Varför har vi kommuner?

Nej, det är seriöst (bra att du frågar, eftersom det fortfarande är tillåtet med humor och ironi på Flashback: (FB) Förbjud all humor, ironi, förolämpningar och annat "trams" på Flashback? ).

Befolkningen i tex Ystad och Kiruna kommer troligen närmare varandra om kommunerna avskaffas, bla genom att de får en enda gemensam fiende politiskt sett - och det är regeringen och riksdagen. Och alla får vara med och bestämma över hela Sverige, INTE bara i sin hemkommun, vilket är bra eftersom alla har ju rätt att flytta från tex Ystad till Kiruna.
Jag kan också tycka att man borde avskaffa städer och län, och istället kalla alla delar av Sverige för bara Sverige, iallafall officiellt, och så har man bara postnummer etc.

Men kanske är Sverige för stort, och borde delas upp i mindre länder. Stora delar av tex Norrland borde kanske dessutom avskaffas, eftersom det finns så få jobb där, och pga kylan förstås.
Och bidragstagare borde tvingas flytta från delar av Sverige som har få jobb. Och statliga myndigheter borde INTE ha verksamheter i tex Norrland, bara för att människor ska kunna bo kvar där. Skönt att Radiotjänst försvinner iallafall. Rymdcentrat i Kiruna måste förstås vara kvar. Men det är just bara sådana verksamheter som ska vara där uppe, alltså sådant som MÅSTE vara där uppe, tex gruvverksamheter.
På det sättet kommer Sverige närmare varandra, eftersom tex många norrländska bidragstagare kommer tvingas flytta mer söderut där det finns fler jobb.

Ja, en gemensam fiende kan förstår vara sammansvetsande.

Om jag förstår dig rätt, så ser du inte ngr genomförandebegränsningar för centralstyre?

Det finns kanske genomförandebegränsningar, men de kan troligen lösas. Ge gärna exempel på några begränsningar/problem med centralstyre.

Polisstationer etc. ska förstås fortfarande finnas i områden där många bor. Men politiker ska INTE finnas längre i stadshusen, där ska bara av regering/riksdag anställd personal finnas.

Begränsad lokalkännedom (för centralt placerade politiker) och skilda, specifika förutsättning på olika platser är väl ett par exempel på några begränsningar/problem med centralstyre.

Skulle kunna vara en tanke, det är idag bara 159 kommuner som har en population på över 30k. Jämfört med att det finns 125 kommer som har en population under 10k. Men det är inte enbart som man tror en massa små kommuner ute på landet, finns en mängd kommuner runt Stockholm som har mindre än 30k invånare också. Men visst de norra delarna av landet skulle rätt snabbt bantas på antalet kommuner med en indelning och sammanslagning som detta.

Det är nog inte otänkbart att antalet kommuner skulle kunna mer än halveras om man satte en högre populationsgräns och sedan slog ihop dem närliggande geografiskt tills de översteg önskad befolkningsmängd.

Intressant kan vara att det är mer jämn fördelat om man tittar population på läns nivå. Vi har de tre stora med över en miljon var (stockholm med över 2 miljoner), en med runt en halv miljon, 14 stycken med runt 350-200k invånare, 4 stycken med runt 200k och sedan då "Region Gotland" -- fast där är det då så att regionen är länet är kommunen så för dem är det inte någon skillnad. Men delar man sedan upp populationen per kommun i länet så är varken Västra Götaland (GBG) och Skåne direkt mer imponerande än de flesta andra länen. Det är mest som sagt Stockholms län och "Stor Stockholm" som sticker ut.

Germaner har alltid, åtminstone sedan de blev bofasta, organiserat sig i direktdemokratiska lokalsamhällen grannar emellan, motsvarigheten till kommuner. Huvudsakligen var de fastighetsdomstolar för att slita tvister om gränsdragning för ägd mark och om hur allmänningen skulle brukas, förutom de mycket sällsynta fall när en misstänk brottsling skulle dömas. Beskattningsrätt hade de aldrig.

För att få legitimitet för sin statskupp uppmanade Gustav Vasa alla socknar (=kommuner) att utse ledamöter till den första riksdagen 1523. Riksdagen är alltså från början en slags amerikansk senat med direktdemokratiskt valda företrädare från hela landet. Det är kommunerna som varit grunden i den svenska demokratin.

Tage Erlander slog på 1950-talet samman kommunerna till ungefär 290 som idag. Samtidigt gavs de ansvar för massor med helt orelaterade verksamheter. För stora för att vara folkligt förankrade, och för kaotiskt spretiga för att någon ska kunna ha överblick överhuvudtaget, så de togs över av det korrumperade partipolitiska föreningslivet och blev centraldikterade från partihögkvarteren Stockholm. Sedan har det gamla kommunala självbestämmandet systematiskt avskaffats i en lång rad avgörande steg. Hur kommunen måste driva alla sina verksamheter dikteras centralt av statliga myndigheter, t.ex. hur högt försörjningsstödet ska vara och hur nära en strand ett hus får byggas o.s.v. i en djungel av många tusen osammanhängande diktatregleringar. Göran Persson avskaffade in effect kommunernas beskattningsrätt genom att införa kommunutjämningsbidragen som innebär att sänkt skatt kommer andra kommuner till del. Stefan Löfvén tvingar kommuner ta emot anonyma utlänningar som direkt får kommunal rösträtt.

Idag är kommunerna inget mer än en kaotisk byråkratisk nivå i Stockholms-statens interna organisation.