Psykisk sjukdom och sociala nätverk. En fundering kring etik.

Bakgrund

En konsekvens av olika typer av psykisk sjukdom är inte sällan nedsatt förmåga att värna om sin personliga integritet. Om en människa som har sådan nedsatt förmåga är mycket aktiv på sociala nätverk kan det uppstå en del underliga och tråkiga situationer. Det kan till exempel bli så att vem som helst kan få reda på nästan hur mycket som helst om t.ex. någon typ av pågående psykotisk livskris med tillhörande vanföreställningar. Sådant som i personen och de anhörigas intresse egenligen verkligen inte borde vara offentligt.

Etisk fundering

Om man, som jag, är intresserad av alternativa verklighetsuppfattningar, psykisk sjukdom, foliehattsteorier och udda personer allmänt kan ett flöde av information från en person i en sådan akut kris komma att uppfattas som en sorts guldgruva. Ett titthål rakt in i ett pågående vansinne.

Samtidigt är det så klart en mycket stor skillnad relativt om det skulle vara en fiktion. Bakom ett mentalsjukt livskrisflöde i sociala nätverk finns en riktig person, en riktig livskris och helt säkert förtvivlade riktiga anhöriga.

Hur kan man resonera kring sin roll som betraktare ur ett etiskt perspektiv? Givet att man inte aktivt bidrar till krisen genom t.ex. att trolla den stackras krisande personen, men inte heller gör något aktivt för att försöka hjälpa till.

Sociala nätverk suddar ut gränsen mellan det privata och offentliga så väl som mellan kända och okända personer. Undrar vad för typ av normer kring just psykisk sjukdom och sociala nätverk som kanske redan finns men som jag inte känner till eller vad för typ av normer som kommer att växa fram kring detta.

Alla tankar och länkar kring detta välkomna!


Även om jag har försökt hålla frågan allmän tycker jag att det ser rätt uppenbart ut i min text att den är triggad av ett konkret och pågående fall. För den som är intresserad finns fallet som triggar denna fråga omfattande dokumenterat här

One love

Hat och kärlek.
Låt inte någon säga att du ska skära av något.
Du är ett totalt.
Psykisk sjukdom my ass.
Fysiskt samhälle.

Du är allt du är
OAVSETT
Vad andra säger att du är

Kanske till och med mer
För du har antagligen vinklar vi andra inte kan se

Dom som håller sig till mitten
Vet inte något alls
Eller bara just knappt

I and I, man. Peace.


Mer poesi än filosofi kanske? Min tolkning är att ett sätt att angripa frågeställningen i trådstarten är att problematisera begreppet psykisk sjukdom i sig. Det kunde i och för sig leda till intressanta frågor, men ur mitt perspektiv finns det skillnad mellan pyskiskt friska och pyskiskt sjuka tillstånd.

Varför säger alla alltid att allt jag säger är poesi?
Och varför tar jag det alltid som en förolämpning?
Får det inte vara mina ord?
Varför?
Det ÄR mina ord.
I den ordning som jag gillar.

Är det jag säger sämre bara för det?
Förlåt,
Det är såhär jag skriver.
Jag ber om ursäkt till dig för att jag är den som jag är.
En vidrig människa som ser rim där dom är.

Jag hade inte hört talas om denne gympaläraren från Gotland, men kastade bort 5min av mitt liv på att ögna igenom några inlägg i länken.

Det jag undrar är vem som egentligen är sjukast och mest patetiska gympaläraren Lenna•t eller de som följer och lägger tid och energi på gympaläraren Lenna•t.

Lennart verkar inte sjuk, han vill bara knulla.
Alla som vill förneka honom det verkar värre.
Så länge att allt sker inom lagens långa arm.

Nu talar jag så klart i egen sak, men jag tycker varken att Lennart själv eller de som intresserar sig för hans trosuppfattningar och situation är patetiska. Varför skulle det vara mer ointressant än något annat? Berätta gärna om din frimärkshobby eller vad det nu kan tänkas vara du intresserar dig för och tycker är viktigt.

Har du förresten några tankar kring själva frågeställningen i trådstarten?

Nu blir det OT här men skulle det inte vara enklast för dig om du slutade se på kommentaren att du skriver poesi som något nedsättande? Jag menade det inte så och det är inte säkert att andra gör det heller.

Haha ja precis Lennart har ju i alla fall ett liv.

Vore det inte enklast för mig om du slutade att läsa det som poesi?
Jag vill vara med.
Men sluta att gnäll på min accent.
Jag kan göra detsamma.

Blir fel om vi tar den här diskussionen i den här tråden, men att jag skulle 'gnälla' på din accent är något du själv läser in i mina kommentarer. Kanske därför att du är fast i föreställningen att när någon påstår att det du skriver är poesi så är det per automatik avsett som något negativt eller gnälligt.