Citat:
Frågan handlar inte riktigt om strategier men vad slutmålet är och vad man identifierar sig med. Sverige har egentligen fyra socialdemokratiska perioder. Den nationella eran (1896-1946), den statssocialistiska eran (1946-69), den kulturradikala eran (1969-1986) och den neo-liberala eran (1986-idag). Den moderna välfärdsstaten uppstod inte under den nationella eran.
Det var Tage Erlander som grundade den. Den nationella eran präglades istället av kring nationell samling, bevara traditionella levnadsmönster, ekonomisk korporativism samt införandet av dåtidens progressiva politik vilket inkluderade allt från aborter till eugenik. Den skiljer sig markant från dagens hyperindividualistiska liberalism, identitetspolitik, anti-nationalism osv. vilket har präglat den neo-liberala eran sedan Olof Palme avled. Det skall påpekas att detta går in i varandra. Det var Per Albin Hansson som tog de första stegen mot den statsocialistiska eran (Tage Erlander) och gav också tummen upp för kulturkriget och vänsterns långa marsch genom institutionerna.
Den stora frågan är vad man identifierar sig med. Ekerothbröderna och Sverigedemokraterna identifierar sig med den neo-liberala eran (1986-idag) och till viss del med den kulturradikala eran (1969-1986) under Olof Palme. Vad Ekerothbröderna och Sverigedemokraterna däremot inte gillar är invandringspolitiken (i synnerhet inte muslimsk sådan) eftersom den för med sig främmande konservativa kulturmönster, ekonomiska kostnader samt social och etnisk konflikt. De gillar inte heller klimatpolitiken och andra relativt nya progressiva påfund. Överlag är de dock överres med de övriga politiska partierna med undantag för invandringspolitiken samt mindre politisk frågor.
Du kan jämföra detta med Japan. Japan adopterade statsliberalism 1945 efter dåtidens anglosaxiska modell. Landets lagar är fortfarande kulturkonservativa i relativt stor utsträckning men civilbefolkningen är tämligen progressiv. Landet har heller ingen invandring att tala om och är kulturellt, etniskt och religiöst homogent. Japan har däremot importerat amerikansk skärpkultur och individualism. De enda är inte ensamma om det. Du kan ta ett land som Island. De har också importerat japansk skräpkultur och individualism vilket har givit upphov till en mängd underliga kulturella attribut. Precis som Japan har Island ingen invandring att tala om. Det är det här som Ekerothbröderna och Sverigedemokraterna vill ha. Ett liberalt samhälle men utan att liberalismens fundament sätts på prov vilket är resultatet av de öppna gränsernas politik.
Jeff Ahl (och Alternativ för Sverige) identifierar sig med den nationella eran eller snarare delar av den eran. De som grundade Sverigedemokraterna identifierade sig också med delar av den nationella eran och det såg Sverige genom den eran fram till 2005 då Åkesson blev partiledare. Han införde också massiva förändringar. För Jeff Ahl finns det ingen mening med att smutskasta Sverige under Tholin, Branting och Hansson eftersom det är en era han i delar finner attraktiv. I Japan finns det en svag men försiktigt växande rörelse mot det liberala politiska etablissemanget. har inget med invandring att göra precis som invandringen inte spelade någon roll i Italiens valrörelse 1924. Det var en revolt mot liberalismen, kommunismen, det kapitalistiska systemet och den framväxande post-marxismen.
Sverigedemokraterna vinner naturligtvis en kort seger på den här filmen om Socialdemokraternas dubbelstandard och för det mål som SD har Tiden pre-1945 ingenting partiet vill tillbaka till men för konservativa, nationalister och antagligen också en del libertarianer är det oklokt att stänga dörren för det innan 1945. Det var detta som Jeff Ahl påpekade och det var något som Ted Ekeroth inte förstod eftersom de inte delar samma fundamentala syn vad framtiden bör vara.
Men missta dig inte, Ted vet också. Han bryr sig bara inte. För det är inte hans folk som bespottas.
