftade att ''nej, det är nog ingen idé att du sitter här, du kommer att få vänta hela natten.''

Om du blir inskriven, så bör du ha legitima skäl och du kan oftast inte bli inlagd ''bara för att'', utan det kommer troligtvis finnas påtryckningar från läkarnas sida att du ska prova de mediciner, som de anser att du bör ha. Jag har visserligen vid ett tillfälle varit inlagd några veckor för tillsyn (p g a suicidplaner) utan medicinjustering, men det var ett undantagsfall; vanligtvis förväntas du att snällt ta de mediciner, som överläkaren på avdelningen ''erbjuder'' dig. Vad ska man säga om rutinerna på avdelningen? Ofta får man dela rum med en eller två andra personer - kvinnor och män separeras. Det finns enkelrum också, men dessa brukar vara avsedda för de mest besvärliga patienterna, som av en eller annan anledning inte klarar av att dela rum med andra.

Om man mår riktigt dåligt så tycker jag att det kan kännas tryggt att vara på en avdelning. En trygg, strukturerad miljö med personal dygnet runt. Fasta måltider. Utgång antingen med personal eller själv (beroende på läkarens bedömning). På vissa avdelningar har de som rutin att ta ifrån patienterna saker, som de själva eller andra skulle kunna skada sig själva med, exempelvis sladdar till laptops och mobiltelefoner, på andra gör de en individuell bedömning utifrån ditt mående.

Det är lite av mina erfarenheter. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men orkar inte just nu. Rutinerna skiljer sig säkerligen åt beroende på var i landet du söker hjälp också.