(2/2)
Väl framme i Strumica fick vi poliseskort till våran bokade pub. Poliserna höll sig till min förvåning väldigt lugna och dem flesta hade endast en mörkgrön t-shirt på sig, till skillnad från typ Prag där man fick bekanta sig med 100 robocops som alla såg extremt aggressiva ut. Puben som var bokad hade såklart höjt priserna för dagen. Ölen och groggarna tog dem 2-3 gånger så mycket för som inne i Skopje men det var fortfarande billigt för oss. Dem hade däremot faktiskt en stor buffé med massa makedonska rätter som dem bjöd på. Korv, cevappi och massa annat balkankäk. En ganska ball sak var att Vardar hade också pubsamling på samma gata, drygt 100 meter från oss. 2-3 st tuffa Vardar-grabbar stod utanför och körde wanker-tecken i 2 timmar i sträck och försökte hetsa igång något. Alla sket ganska hårt i dem. Till och med poliserna som nu hade intagit uteserveringen på caféet mitt emot där dem drack kaffe och rökte cigg. Tror det va 3 st poliser på gatan mellan våra pubar och resterande 20 satt och kedjerökte. Ett och annat tjänstevapen kunde man också se ligga på bordet bredvid kaffekopparna. Skön mentalitet.
När det närmade sig avgång till matchen fick vi hoppa in i bussarna igen och blev eskorterade till arenan. Det var inte särskilt lång eskort men polisen krävde det. 10 minuter senare och framme utanför den mest slitna betongarenan jag någonsin bevittnat MFF spelat tävlingsmatch på. Här har vi ingången till bortasektionen (det blåa partiet var ingången):
https://www.google.se/maps/@41.4460506,22.6390968,3a,66.4y,260.11h,94.96t/data=!3m9!1e1!3m7!1sos5t8MObE8VHXXi1SxCM2A!2e0!7i1 3312!8i6656!9m2!1b1!2i17
Hur denna ens mötte Uefas krav kan man ju undra men det gjorde den tydligen. Extremt nergångna läktare och rost precis överallt. Ganska charmigt och unikt att få vara med om i dessa CL-sammanhang men fyfan asså. Plus för metallstaketet framför oss som var en riktigt bra banderollyta! Drygt halvtimmen före match när nästan alla var inne på våran sektion så började det hagla in en hel del flaskor och annan skit från Vardar som gick på gatan precis bakom vår sektion när dem var på väg till sin del av arenan. Lite hetsigt emellanåt men polisen röjde iväg dem relativt fort. Intressant att dem var så sugna när dem faktiskt hade större chans vid pubsamlingen, men jaja. Dem hade säkert blivit skjutna på plats av polisen då eller något. Vem vet?
Kioskverksamheten på bortasektion drevs på ett uppfällt runt litet plastbord med 2 tjejer i tonåren där utbudet var vatten som hälldes upp i plastmuggar och fågelfrön. Jag gick i halvtid och skulle köpa en mugg vatten tänkte jag. ''50'' sa lilltösen i bakom bordet (drygt 8 kr). Lassade fram en 100ing denar, inhemska valuten då, och fick svaret ''No change, you buy 2 - give her'' och pekade på en annan MFFare som jag inte ens kände som stod bakom mig i kön. Hade slutat vara förvånad vid det här laget så jag gav min andra mugg vatten till damen bakom mig och kände jag att kunde leva utan de där extra 8 kronorna.
Matchen vet alla hur den gick. Starten var bra och mycket ångest släppte efter att vi skickade in 0-1 ganska tidigt. Det här skulle vi bara spela av nu kände man spontant. Sen kom andra halvlek. Smack, som ett basebollträ i metall rätt i pannan, så hade Vardar inte bara kvitterat utan även tagit ledningen i det vi alla trodde var en done deal. Vardar-klacken på andra sidan hade nu tänt till rejält och röjde på som satan med en hel del pyro och bangers. Ångesten var tillbaka med råge. Känslan var som att någon satt en pistolmynning mot tinningen från deras ledningsmål och man bara väntade på att den skulle smälla av när matchen tog slut eller om dem gjorde ett mål till. Ju närmre matchen led mot sitt slut desto mer gjorde sig frustrationen påtaglig bland alla på plats. Och boom sa det. 1-3. Total ridå. Kappish. Tack och hej. Uppgivenheten man känner när man står på en gammal betong-klump i östra Makedonien, sjukt jävla långt hemifrån, och se sitt käraste lag med skyhöga förväntningar åka ut. Mot det motståndet, med denna usla prestation, i denna upphypade jävla turneringen som alla sett fram emot sedan 2 år tillbaka. Katastrof. Några grät, andra satt bara tyst, vissa sparkade ut all sin ilska på staketet. Det var den största sorti jag någonsin upplevt i supportersammanhang (nej, jag var inte aktiv 1999). Känslan var att vi blev bestulna, inte bara på fortsatta Europa-äventyr, men även mot en match mot självaste fc köpenhamn. Det som skulle bli århundradets dubbelmöte, hämnd att hämta efter all skit vi har haft och göra med den vidriga plastklubben. Men nej. Än idag, efter guld och allt, så kommer jag för alltid att minnas 2017 med Vardar-matchen. Besvikelsen jag kände då och även idag övervinner nästan glädjen över guldet. Ni kan tycka att jag är bortskämd med framgångar, men så är det bara. Jag kan än idag känna att jag vill att MP ska ta sitt ansvar och avgå för det vi var med om nere i Strumica.
Well well. Bussresan var, inte helt oväntat, väldigt präglad av besvikelse och sorg. Det var långa timmar hem i mörkret på kassa vägar tillbaka till Skopje. Väl framme på flygplatsen tog vi oss in till stan igen, gick ut och käkade, åkte hem och sov och sen upp 3 timmar senare för att ta flighten tillbaka till Malmö igen. Det var ett sorgligt avslut på en annars rolig och ovanlig resa. Makedonien var kanske inte det vackraste och mest charmiga av länder, men det var roligt att bocka av och att man fått vara med ytterligare ett tveksamt resmål i MFFs tjänst.
Nya tag nästa år.
