Jag är en kille i tonåren, forgot to tell.
Jag ska gå direkt på problemet. Jo, det är nämligen så att jag känner mig begränsad i sociala situationer. Är alltid så jävla lydig mot alla och skrattar åt folks skämt fastän de inte är roliga, pratar med alla även om de är luffiga och så vidare bla bla. Men detta håller ju fanimej inte asså, får ju ingen respekt när jag beter mig såhär känner jag
Är det okej att vara ett rövhål mot alla istället? För det är väl det som återstår när man inte får nån respekt på nåt annat sätt. Är ju rätt blyg av mig också. Vill snacka med folk men känns inte som folk vill snacka med mig. Ska man halshugga dem istället?
Tycker inte dem förtjänar att leva om de beter sig så mot mig. Menar inte bokstavligen halshugga dem nu, till er som ej fattade det, utan mer mentalt halshugga dem, som att vara subtilt elak mot dem och så kanske? Typ ge dem konstiga blickar.
Till exempel är det alltid jag som hör av mig till polarna när det är dags att göra saker. Och helt ärligt vet jag inte hur mina sk "polare" ser på mig. Om de ser mig som en idiot som hör av sig ofta eller om de tycker det är bra att jag hör av mig till dem.
Folk verkar gilla att jävlas med mig också, eller inte så mycket längre men innan. Samt så känner jag mig ofta utfryst, i min gamla klass till exempel var jag utfryst ur massan. Dock var det en splittrad klass allmänt så det kanske säger sig självt. Känns dock som jag varit i väldigt många splittrade miljöer i mitt liv, om man nu kan säga så. Det känns inte som folk tycker om att vara med mig. Det är alltid jag som skriver först till folk, alltid jag som hör av mig, även fast jag visar att jag vill träffas så beter sig personen som ett rövhål genom att inte visa något intresse tillbaka. Alltså what the fuck people? är det bara jag som har det så här eller vad fan är det som försiggår i vårt antisociala land? Jag känner mig verkligen fett deppig när jag har det så här, min självkänsla bara sjunker och jag pallar knappt göra vanliga saker. Varför i helvete är det så här? Vart är alla kompisarna man hade när man var liten?
Glömde dock säga att jag har en flickvän som älskar mig jättemycket så behöver inga såna tips tack.
Jag ska gå direkt på problemet. Jo, det är nämligen så att jag känner mig begränsad i sociala situationer. Är alltid så jävla lydig mot alla och skrattar åt folks skämt fastän de inte är roliga, pratar med alla även om de är luffiga och så vidare bla bla. Men detta håller ju fanimej inte asså, får ju ingen respekt när jag beter mig såhär känner jag
Är det okej att vara ett rövhål mot alla istället? För det är väl det som återstår när man inte får nån respekt på nåt annat sätt. Är ju rätt blyg av mig också. Vill snacka med folk men känns inte som folk vill snacka med mig. Ska man halshugga dem istället?
Tycker inte dem förtjänar att leva om de beter sig så mot mig. Menar inte bokstavligen halshugga dem nu, till er som ej fattade det, utan mer mentalt halshugga dem, som att vara subtilt elak mot dem och så kanske? Typ ge dem konstiga blickar.Till exempel är det alltid jag som hör av mig till polarna när det är dags att göra saker. Och helt ärligt vet jag inte hur mina sk "polare" ser på mig. Om de ser mig som en idiot som hör av sig ofta eller om de tycker det är bra att jag hör av mig till dem.
Folk verkar gilla att jävlas med mig också, eller inte så mycket längre men innan. Samt så känner jag mig ofta utfryst, i min gamla klass till exempel var jag utfryst ur massan. Dock var det en splittrad klass allmänt så det kanske säger sig självt. Känns dock som jag varit i väldigt många splittrade miljöer i mitt liv, om man nu kan säga så. Det känns inte som folk tycker om att vara med mig. Det är alltid jag som skriver först till folk, alltid jag som hör av mig, även fast jag visar att jag vill träffas så beter sig personen som ett rövhål genom att inte visa något intresse tillbaka. Alltså what the fuck people? är det bara jag som har det så här eller vad fan är det som försiggår i vårt antisociala land? Jag känner mig verkligen fett deppig när jag har det så här, min självkänsla bara sjunker och jag pallar knappt göra vanliga saker. Varför i helvete är det så här? Vart är alla kompisarna man hade när man var liten?
Glömde dock säga att jag har en flickvän som älskar mig jättemycket så behöver inga såna tips tack.