En svagsint losers livshistoria

När jag var ca 6 sög jag en äldre ”kompis” kuk i en buske på gården där jag växte upp. Det var han som ledde mig till det. Sedan har jag tagit den i röven när jag var kanske 10 av en annan kompis, och gjort det mot honom. Det var en skön känsla. Mor säger att det är vanligt att barn har sexuella upplevelser. Jag tycker bara att det är så äckligt att jag gjort detta att jag har förtränkt det.

När jag var tonåring gick jag inte på en enda fest, förutom klassfesten då jag och min bästis gömde oss under ett bord. Lite deltog jag väl, kommer ihåg att jag trampade en av tjejerna på tårna när vi skulle dansa. Men för det mesta satt jag framför TV:n eller datorn. Så jag har missat hela den sociala utvecklingsfasen. Var inte ihop med någon en enda gång. En gång i högstadiet nämnde jag att jag var hemma med mamma tills jag var 5, och en av de andra killarna sa ”Det förklarar mycket”. Kanske syftade han på att jag är feminin eller att jag är socialt konstig.

Sen kom gymnasiet. Jag gick en matteinriktad linje. Bara killar. Några började hypa World of Warcraft. När det släpptes började jag också spela. Jag började spela väldigt mycket. Gick med i en guild och satt uppe om kvällarna.

Jag fann matematiken för svår. Så jag berättade det för mor. Hon lyssnade på mig i 1 min, sedan sa hon ”byt linje”. Vilket jag gjorde. Och jag tänkte att som en bonus, om jag bytte klass till en där det fanns tjejer, kunde jag bli ihop med någon. Det är den första vanföreställningen jag kan komma ihåg att jag haft.

Första dagen i den nya klassen kom jag för sent till lektionen. Så jag kom in och presenterade mig blygt inför alla som satt. Jag gjorde ett svagt intryck. Hade töntiga kläder. Gjorde under året inga vänner i klassen. En lunchrast läste jag Djurens Rätt som exponerats i biblioteket och bestämde mig för att bli vegan. Fick B12-brist trots att jag åt tabletter. Gjorde ett blodprov efter att ha varit vegan i ett halvår, läkaren sa att värdena var bra. Sedan blev jag trött och okoncentrerad. Jag försökte ta reda på orsaken i ett halvår innan jag kollade på pappret han gett mig, och då såg jag att fan, jag hade ju för låga värden redan då! Hur många gånger har jag inte förbannat denna läkare.

Fick akut upp B12-värdena genom sprutor men jag tror att det var här min till dags dato 10-åriga depression började. Jag spelade även WoW till sent om kvällarna vilket bidrog till att jag var trött och kanske också grundade sömnrubbningen. Guilden blev mitt sociala liv, min stam. När den föll samman var det en traumatisk händelse. Jag gick med i en annan men slutade spela när låg koncentration påverkade min prestanda.

Efter sport”lov” (intressant ordval) som jag spenderat hemma själv för det mesta genom att sova och spela WoW tog jag beslutet att sluta gå till gymnasiet för jag var så jävla trött, på grund av sömnproblem och att jag blev deprimerad. Det var här jag på riktigt gav efter för depressionen, och på nått sätt gav upp om livet. Jag bara sket i allt. Fast då visste jag inte att jag var deprimerad. Jag inbillade mig att jag skulle tjäna pengar på WoW.

Jag hemlighöll det faktum att jag slutat gå till gymnasiet i ett halvår för mor och far. De var skilda och jag bodde hos far. Han var inte särskilt involverad i mitt liv, när jag sov till sen förmiddag och han frågade sa jag bara att jag inte behövde gå till skolan för jag har lärt mig den lektionen. Jag visste att det skulle komma ett avskrivningsbrev från gymnasiet till mor, då jag var folkbokförd där. Jag oroade mig mycket för detta, och lyckades ta bort det från hallen innan hon såg det. Till slut mådde jag så dåligt att jag berättade för mor vad jag gjort. Jag hade hemlighållt det för att min identitet var så bunden till skolprestation. I grundskolan hade jag högsta betyg i alla ämnen minus ett. Mor var lärare så hon belönade och bekräftade bra betyg. Efter ett utvecklingssamtal där jag varit en lydig elev som gjort allt rätt köpte far mig en chokladkaka.

Att behaga mor var av någon anledning viktigt. Jag gjorde aldrig uppror så som det sägs att tonåringar gör. När jag var 14 eller så skiljde de sig, och jag kommer ihåg ett distinkt ögonblick då hon frågade mig vad jag tyckte om det, och jag bara ”om du inte är lycklig ska du inte vara med honom”. Så kramade hon mig. Egentligen var jag väldigt ledsen, men kunde inte uttrycka det, eller valde att hålla det inne. Detta ser jag som ett definierande ögonblick där jag började hålla negativa känslor inom mig.

Hursomhelst, en dag när jag satt hemma framför datorn var jag inne på en torrenttracker med fokus på böcker. Så hittade jag en bok som hette ”Mystery method - How to get beautiful women into bed”. Då tänkte jag argt “nu jävlar ska dem få se”. Jag såg framför mig hur jag lärde mig sociala färdigheter och blev någon i klassen. Det var lösningen på mina problem. Så började en tio år lång fixering kring att bli en pickupartist.

Jag började läsa mer om ämnet som populärt kallas ”The Game”. Mer raffinerat kallas det pickup. En viss sfär med teorier om hur man förför kvinnor. Har jag Asperger så blev detta definitivt ett specialintresse. Jag läste 10-15 böcker. Jag läste forum. Jag kollade på föreläsningar. Jag laddade ned och kollade på en tv-show där män skulle plocka upp kvinnor i en nattklubb, två gånger. Jag fick en euforisk känsla, jag trodde jag lärde mig och samlade på mig värdefull information inför framtiden. Det kändes som en upptäckt, det var en religiös känsla, det var lösningen på min olycka.
I den första boken jag nämnde står det till och med efter ett par kapitel ”läs inte mer nu, gå ut och öva på det du läst hittils”. Gjorde jag det? Nej. Dum, naiv och otålig som jag var läste jag hela boken. Jag hade inget annat att göra och fick en bra känsla av att sluka all denna information.

Jag gick på en träff anordnat av ett nystartat svenskt företag som hade ett forum och anordnade workshops. Ville vara med, lära känna dem så att de kunde lära mig. Jag såg VERKLIGEN upp till dem. Jag ville bli en pick up artist. Så jag sa att jag kunde hjälpa till. Fick så ett meddelande via forumet att en radiodokumentär skulle göras som ville ha en ung nybörjare med. Jag var med i den dokumentären, men journalisten använde mitt legala namn trots att jag sagt att det inte skulle vara med. När det så sändes inbillade jag mig att hela orten fick reda på det, jag skämdes extremt mycket och blev paranoid att de pratar om mig.

Nu var jag 20 eller så. För att försöka bota mina sömnproblem testade jag polyphasic sleep. En teori jag hittat på internet. Den säger att du ska sova 20 min var 4:e timme. Det blir totalt 2h per dygn. Men det är okej, för hjärnan anpassar sig efter ett tag och sover effektivt på de där tjugo minutrarna.
Jag jobbade som brevbärare och sov i förrådet. Sömnbristen gjorde mig manisk. Jag började skriva ett mästerverk som skulle förändra världen. Jag var Messiah. En ny ö skulle byggas och världens huvudstad skulle anläggas där. Jag skulle stå i centrum och förena mänskligheten. Det slutade med att jag köpte soft-air guns för att kunna försvara mig från staten, sprang ifrån pappas lägenheten när internet slutade fungera och jag precis skulle publicera boken (det var staten som kopplade bort för att avvärja detta hot mot ordningen), sprang till mammas lägenhet för att där publicera.

Men hon märkte att jag var galen. Jag sa att hon kommer få se på nyheterna imorgon vad jag ska till stan nu för att åstadkomma. Då trodde hon att jag med vapnena skulle utföra ett våldsdåd.

Men jag skulle bara publicera boken, det var den som skulle skapa nyheter. Hon ringde psyk som sa att hon måste ringa polisen vilket hon gjorde. Jag förstod det och blev förstås väldigt rädd, polisen är ju staten förkroppsligad. Så jag började springa. Jag sprang med soft-air guns i handen genom orten. Fler ringde på grund av detta polisen.

Det stod en polisbil i hörnet av vägen, eftersom det bara var 2 min efter att mor ringt tolkade jag det som att de hade haft span på mig hela tiden. Det bekräftade mina misstankar. Jag sprang in i skogen, polisen ringde mobilen. ”Hej jag heter Erik och är 10 år, jag har blivit förstörd av skolan”, svarade jag. Det skulle vara någon sorts kritik mot skolan. Slängde mobilen för de kan triangulera. Det var gråa moln, så de kunde inte se mig med satelliten. Tur det. Jag pekade fuck you upp mot himlen. Slängde mig ner för att undvika att bli sedd av agenter, som egentligen bara var vanliga människor ute på promenad. Rispade upp knät. Än idag har jag kvar ett hemskt ärr.

Jag var nu i Sköndal vid sjön, och det kom en polisbil mötandes på vägen jag sprang på. Jag slängde min Mp5:a och sprang upp för ett bärg till ett villaområde. En tant tittade på mig med rädsla och gick snabbt i en Jeep. Hon var en agent. Det kom en picketpolisbil. Jag var omringad. Hoppade med huvudet före in genom en balkongdörrs nedre glasruta tillhörandes en av villorna. Villan var tom. Sprang ner till källaren där jag gömde mig i en garderob. Telefonen ringde.

”Tankefrid, det är polisen, svara i telefonen”

sades det utanför villan. Jag tog parfymer och tvättmedel för att maskera min doft från sökarhundarna. Jag skulle fly från villan på nått sätt. Jag gick ut ur garderoben, tittade sakta upp för källarfönstret. Jag möttes av en hemsk syn, två picketpoliser med hjälm och mp5rna riktade mot fönstret. Då fick jag en utomkroppsligupplevelse där jag svävade upp och såg villan och poliserna uppifrån, som när man dör på CS. Jag tror det även kan kallas en nära döden upplevelse. Det förändrade mig. Det traumatiserade mig. Jag skrek ”schack matt, game over”. Jag gick ut ur källardörren med händerna ovanför huvudet.

De körde mig till en sluten psykiatrisk enhet. Där var jag inlåst i en månad eller två. Psykiatern sa att jag har bipolär. Då frågade jag hur han vet det. ”Vi bara vet det”, sa han ganska barskt. Jag fick intrycket av att han hans ursäkt var att det var rätt sätt att göra det på, för maniska personer har oftast inte sjukdomsinsikt, och han ville väl inte starta en argumentation. Men det har fått en negativ konsekvens för mig att aldrig få reda på en motivering, så ibland tvivlar jag på att jag har det. Framförallt är det känslomässigt svårt att acceptera och komma till ro med detta hemska faktum när idéen introducerades genom att tryckas ner i min hals.

I journalen står det att patient sagt att han var ”fången ”där. De använde alltså citationstecken i journalen, det är nog inte regelmässigt. Blev sur när jag såg dessa citationstecken. Det är klart att det slår mot deras samvete att höra den obekväma sanningen, för det betyder att de är fångvaktare. Kognitiv dissonans. Men detta är en tangent.

En slutenvårdspatient är mindre värd än en smutsig råtta. Tvånget sätter spår i en. De tvingar i en droger. Droger som vissa säger förändrar hjärnan för livet. Sedan sätter själva inspärrandet spår i en med. Samma lokal i månader med andra psykiskt störda människor. Jättefin stämning. Jag har många gånger fantiserat om att jag ska anordna en kidnappning av psykiatern som hade makten att släppa ut mig. Anlita andra som tar honom, låser in honom länge och droger honom med samma droger han använt mot mig.

När jag var fri gick jag på pickup meetups. Vi gick ut tillsammans och övade vårt game på tjejer. Där träffade jag J och G som jag blev vän med. Först G. Han var ett par år yngre än mig men utgav sig för att ha bra game. Och det var ju det jag ville lära mig. Så jag hängde med honom. Det blev dock väldigt lite pratande med tjejer för min del. Jag hade en sådan social ångest så jag kunde knappt börja prata med de främmande tjejerna. Fick reda på att han hade skrivit förfalskade historier på forum om hur han förförde tjejer, och jag märkte även att han hittade på historier. Han sa att man ska ljuga i början av sin utveckling, för då växer man in i den nya identiteten. Bröt kontakten med honom.

Han hade dock rekommenderat ett program.

Det var ett 12-månadersprogram där man betalade ca 500 kr/månad till ett amerikanskt företag för att bli en attraktiv man.”Det här kommer fixa mig!” Programmet täckte mode, kroppsspråk, identitet, rösttonalitet, hur man planerar en date, sociala frihetsövningar för att växa självförtroendet mm. Jag blev sakta indragen i en kultliknande verksamhet. De sa till exempel att man inte skulle berätta för anhöriga att man sysslade med pickup, det skulle bara leda till negativ respons. Huvudpersonen kallade sig datingguru, han påstod sig vara bäst i världen. Jag började tro det. Många andra på forumet skrev att han var det. Hans ord var sanningen. Det fanns en rekommenderad bok - ”No more mister nice guy”. Herrejävlar, det stämde in exakt på mig. Läste boken på en dag. Nu skulle jag bli den person jag ville bli. Jag skulle sluta vara en nice guy och bli alfa. Människor skulle börja respektera mig.

Dock kunde jag inte genomföra allt pga depression och dålig koncentration. När jag fick reda på att gurun skulle genomföra en workshop i Stockholm anmälde jag mig därför. Det kostade ca 20 000 kr. Jag var lätt manisk den helgen, det var ju min förebild jag skulle träffa och som jag ville bli som. Jag ville bli en datingcoach, jag såg det framför mig hur jag stod i centrum och var populär, hur andra såg upp till mig. Jag träffade honom på en restaurang, där han och två andra lärde ut teori till mig och 4 andra deltagare. Det var en inrest spanior, en holländare och 2 andra svenskar. Sedan gick vi ut och ”day-gameade” i city. På kvällen gick vi till olika barer. En av instruktörerna sa att han knullade en tjej från Spy Bar i parken, men det kändes som en lögn. Den tredje dagen var en utvärderingsdag. Gurun sa ”work on your perception”. Men han specificerade inte, så det har stjälpt snarare än hjälpt. Efter workshoppen blev det dock inte stor förändring på prata med kvinnor fronten. Genom åren har jag gått ut sporadiskt, oftast helt misslyckat pga den sociala ångesten som lett till undvikande. En gång gick jag ut 30 dagar i rad och pratade med kvinnor i ett köpcentrum. Ingen förbättring. Ganska nyligen har jag insett att jag varit för ”troende” eller vad man ska kalla det. För okritisk. Gurun har en hemsida med nyhetsbrev, men det är inte han som skriver dem, trots att de är signerade med hans namn.

I slutändan lärde jag mig knappt något om hur ”gamea” tjejer, utan det var enbart jag som blev ”gamea:d” av ljugande män som fick mitt förtroende och pengar. Det är väl det äldsta knepet i boken för män? Att ljuga om sina framgångar med kvinnor för andra män för att få deras gillande. Jag har nu tagit bort alla böcker och deletat kontot på forumet. Jag kan inte hantera det. Allt bottnade i osäkerhet och min skadade hjärnas aversion mot ansträngning, då vände jag mig till materialet för att ta reda på vad jag ska säga istället för att försöka lära mig genom praktik.

Började hänga med J. Jag sa upp mig från arbetet som brevbärare för att vi skulle resa tillsammans. Jag kände en sådan social ångest på arbetsplatsen, jag är ju en mes och därmed behandlad med väldigt låg respekt, och det var ett jobbigt yrke pga sömnproblemen. Först åkte vi till Köpenhamn. Jag var oskuld och nu ca 22. Det störde mig enormt och jag var övertygad om att jag förrästen aldrig skulle få till det ändå. Så jag kollade upp bordeller på nätet och valde ut en skitsnygg kvinna. Hon skulle vara på plats den tiden, men det var hon inte och det fanns bara en som inte alls var lika attraktiv. Men jag gjorde det ändå. Hon frågade om det var första gången, för jag var ju så nervös och osäker. Nej sa jag fort och med skam. Vi gjorde det och jag slickade henne för jag ville veta hur det kändes. Ja, jag vet...

Till slut hamnade vi i Turkiet. J gjorde sig vän med 2 andra och vi blev en grupp som delade rum. Dock hamnade jag utanför. Jag började må riktigt dåligt. Jag sov mycket. Jag mådde så dåligt att jag åkte hem.

Sedan fick jag reda på att J hade fabricerat en berättelse på forumet där han förförde en tjej från tunnelbanan. Kameleonten var hans nick. Och det var väldigt passande, för han var verkligen en social kameleont. Det var det inlägget som fått mig att vilja lära mig av honom. Jag kände mig lurad och sa upp kontakten med honom.

Jag hittade också en ideologi på internet. Ett tag var jag inne på att flytta till USA där många aktivister bodde på grund utav det. Det har varit jobbigt för mig att vara anhängare till den, då den är så anti-stat. Den har fått mig att förakta och hata staten. Och i Sverige är ju staten väldigt stor och allomfattande.

Senare kom min andra mani. Där flydde jag från Illuminati till Uppsala (från Stockholm). Jag gick in på centralstationens toalett. Då hörde jag någon prata i komradio ”ja, jag kollar nu”, frös till. Trodde det var poliser. De är mig på spåren! Jag tog av mig allt onödigt, satte på mig mina barfotaskor. De var som den där grekiska figurens skor med vingar. Iförd endast tshirt, skorna och långkalsonger öppnade jag dörren och sprang ut genom nödgången. Larmet gick på.

Jag sprang till ett bostadsområde. Det var kameror där, jag fick gömma mig under vinklarna. Tog fram min laptop och bröt sönder den. Den hade hemlig data i sig som staten inte fick komma åt. Bröt sönder RAM-minnena också för säkerhets skull.

Det var natt och kallt. Jag väntade ett par timmar i en port. ”Om jag bara kan vänta tills solen går upp, då får jag energi”. Solen kom och jag solade mig i den, mina styrkor återkom. Jag trodde jag var en varelse som med tankarna tryckte tillbaka Illuminati, och solen var min energikälla. En tjej kom nerför trapporna i farstun, jag fick komma in för jag var kall och frusen. Jag gick snabbt in i hennes badrum, låste dörren och duschade fötterna med varmt vatten. Efter en tio-femton minuter började polisen prata genom dörren. De sa att tjejen ringt dem. Jag argumenterade tillbaka, ”jag vill att hon själv säger att hon vill att jag ska härifrån”. Till slut övertygade dem mig att öppna dörren. De tog mig genast i hållgrepp och körde mig till en psykiatrisk slutenvårdsenhet i Uppsala. Där gjorde jag verbalt motstånd, ville inte uppge slavnumret, personnumret. Det blev lite av en hätsk stämning, många ur personalen hade samlats och även två väktare. Överläkaren orkade inte tjafsa längre, så han gav ordern om att spänna fast mig. Jag slutade göra motstånd och de släppte mig efter någon minut. Jag var där i 2-3 dygn. De försökte flera gånger få mig att uppge personnumret, jag hittade på. Till slut sa jag det, och de inkallade två poliser som hade med sig en utskrift av mitt ID för att kontrollera att ansiktet stämde.

Jag kördes till Rosenlunds slutenvårdsenhet. Där var jag väl i 2-3 månader. Fyfan alltså.
Under den tredje manin ringde min far till polisen då jag börjat bete mig konstigt. Jag blev väldigt arg, jag hade inte begått något våldsbrott eller hotat någon. På enheten lotsades jag till ett egen rum, lade mig ner och grät i skräck mot väggen. Jag hade ju blivit kidnappad av staten. En av personalen tilltalade mig, när jag inte svarade la han sin hand på min axel. Jag sparkade honom från detta liggande läge på nedre benen. Han tryckte på överfallslarmet. Många ur personalen kom. Jag stod och argumenterade med dem i kanske 10 min. Sedan bestämde någon att jag skulle bältesläggas. De tvingade även i mig någon lugnande drog med spruta. Jag låg där i en timme. Detta är den mest fruktansvärda upplevelse i hela mitt liv. Det är en händelse som skapat mycket ilska i mig och som jag mot kvällen nästan dagligen minns. De hade bara kunnat backa eller låsa in mig i rummet. Men de gör detta för att det är bekvämt för dem, så att jag ska foga mig i framtiden. Och hur jag fogade mig. Jag blev så rädd och började slicka röv. De knäckte mig, och jag tror starkt att jag blev den mes jag är idag på grund av detta. Jag var en mes innan, men det gjorde det värre. De ringde inte heller mina anhöriga så som skall göras vid bältesläggning.

I desperation efter sex och närhet har det blivit 3 resor till andra länder där jag har utbytt pengar mot att kvinnor ska massera mitt könsorgan med deras. Det var någon gång där det gått 2 år utan sex. Nu har det gått snart 3 månader.

April 2016 hade jag den fjärde manin. Det är den mest anmärkningsvärda. Den ska jag inte skriva om här dock.

Idag är jag 28. Jag har inte gjort mycket i mitt liv. Det har blivit mest film, serier och annat slöseri av tid framför datorn för att jag inte har någon att hitta på med. Eller vill. Jag kan inte tro det. Jag är 28, halvvägs genom livet. Det har blivit många nyårsafton spenderade med pappa. Oerhört tragiskt. Nu har jag självmorstankar nästan hela tiden. Jag mår dåligt hela tiden. Depressionen som började för tio år sedan har bara blivit värre, speciellt efter den senaste manin. Det gjorde slut på det första och enda långvariga känslomässiga förhållande jag haft. Där jag var arg och irriterad för det mesta. Har alltså haft ETT sådant förhållande på 27 år. Alla andra har varit sexorienterade, korta och slutat med att kvinnorna inte velat träffats längre eller där de slutat svara.

Jag är ensam och deprimerad. Jag är rädd och orolig för framtiden. Jag sa upp mig från en pissigt jobb. Hur ska jag försörja mig? Jag är rädd för att jag kommer ta livet av mig snart. Jag vill inte vara död, men jag är rädd för att jag inte kommer kunna kontrollera mig. Jag planerar och fantiserar om det. Jag är rädd för att vara ensam. När jag vaknar på morgonen är det första jag hör en elak röst som säger ”Du kommer aldrig träffa någon”. .

Det är det som kommer få mig att göra det. Rädslan och tanken på att fortsätta vara ensam. Alla dessa år. Jobba deltid, cykla hem snabbt, komma hem till ettan. Sätta sig framför datorn, gå och lägga sig. Inte kunna sova på 1h eller så, enorm ångeset och en skräckupplevelse där jag har en röst som säger att jag ska ta livet av mig.

Det vore ju välkommet med en sammanfattning i toppen på inlägget och en kort förklaring vad vi ska disskutera.

Storyn ska väl egentligen flyttas hit:

(FB) Egna texter: noveller och lyrik

Ny rubrik: Mitt liv som troll - eller hur ett tråkigt jullov just blev ännu tråkigare.

Intressant läsning. Ett råd jag kan ge dig är att meditera seriöst och lära känna dig själv på djupet för vill du ha en förändring så kan den bara komma inifrån. Angående kärlek så tänk på att man kan inte spela schack med den. Vill du träffa någon måste du börja leva med hjärtat. Rekommenderar att du ser filmen "måndag hela veckan" om du inte sett den.

Hade även varit intressant att få läsa om din fjärde psykos.

Hoppas verkligen du får det bättre snart!

/tomchi

Intressant läsning som sagt. Att du vågar erkänna allt det här är starkt. Så du har alltså insett att du lider av vissa vanföreställningar?

Ge fan i datorn och internet!

Först och främst behöver du skaffa ett jobb. Kan du få brevbärarjobbet igen? Har själv arbetat som det är det för jävligt jag vet, men jobba är jobbigt.

Sen märks desperation ska du veta. Slappna av, fitta klarar man sig utan, lovar dig.

Investera i dig själv. När du väl börjar jobba börja investera i dig själv, köp snygga kläder, köp en bil, whatever vad som helst. Ditt självförtroende kommer få ett skjut av det som kanske leder till att du presterar bättre med brudar?

Sen är du bara 28. Du är fortfarande ung

Ditt inlägg är intressant. Varför inte starta en blogg där du skriver ned dina tankar. Skriv länken i bloggtråden, så kanske jag och två andra läser den.


Uppskattar rådet. Har börjat meditera ca 1h innan sömngång. Kan dock inte fokusera på andningen utan det blir mest att observera de mörka tankarna.

Kärlek tror jag inte finns, det är ett påhitt av kvinnor.

Den fjärde psykosen var den mest spektakulära. Den utspelade sig i Vietnam, och även där hamnade jag mot en pistolmynning. Kanske publicerar återberättelsen om det här senare.


Ja det kändes som att jag fick ut något av att skriva det.

Ja, ganska nyligen.


Körde en datorfri december men då började jag bara läsa böcker hemma istället. Det var en förbättring men det går inte att bara ta bort X. Måste ersätta också med sociala aktiviteter, och det är jävligt komplicerat för mig.


Att skaffa ett till jobb kommer bara leda till år av upprepning av vad jag redan gjort: ingen respekt på jobbet, känna sig frustrerad över hur beta jag beter mig där och hur långt ner jag befinner mig, åka hem och sitta framför datorn. Vad är poängen utan ett socialt liv? Jag har skjutit upp att köpa kläder så jävla länge, dels är jag obekväm bland folk, dels för att köpa kläder känns som att jag hävdar mig själv och tävlar med alla andra som gör mig supernervös. Det är som att jag inte har rätt till det och de i närheten tittar. Dels är det att mina kognitiva funktioner är skadade som gör att även en så menial uppgift blir svår.

Jo desperation märks. Och jag hatar att jag hängt upp hela min lycka på sex, att jag ger kvinnor så mycket makt. Frågan är hur jag slutar göra det. Det har varit genom åren att allt handlat om att ha sex. "jag gör X för att då blir jag mer attraktiv". Tex gymma, meditera, skaffa hobbys. Ingen av dessa har varit för att jag gillat det i sig självt. Utan det har varit måsten för att hitta en tjej/ha sex. Det finns en artikel på psychologytoday som menar att män gör allt de gör för att ha sex.

Investera i mig själv - jo det är det jag försökt göra de senaste tio åren genom att gymma, meditera, skaffa ett jobb, skaffa en lägenhet (på söder tom). Men det hjälper inte mot social ångest, 0 social kompetens + att min hjärna är skadad så jag kan knappt prata med människor. Så nu har jag slutat försöka.

Klarar man sig verkligen utan sex? En kommentar på reddit sa att man blir galen (inte bokstavligt) efter ett tag, vilket jag ju iofs är lite mest hela tiden. Det här är ett till problem jag har, jag är lättpåverkad.Jag tror på motsatta idéer, nu kanske jag börjar tro att man klarar sig utan fitta. Sedan 1 minut senare att det inte är så. Tvivlar mycket. Mitt jag är inte enhetligt.

Med en koncentrationsskadad hjärna, psykiskt sjuk. Du ska träffa min pappa. Virrig, pratar för mycket, ger en dålig vibb, undergiven. Deprimerad fast vet inte om det. Han har varit ensam i 15 år efter skilsmässan. Det är det jag har framför mig, eller jag är redan där.

Kvinnor är ofta en bi-effekt av ett sunt leverne, inte tvärtom.

Låter rimligt.

Känns bara som att även om jag lever sunt så kommer min skadade hjärna och sociala ångest göra det omöjligt. Jag menar, säg att man börjar när man är 14 med att ha förhållanden med tjejer. Jag har inte haft det regelbundet och väldigt sällan på 14 år då. Om det är osunt leverne eller nått annat, tendens till att isolera sig, eventuell aspie/autism, nice guy, porrberoende, datorberoende, arg och irriterade, bipolär mm. Vad är sannolikheten att det kommer ordna sig?

Fler misslyckanden
Jag är så ensam att jag får ut min känsla av att vara viktig från att folk läser den här tråden. Hoppas på att visningsantalet går upp! No troll.

Var så ensam i min etta på söder att jag hyrde ut den och tänkte åka till Thailand och köpa flickvänsupplevelse, men förväntningen av att göra denna resa och att åka ensam stressade mig så mycket att jag blev ostabil (bipoläriteten). När jag ringde mamma för att jag ville ha en tjänst frågade hon varför och jag sa att jag ska åka till Thailand. Då sa hon ”neej, låter oroligt” . Och jag gick genast med på det själv för att jag var så rädd. Min nyliga mani skedde utomlands i april. 5000 kr åt skogen.

Så nu har jag bott hoss pappa i en 3 veckor tills jag inte pallade det längre pga hur han är. Bor nu hos mamma och är glad för det är mitt sällskap, hon och hennes sambo. Mamma gör all mat och så också.

Har inte träffat en vän på en månad eller så. Gick på en tinderdate för 2 veckor sedan, ljög om att katten blivit sjuk (har ingen) som anledning till varför jag inte heller kunde träffas (hon ville/kunde inte träffas på mitt förslag). Detta för att jämna ut värdet så att hon inte tappar sin attraktion till mig.

Var persistent så efter att vi snackat per telefon kom hon och hennes valp med ut på en promenad. Jag höll med henne om att jag tror på spådamer när hon frågade, även fast jag inte gör det. Hon frågade vad min katt hette och jag bara snabbt la till ”k-katja”. Hamnade såklart under henne pga detta. Totalt fejk.

Jag har lärt mig att man behöver en anledning till att gå hem till dem/en själv. Men jag vågade inte säga ”jag har ett coolt trick jag vill visa dig, men jag behöver papper och penna, vi drar hem till dig” för att jag var så jävla rädd för att bli avvisad. Så de enda orden som kom ur munnen var ”jag har ett trick men behöver papper och penna”. Sa det en gång till någon minut senare och hon bara ”jaha du vill gå hem till mig”. Där förlorade jag också, hon förstår att jag är en indirekt pussy.

Hursomhelst, vi kommer hem till henne och jag är så spänd och nervös, försöker kyssa henne när jag ska gå under anledningen att vi ska se om hon är lesbisk eller ej. Hon duckar såklart undan. Jag har någon låsning kring att visa sexuellt intresse så jag behövde massa lekar och skit. Aja.

Skicakde ett sms igår ”Hej X, hur mår du?”. Inget svar. Jag känner mig så jävla osäker på det här med att ta kontakt via sms. Vad ska man skriva. Sen går jag in i ”det spelar inte så stor roll, gillar de dig så gillar de dig och det spelar inte så stor roll”. Men jag går fram och tillbaka mellan ”jag skriver lame meddelanden och det är därför det går åt skogen” till ”det spelar ingen roll om de gilllar dig”. Tänker att jag ska fråga på flashback eller nåt, men sen har ”det spelar ingen roll om de gillar dig” satt P för det.

Varje dag tänker jag att vill göra något socialt, sen dras jag till datorn och tror att jag inte vill det. Sedan har jag fet ångest när jag ska sova över att jag inte träffar någon. Främst en tjej som jag vill ha nära.

Jag har haft så många ouppfyllda och misslyckade projekt de senaste 10 åren. Jag får idéer. Sa upp mig från brevbäraryrket för att jag skulle lära mig speed reading som förberedelse för livet. Det höll i ett par dagar.
Pluggade en bok, ”Changing for good”. Haha, nope.

Genom åren har jag velat försörja mig på World of Warcraft, bli dykinstruktör, bli programmerare, bli journalist, datingcoach, översättare, transkriberare, bloggare och säkert mer. Började på ett sånt där stå-på-stan och värva medlemmar för en välgörenhetsorganisation för jag ville jobba på den sociala ångesten. Men efter nära 2 veckor blev det för mycket så jag slutade gå dit.

Har delat ut flyers av samma anledning också, först för en skivaffär och sedan en hårfrisör. Skivaffären var typ 20kr/h och hårfrisören hittade jag på att jag gjorde det för en uppgift från skolan så jag avböjde betalning. För att jag skämdes för den riktiga anledningen. Fick i alla fall 2 vaxburkar.

Sen blev jag indragen i Multi-level-marketing företag i 2 veckor innan jag googlade och fattade. Sålde elabonnemang åt E-ON, 100% provisionsbaserat. Chefen där fick mig att tro att jag kunde bli som han en dag med sitt eget företag. That’s the scam.

Gymmade i 2-3 år 3dgr/vecka utan att få några muskler alls, förutom lite biceps. Jag kunde inte öka vikterna, fick ångest eller nått av att pusha mig varenda gång som satte stopp för det.

Försökt bli porrfri i 2 år. Det har blivit bättre. Brukade röka på och runka varje kväll för att kunna somna. Nu åker jag dit cirka en gång i månaden på porren. Det är förmodligen en av de saker som drar mig till datorn. Jag är fett beroende av att sitta framför datorn.

Köpte en tryckkokare, skulle börja göra mat för hela veckan en gång i veckan. Det höll i 1 månad.

I gymnasiet satt jag en dag i en lektion. Det var vinter och jag hade tagit på mig långkalsonger. Då hörde jag alfacoolakillen säga ”b-b-buttcrack”. Långkalsongerna hade gjort att jag fick ett buttcrack. Jag satt längst fram så det var många som såg.

En lektion låg jag med huvudet mot bordet och halvsov. Så trött och deprimerad var jag.

Jag har oroat mig över att jag kanske spenderar pengar över budgeten i flera år. Så varje gång jag köpt något har jag tvekat, och ibland undvikit att ha kul pga det. Sedan har jag spenderat jättemycket på onödigheter.

Bara nyligen har jag börjat med att skriva ner varje dag så att jag har koll på budgeten och det har gett mig ro. Jag har inte gjort det tidigare för jag har tänkt ”men då får jag en mindre sak att tänka på, och jag har inte så mycket att tänka på så det är ju dåligt”. Men det är dags NU, nu när jag mår som sämst. Nu när självmordstankarna är som värst. NU ska jag börja ha koll på ekonomin. Kommer ihåg att jag för ca 1 månad sedan kollade mig i spegeln och mådde så jävla dåligt och svor på att sluta använda datorn. Det gjorde att jag läste böcker och använde Tinder, vilket var positivt. Problem nu bara är att bokserien jag gillade är slut. Så nu är jag här framför datorn igen.

Under manier har jag slängt bort och förstört saker. Det har blivit till att fixa nytt ID kort en sisådär tre gånger. Bytt nam också. Sedan bytt tillbaka. Under den senaste manin i Vietnam slängde jag bort laptop, gav bort mobil och klocka, väska med alla kläder och pass i. Kom hem till Arlanda med shorts, tshirt och flipflops. Trodde jag skulle sälja återberättelsen om manin till ett pjäst eller producentbolag. Men de har alla nekat.
En gång gick jag ut till krogen och sa ”men vore det så dåligt om Ryssland invaderade Sverige, plattskatt och ordning och reda i skolorna”. Då hamnade jag nästan i bråk.

Nu har jag börjat läsa How to win friends and influnce people, skrivit in i kalenderna att jag ska utvärdera varje söndag som det står i boken. Men gör jag det? Nope. Kollar inte ens i kalendern varenda kväll som jag ska göra, glömmer bort det.

Nyligen läste jag en bok om Bipolär. Gör jag det som står där? Till och med de enkla övningarna? Nope. En bra sak kom av det, och det är att jag börjat ta antidepressiv. Men det kräver ju noll ansträngning. Och kanske kommer det göra mig manisk . Egentligen  för jag vet ju jag kommer må så jävla mycket sämre efteråt.

Jag är ett psyko. Det är det enda intressanta om mig. Vill gå ut på krogen utan filter, se vad som händer. Men jag kommer bara frysa som vanligt.

Jag började på internetterapi, betalade 1500 kr, mot social ångest. Jag la ner några timmar på det. För jag är rädd för personen det kan göra mig till. En person med vänner och flickvän. Jag är alltså rädd för hjälpmedlet som ska hjälpa mig. Plus att jag inte kan koncentrera mig.

Köpte skor för 1000 kr jag använt 2 gånger. Aja.

Jag går hos psykolog. Men eftersom jag är så ensam och mesig vågar jag inte säga allt. Ibland känns det som att sessionen är till för hans skull. Jag vill inte sprida negativitet så jag utvecklar inte utan låtsats hålla med. Så ensam är jag.

Jag har undvikande och rädsla på en undermedveten nivå som sabbar allt.

Var friendzoned med en kvinna i 3 år. Var hennes ljudvägg för sina problem. Inbillade mig varje gång jag tog initiativ till att träffas att kanske skulle jag knulla henne. Men det gick ju såklart inte.

Jobbade på ett ställe där en somalier anklagade mig racist för att jag hälsade med ”hey man, hur var helgen”. Det var var något jag sa till alla innan han ens började där.

Vi började tjafsa i kassan inför kunder och toffelchefen som inte ingrep.

”Jag skulle uppskatta ifall du inte sa det där”

”Vadå,” hur var helgen?”” (sa jag upprört)

Vi gick bort från kassan.

”Nej, ”hey man”, jag tycker det är rasistiskt”.

Blev sur inombords på honom för att han sa tycker det är rasistiskt. Det hade kort och gott räckt med ”jag skulle uppskatta ifall du inte sa ”hey man””.

Men fucking mjäkig mesig äcklig rädd beta kaninhare som jag är kunde jag inte uttrycka denna aggression. Tryckte bara ner den och sa ”om du inte uppskattar det ska jag inte säga det”.

Senare sa jag till honom ”jag tycker det var modigt av dig att ta upp en sån sak när du är ny på jobbet”. Men i själva verket ogillade jag honom starkt och kände mig kränkt. Men av någon anledning är jag snäll mot dem som kränker mig. Ingen annan på jobbet gillade honom heller kom det fram.