Inslaget i Studio Ett om modulboenden för flyktingar är intressant och värt att diskutera. Det illustrerar hur den traditionella patriarkala normen krockar med idén om stat och kommun såsom omhändertagande institutioner. Det är förståeligt att dom boende klagar eftersom dom utsätts för stölder av mat och köksredskap i det gemensamma köket. (Inslaget om Fagersjö börjar vid ca. 9:30 min.) Modulhus väcker starka känslor
Emellertid bodde jag själv en tid i ett studentboende i Bergshamra med små rum och gemensamt kök. Men det var mycket mera slitet och jag fick stå ut med en slamrande metalldörr intill mitt rum. Det var ej heller så naturskön omgivning som i Fagersjö, som ligger invid Magelungen. Jag har vandrat längs stranden där många gånger, och gått över träbron till friluftsområdet. Det är i det avseendet en idealisk plats att bo på, bland de bästa i Storstockholm.
Skillnaden var förstås att jag var tvungen att ta studelån för att klara mej. Det behöver inte flyktingarna med permanent uppehållstillstånd, som får allting (inklusive tandvård) gratis. Är inte det en ganska märklig ordning att vi har olika villkor för medborgarna bara för att dom tillhör olika folkgrupper?
Dom boende har protesterat många gånger, och bl.a. skrivit brev till kommunen. Dom vill ha eget boende--visserligen fullt förståeligt. Mahmoud säger att han hade förväntat sig ett "privat hus" att bo i där han kunde starta sitt liv, men är nu beredd att nöja sig med en etta. (Själv tillhör jag inte den priviligerade och rika delen av befolkningen utan har ofta levt under små omständigheter. Vid hans ålder bodde jag fortfarande inneboende i ett litet rum i en villa.)
Unga svenskar måste skuldsätta sig för livet för att skaffa sig ett boende. Frågan är då om nysvenskar skall ha motsvarande boende inklusive grundläggande försörjning gratis? Notera att dom redan är priviligierade jämfört med infödda svenskar, eftersom dom inte behöver låna till sin försörjning. Hade jag varit i Mahmouds skor så hade jag tagit vara på den här tiden utan eget försörjningsansvar, njutit av den natursköna omgivningen, förkovrat mig inom något område såsom engelska språket, eller HTML-programmering, exempelvis. När kriget i hemlandet sedan är slut så hade jag återvänt, med goda förutsättningar att bidra till samhällsuppbyggnaden.
Så det verkar vara frågan om olika grundläggande attityder. Många flyktingar tycks ha ett fullkomligt annorlunda sinnelag jämfört med det traditionella svenska. Vi iakttar här den märkliga krocken mellan det patriarkaliska västerländska synsättet (som bygger på egenansvar) och det matriarkaliska som råder i andra delar av världen. Jag har skrivit tidigare att fallocentriska kulturer är fördolt matriarkaliska, och det här illustrerar just detta. Uppenbarligen förväntar sig dessa unga män att samhället såsom en god moder ansvarar för att deras liv skall fullkomnas i olika bemärkelser. Grundtrygghet är inte nog. Det finns massor av vänsterfolk, speciellt kvinnor, som ansluter sig till den tanken. Den traditionella patriarkaliska normen är däremot att man har "eget ansvar" för sitt liv, såvida man inte är sjuk, gammal och hjälplös, eller lider av förståndshandikapp.
Ett radioinslag som det här uppfattas därför helt olika av olika delar av befolkningen. En del tycker att det är absurt att man kan fly från krig och få en bekväm gratistillvaro i en idyllisk omgivning (inklusive välfärdssamhällets förmåner ifråga om sjukvård, tandvård, osv.) men ändå klaga högljutt. Andra svenskar tycker däremot att deras krav är berättigade och att dom utsätts för "strukturellt förtryck".
Den här kluvenheten i samhället är ohållbar eftersom det leder till orättvisor--att vissa måste försörja sig själva medan andra slipper, trots att dom är friska starka män. (Varför är det ingen journalist som ifrågasätter varför svenska ungdomar inte får samma privilegier?) Vi måste bestämma oss i vilken riktning samhället skall gå: i den matriarkaliska eller den patriarkaliska riktningen. Men om vi ska ha ett omhändertagande samhälle så måste villkoren vara lika för alla medborgare. Det skulle kunna förverkligas med en medborgarlön som ger grundtrygghet. Men vi kan inte ha medborgarlön bara för vissa kategorier i samhället. Rättvisa måste råda.
Även om jag förstår det lidande som människor kan drabbas av i ett hårt och kravfyllt samhälle så står jag upp för det konservativa patriarkaliska synsättet, beroende på att medborgarna blir infantiliserade i en matriarkalisk ordning. Den personliga mognaden (individuationsprocessen) är det mest centrala i mänskligt liv utan vilken den västerländska civilisationen inte kan överleva. Vi behöver självständigt tänkande och ansvarsfulla individer, inte medborgare som förväntar sig att allt det goda i livet skall tillhandahållas av högre makt.
Teofrastus
Emellertid bodde jag själv en tid i ett studentboende i Bergshamra med små rum och gemensamt kök. Men det var mycket mera slitet och jag fick stå ut med en slamrande metalldörr intill mitt rum. Det var ej heller så naturskön omgivning som i Fagersjö, som ligger invid Magelungen. Jag har vandrat längs stranden där många gånger, och gått över träbron till friluftsområdet. Det är i det avseendet en idealisk plats att bo på, bland de bästa i Storstockholm.
Skillnaden var förstås att jag var tvungen att ta studelån för att klara mej. Det behöver inte flyktingarna med permanent uppehållstillstånd, som får allting (inklusive tandvård) gratis. Är inte det en ganska märklig ordning att vi har olika villkor för medborgarna bara för att dom tillhör olika folkgrupper?
Dom boende har protesterat många gånger, och bl.a. skrivit brev till kommunen. Dom vill ha eget boende--visserligen fullt förståeligt. Mahmoud säger att han hade förväntat sig ett "privat hus" att bo i där han kunde starta sitt liv, men är nu beredd att nöja sig med en etta. (Själv tillhör jag inte den priviligerade och rika delen av befolkningen utan har ofta levt under små omständigheter. Vid hans ålder bodde jag fortfarande inneboende i ett litet rum i en villa.)
Unga svenskar måste skuldsätta sig för livet för att skaffa sig ett boende. Frågan är då om nysvenskar skall ha motsvarande boende inklusive grundläggande försörjning gratis? Notera att dom redan är priviligierade jämfört med infödda svenskar, eftersom dom inte behöver låna till sin försörjning. Hade jag varit i Mahmouds skor så hade jag tagit vara på den här tiden utan eget försörjningsansvar, njutit av den natursköna omgivningen, förkovrat mig inom något område såsom engelska språket, eller HTML-programmering, exempelvis. När kriget i hemlandet sedan är slut så hade jag återvänt, med goda förutsättningar att bidra till samhällsuppbyggnaden.
Så det verkar vara frågan om olika grundläggande attityder. Många flyktingar tycks ha ett fullkomligt annorlunda sinnelag jämfört med det traditionella svenska. Vi iakttar här den märkliga krocken mellan det patriarkaliska västerländska synsättet (som bygger på egenansvar) och det matriarkaliska som råder i andra delar av världen. Jag har skrivit tidigare att fallocentriska kulturer är fördolt matriarkaliska, och det här illustrerar just detta. Uppenbarligen förväntar sig dessa unga män att samhället såsom en god moder ansvarar för att deras liv skall fullkomnas i olika bemärkelser. Grundtrygghet är inte nog. Det finns massor av vänsterfolk, speciellt kvinnor, som ansluter sig till den tanken. Den traditionella patriarkaliska normen är däremot att man har "eget ansvar" för sitt liv, såvida man inte är sjuk, gammal och hjälplös, eller lider av förståndshandikapp.
Ett radioinslag som det här uppfattas därför helt olika av olika delar av befolkningen. En del tycker att det är absurt att man kan fly från krig och få en bekväm gratistillvaro i en idyllisk omgivning (inklusive välfärdssamhällets förmåner ifråga om sjukvård, tandvård, osv.) men ändå klaga högljutt. Andra svenskar tycker däremot att deras krav är berättigade och att dom utsätts för "strukturellt förtryck".
Den här kluvenheten i samhället är ohållbar eftersom det leder till orättvisor--att vissa måste försörja sig själva medan andra slipper, trots att dom är friska starka män. (Varför är det ingen journalist som ifrågasätter varför svenska ungdomar inte får samma privilegier?) Vi måste bestämma oss i vilken riktning samhället skall gå: i den matriarkaliska eller den patriarkaliska riktningen. Men om vi ska ha ett omhändertagande samhälle så måste villkoren vara lika för alla medborgare. Det skulle kunna förverkligas med en medborgarlön som ger grundtrygghet. Men vi kan inte ha medborgarlön bara för vissa kategorier i samhället. Rättvisa måste råda.
Även om jag förstår det lidande som människor kan drabbas av i ett hårt och kravfyllt samhälle så står jag upp för det konservativa patriarkaliska synsättet, beroende på att medborgarna blir infantiliserade i en matriarkalisk ordning. Den personliga mognaden (individuationsprocessen) är det mest centrala i mänskligt liv utan vilken den västerländska civilisationen inte kan överleva. Vi behöver självständigt tänkande och ansvarsfulla individer, inte medborgare som förväntar sig att allt det goda i livet skall tillhandahållas av högre makt.
Teofrastus