Jobb driver mig nästan till döds, rådfråga ang sjukskrivning

Ja jag tycker det känns som jag gjort just det eller är fullständigt påväg att göra det.

Jag tror inte heller att vårdcentral eller vården i övrigt kan hjälpa mig men grejen är att jag måste kunna behålla min lägenhet och ha nått annat äta. Har inga större sparade pengar. Så det är ju just det jag måste ha hjälp med och då måste jag bli sjukskriven, så jag behöver verkligen alla tips möjliga.
Kan man bli sjukskriven av att gå in i väggen en längre period? Är det svårt?

Vad bör vara det viktigaste att lyfta fram?

Alltså jag hade symptomen för cirka femton år sen, och insåg det var allvar. Bara sket i allt. Och tog hand om mig, symptomen la sig efter några dagar, och sedan var jag förstås försiktig med att bli stressad.
Dom som rekommenderar vårdcentralen, tänker att du kommer få en sjukskrivning. Då får du nog stå på dig. Det är det djävliga, att du måste utsätta dig för vården - du behöver först ta det lugnt några dagar - för att orka med dom. Men det är ju många som har det som du, så kan väl vara värt ett försök.
Jag vill uppmuntra dig att ta det lugnt. Inte tänka på något som ger dig stress.
Lämna det. Skit i det.
Vitaminer till dig, soliga promenader, sömn.

Låter som en klokt val. Man riktigt känner hur farligt det är för hela kroppen när man vantrivs i den graden som jag gör.
Men hur kunde du strunta i allt utan att vara sjukskriven? Sparade pengar? Eller flyttade du in hos någon annan?
Jag måste liksom bli sjukskriven annars går jag tyvärr ekonomiskt under. Skulle snabbt bli av med lägenheten och få en massa skulder.

Alltså jag fattade hur allvarligt det var, och bestämde mig för att jag måste prioritera hälsan och skita i allt annat. Utan hälsan hade jag ju inget. Jag tänkte väl att jag får antingen be morsan om hjälp eller sälja kåken. Så jag sket i allt. Och det var bra, för efter några dagar hade jag hämtat mig såpass att jag fungerade. Sen gick jag vidare därifrån.

Jag skulle vilja rådfråga er som har erfarenhet ifråga.

Det är så här - ska försöka fatta mig kort - jag är ganska rejält djupt deprimerad, har nästan konstans ångest just nu och har väldiga sömnproblem.
Så länge jag inte jobbar får jag ihop livet. Det är jobbigt men ok, jag överlever och kan i perioder må ganska bra trotts en dålig ekonomi, sömnproblemen är då fortfarande stora men ångesten mindre och jag känner meningsfullhet.

Men så fort jag jobbar en längre period eller ens det så går det fort utför i och med all sömnbrist och jag upplever dagarna som fruktansvärt svåra, ångesten och meningslöshetskänslan är så hög att jag tröstar mig med att jag skulle kunna dö närsomhelst. Tanken på självmord kommer upp ofta som en slags B-plan, ofta känns det som något jag borde göra för att komma ur det stora lidande som jobb innebär.

Jag blir så slutkörd att jag närmast kollapsar psykiskt och får sluta jobbet. Det är alltid samma. Jag klarar inte av 50% heller.
Jag kvävs av tristessen på jobben och min depressiva läggning i kombination med allt krav, sömnbrist, uppbundenheten och stressen i och med detta gör att jag helt enkelt inte klarar det.

Det blir alltid likadant, vilket jobb det än är. Allt ter sig meningslöst. Jag blir dessutom mer deprimerad ju mer jag har med människor att göra. Iaf i jobbroller för alla går in så mycket i sina vad jag tycker känns som teaterroller. Jag avskyr det, det är ett onaturligt skådespel som gör mig bedrövad att se. Så mycket spel. Även i dom mer enkla yrken.

Det är förstås fruktansvärt frustrerande för jag vill ju egentligen ha ett jobb jag kan tjäna pengar och och må bra men det ter sig omöjligt. Även där det är jobb som jag "borde" tycka är kul, dvs ligger ganska nära mina egentliga intressen.
Jag känner det som att jag sett igenom hela systemet. Alltihop känns meningslöst.

Jag är just nu i en situation där jag blivit tvingad av Arbetsförmedlingen att arbetsträna. Jag är sjukskriven halvtid men klarar inte av detta länge till. Det är så fruktansvärt för psyket att jag verkligen varje dag önskar att jag dog för att slippa det. Jag orkar ingenting när jag kommer hem, jag orkar inte städa, diska, tvätta. Helgerna går ut på att lyckas återhämta mig vilket jag aldrig lyckas göra alls.
Hade jag kunnat hade jag såklart slutat direkt men kan ej av ekonomiska skäl, det är en omöjlighet.

Hade jag inte vetat hur mycket bättre jag kan må när jag är sjukskriven så hade jag nog varit benägen att faktiskt göra slag i självmordsplanerns. Men jag vet att jag kan må ok, ja t om mer än så, men jag klarar inte att leva det liv som samhället kräver av mig.
Och lockelser a hjälper inte heller.
Det materiella som ett jobb kan ge ger mig inte tillräcklig motivation, det sociala tar bara kraft, känner ingen samhörighet med andra jag jobbar med, att jobba isolerat i jobbsammanhang tar också massa kraft och dessutom känner jag inte att jag är skyldig samhället det, känner inte den gemenskapskänslan, kan inte hjälpa det även om jag vet att många hatar folk som inte "gör rätt för sig".
Jag sätter mig själv före samhället, jag vill få må iaf ok bra, annars får det vara.

Jag måste därför för min egen överlevnads skull se till att jag blir sjukskriven på heltid så långt det går. Det är oerhört viktigt.

Så jag tänkte fråga er som har erfarenhet, om två saker:

Dels, hur motiverar jag att jag faktiskt mår bättre av att inte vara iväg på arbetsträning än att vara det? Det anses ju som det rätta att vara ute i nån typ av sysselsättning och en väg mot bättre mående även om det för mig är precis tvärtom.

Och så: om det inte är att man har för mycket att göra eller själva sysslorna på arbetet som är problemet utan faktiskt att överhuvudtaget komma dit och vara där, att det är själva huvudproblemet, hur ska man då lägga upp det utan att det tolkas som "arbetsskygg" och liknande?
Jag antar att jag aldrig bör vara ärlig med min meningslöshetskänsla inför jobb ens med en psykolog av rent taktiska skäl? Och att jag bör försöka ge sken av att jag allra helst skulle vilja ha jobb, eller?

Jag är skeptisk till många av diagnoserna som finns och tycker inte riktigt jag passar in på någon, men det kanske jag gör mer än vad jag tror.
Är lite osäker på om det jag faktiskt vet att jag lider av (dvs depression, ångest, sömnsvårigheter) räcker i sig?
Därför tänkte jag att det kanske gör saken lättare för alla inblandade att helt enkelt hitta lämpligaste diagnos som ligger närmast mina problem som skulle kunna ge upphov till en längre sjukskrivning. Så har ni några tips på passande diagnos efter att ha läst texten så får ni gärna ge tips.

Jag tycker det vore trevligt att slippa en massa inlägg såsom "det är bara att rätta sig i ledet" och "livet ska vara en plåga det är bara att vänja sig, jag gråter varje morgon men jag kämpar ändå" eller "ta livet av dig din jävla samhällskostnad" som jag har märkt ofta kommer upp när någon tar upp att den inte orkar jobba.
Jag har all respekt för er som jobbar och kämpar men det betyder inte att jag klarar av det.
Jag klarar verkligen inte av detta och jag kommer att dö en tidig död om jag inte kommer förbi detta, det bryter ner mig både fysiskt och mentalt. Senaste fyra veckorna (arbetsträningen började då) har varit förödande.
Helst för en lång tid men åtminstone för ett tag.
Och jag måste göra vad jag kan för att överleva.

Hur övertygar man en läkare om sitt tillstånd utan att behöva gråta och skära sig?

Om du inte gråter eller skär dig, så har du inte väldiga problem? Medicin såsom SSRI kan du få från VC ändå.