Sunt förnuft har under många år varit en bristvara, vad bl.a. invandringen beträffar. Både bland politiker och folket.
Tyvärr vaknar ju syndaren sent.
Vi vilseleds fortfarande att tro att problemet är löst. Genom att matas med uppgifter om att inflödet i dagsläget är mycket, mycket mindre. Jämfört med 2015.
Vi matas dagligdags med prognoser om att svensk ekonomi är stark, arbetslösheten är låg, att Sverige behöver arbetskraft o.s.v, med syftning på just våra asylanter. När det är utbildat folk i specifika yrkeskategorier som egentligen behövs.
Artiklar, tv, radio, producerar positvt om invandringen, varvat med snyftrepertage om asylanter som det är synd om av olika anledningar. Vi ska förledas att tro att problemet löst och att det bara är en att köra på som tidigare. Ibland nämner man att vi står inför utmaningar =läs problem. Ivrigt påhejade av en alltför stor grupp av olika besserwissrar som vid minsta ifrågasättande tar till våra mest slitna plattityder i ämnet och smäller dem i ansiktet på oss.
Tvärt emot denna lyckopropaganda kan vi dagligdags läsa om skjutningar och knivningar, där gangstrarna tar död på varandra och om rån och andra grova brot, där oskyldiga får lida. Där har vi kriminologer som förser oss med sina "fakta- och statistikbaserade" klyschor. Mer eller mindre riktade till alla applåderande akademiker, som gillar andra akademiker, eller semiakademiker som vill verka lärda och upplysta.
Emellanåt tar någon klarsynt person, oftast med invandrarbakgrund, upp snabbväxande problem med exempelvis hedersförtryck av kvinnor i invandrartäta områden. T.o.m. femåringar bär sjal idag och allt i kyskhetens och hederns namn. Här visar politker på vänsterkanten och främst feminister framfötterna. Genom att anklaga de som påtalar problemet för högerpopulism och annat likvärdigt. Obegripligt att dessa kvinnor tar parti FÖR förtryck och total ojämlikhet mellan könen. Det som de skrikit sig mer än hesa över i alla år. Vad hände?
Någonstans känns det ändå som att med mycket, mycket små steg så håller utvecklingen på att vända. Bortsett från feministernas syn på jämlikhet då. Måtte de som äntligen fattat orka att framhärda sina åsikter och stå över trasvänsterns och tokfeministernas anspelningar på mörkbrunt.
Glöm inte att vi har en gigantisk ström av mer eller mindre äkta anhöriga som ligger i startgroparna. Anhöriga som ska ha bidrag i kubik och som det nästan aldrig talas om. Annat än att de finns, att de ska ha sin rätt och att det går för långsamt, eller för svårt att få hit dem.
Du och jag betalar.
Hela Mellanöstern och Nordafrika värmer upp för att lämna sina länder. Med siktet inställt på Sverige och Tyskland i första hand. P.g.a. pengar.
Det gäller att ha rätt marknadsföring nu. T.o.m. Angela Märkel talar om repatriering och annat, som verkar vara ett nytt förhållningssätt gentemot en alltmer krakelerande omvärld.
Undrar när Sveriges ledare kommer att ge samma tydliga signaler? Och om någon överhuvudtaget bryr sig om att lyssna. Har man väl lyckats ta sig in i Sverige ska det mycket till, procentuellt sett, att man lyckas få någon att återvända.
Det finns inga pengar kvar till de verkligt behövande, som aldrig kommer ut ur sitt krigshärjade land, eller från ett flyktingläger i dess närområde. Inga pengar till akut nödhjälp, när vi väljer att i Sverige ska "alla" vara lika. "Alla" ska kunna ha en I-phone, modekläder, semesterresor, gratis sjukvård, tänder m.m.. Så lika att om milliontals människor både svälter och dör på kuppen, så har vi gjort vår plikt och kan skryta om det.
Våra barn och barnbarn betalar.