Jag vet att så jag mår nu, kommer jag må resten av mitt liv.

Håller helt med, om man är lugn och stilla i sinnet kan man ibland få fram vad man verkligen är nyfiken över, och inte vad man vill göra för andra vill det.

Vad jag försökte förklara med att man kommer vara likadan livet ut är att känslor inte förändras, även om din personlighet, intellekt och kropp förändras har bara din oro över idrotten i femman gått över till en oro över det politiska klimatet (exempelvis). Våra känslor stannar den samma genom hela livet och jag vet att jag alltid kommer må mer eller mindre likadant livet ut, det finns ju självklart undantag där miljön sätter djupa spår i individen, men i det stora hela kommer din känsla av att "enas med alltet" som vi konstant strävar efter (och som dessutom inte går att förklara eftersom språk bara kan förklara en begränsad del av allt) sitta hela ditt liv och du kommer antagligen aldrig att nå en långvarig känsla av att "nu är jag framme, detta 'nu' är perfekt", vilket endast sker ytterst temporärt för mig och den längsta långvariga var efter en rejäl svampshake i Thailand.

Det är därför livet känns hopplöst ibland, "är detta allt?", kan jag ibland känna. Mitt liv kommer inte bli ett enda stort ecstasy av att jag får mitt drömjobb eller en partner jag verkligen tycker om. Jag kommer dras med oro, sorg, ensamhet och stress hela mitt liv. Men med det följer säkerhet, glädje, sällskap och bekvämlighet - de ger upphov till varandra som ljus ger mörker eller rum gör till objekt. Självklart går det att förminska reaktionerna du får av miljön, det är onödigt att bli arg över trafik exempelvis, men samtidigt kan man då undra att om dessa olika dualistiska kännslor definerar och ger upphov till varandra så måste jag väl ändå vara ledsen för att var glad?

Jag känner mig inte depprimerad, mer känslolös när jag är ensam, jag blir irriterad eftersom jag vill känna mig levande, jag tänker mycket på ögonblick som jag vill befinna mig i. Dom är inte alltid nödvändigtvis bra - dom är fyllda med känslor. Jag vill inte vara känslolös, jag vill uttrycka mig totalt känslomässigt hela tiden, men samtidigt vet jag att det kräver rätt extrema situationer som oftast inte är fördelaktiga. Tror nog bara jag behöver hitta några nya hobbies att göra när jag är ensam!

Känner igen och håller med i i princip varje sak du skriver.
Vad som förändras med tiden är i min erfarenhet framför allt energinivån och intensiteten i upplevelsen av livet. Man blir lugnare, mer accepterande. Men också tröttare, mer likgiltig. Ångest i ungdomen var katastrof. Ångest i medelåldern är bara ännu en dag.