men våra "egna" ungdomar då? Skall de bo hemma tills de är 35?

Nog är det så att man har märkt på sin arbetsplats, att "nyanlända" plötsligt börjar jobba där? På min , har vi en kille från Syrien, som förvisso är bra utbildat lärare från Syrien, men han har varit här ett år, och han pratar väldigt bra svenska till 30%.

Det är ju ju bra so far, så länge man inte bryr sig om att bevara ett språk och en kultur. Nu har det dock, enligt mig, gått för långt.

Många svenska ungdomar bor hemma hos sina kära föräldrar, tills de är långt över 25..30?

För de hittar inga jobb. Inga praktikplatsar, för allt är liksom reserverat till de "nyanlända". So far so Good, men vad med "våra egna"? Här vi nu framför oss,en drös unga svenska människor, som värken får bostad eller jobb, alltså hemlösa? För tänk om "Kalles" föräldrar säger; "Nu är det dax att flytta hemifrån och hitta ett jobb?? Vad skall Kalle göra då? Gå till AF?

Där är det nog stängt. För att projekten för de "nya", är prioriterade. Kalle, får gå hem till sitt barndomshem, och fylla i en blankett...

http://arbete.story.aftonbladet.se/chapter/de-nyanlanda/

Ja,jag bara undrar...

ja, läste artikeln nyss...

en bra sammanfattning är

Vi kanske skulle ge dem en returbiljett till det land vars språk de redan kan, eftersom de inte är motiverade nog att lära sig ett nytt?

De skriver att soporna är resurser, om de skrivit otroligt resurskrävande hade det blivit ganska så mycket mer korrekt...

Några skulle bli bussmekaniker, men böckerna var på svenska, så det gick ju inte...

Den enda invandraren på min arbetsplats är amerikan. Jag konsultar just nu åt ett bolag som sysslar med fakturahantering, så det kanske inte är så konstigt.

Jävlar vad lite invandrare det är så fort något har med business att göra.

Våra egna ungdomar får se till att utbilda sig. Vår välfärd bygger på att vi har en industri. Tillverkingsjobb finns dock inte många i sverige längre, utan det är produktutveckling vi måste satsa på.

Om du är lärare är det du som skall se till att de här kidsen blir ingenjörer. Känn ingen press, men vårt Sveriges framtid vilar på dig.

Vad är det för typ av människor som bor hemma tills dom är 25-30?
Jag menar, bor man hemma och arbetar samtidigt så tar det inte lång tid innan man kan flytta ut. Vad sysslar folk med som bor hemma tills dom är 30? Pillar sig i navlen och spelar TV-spel?

Det eviga skitsnacket om att det inte går att få jobb köper jag inte. Jag är 90-talist och har aldrig upplevt att mina jämnåriga har haft problem att hitta jobb, och jag har själv jobbat sedan jag var 16 (13 om man inkluderar att sälja Kvällsposten på helgerna). Vill man jobba så finns det jobb, så är det bara.

Min anledning var att jag bara hade vikariat länge. Och då ville ingen hyresvärd ha mig. Så därför var jag så illa tvungen att bo hemma tills jag var 25.
Och nu är det ju ganska dåligt med bostäder också. Så kan förstå om folk måste bo hemma länge.

Men bor man hemma och jobbar så borde man inte ha några problem att spara ihop pengar för att köpa sin första lägenhet istället för att flytta ut till en hyrd bostad.
Att man har ett vikariat eller är timanställd innebär inte alltid att man får ett nej för bolån hos banken.

Givetvis finns det undantagsfall där ens arbetssituation kan ställa till det, men så länge man anpassar sitt boende efter arbetssituationen så ska man inte ha några problem. Dessutom, är det högt på prioriteringslistan att flytta ut - så kanske man ska söka sig till ett jobb som erbjuder större säkerhet - till och med på en McDonald's-lön klarar man av att spara ihop till kontantinstatsen och betala tillbaka lånet.

Min upplevelse är snarare tvärtom. Det har varit otroligt svårt att hitta jobb och många som jag känner har fått gå tillbaka till utbildningar istället.

Kanske är det så att du och dina kompisar har fått hjälp att få in foten och haft bättre kontaktnät än många andra, men det är det inte alla som har. Jag känner folk i alla åldrar som är arbetslösa.


Sedan när det kommer till utbildningar känns det mycket frustrerande för de flesta kräver universitetsbehörighet för att få komma in på, även på arbetsförmedlingen. Det är ju trots allt vad YH är idag. Så nu har jag tvingats till att studera klart till universitetsbehörighet på komvux, allt är givetvis teoretiskt och på distans för att spara pengar.

Jag har försökt söka jobb samtidigt och fått typ 3 intervjuer på 100 sökningar i år. Konkurrensen är skithård om jobben i min hemkommun, och ändå bor jag i en av de mer "välmående" kommunerna i Sverige.

Det sista alternativet är att jobba i Stockholm, men hur ska man orka pendla i något över en timme enkelresa samtidigt som man ska jobba och studera?

Givetvis kan det vara så att jag lever i en bubbla där alla i min gemenskapskrets har haft lyxen att glida in på sitt första jobb genom en kontakt någonstans, och därefter är det givetvis inga problem att ta sig vidare till en ny arbetsplats.
Eller så kan det vara så att min gemenskapskrets har varit mindre kräsna när det kommit till att söka jobb, man har kanske inte haft något emot att jobba på donken, Statoil eller valt att gå en kort yrkesutbildning (elektriker, målare, bilmekaniker m.m.) för att komma in på arbetsmarknaden.
Närheten till Köpenhamn (då jag är uppvuxen i Malmö) och därmed ytterligare möjligheter för anställning är givetvis ett plus.

Att situationen i Malmö skulle skilja sig stort från situationen i t.ex Göteborg eller Stockholm har jag svårt att tänka mig - med undantag för möjligheten att bo centralt.

Nu betalade jag för mig när jag bodde hemma. Och då jag fick varierat med inkomst p g a vikariat så var det inte lätt att spara alls. Och fast än jag har tillsvidare nu så tänker jag inte köpa lägenhet. Inte som läget är nu.

Så det är nog därför många bor hemma. För det är inte lätt att få jobb inom alla kategorier av yrken som det är nu.

Okej, 90-talisterna klarade sig. Vad ska hända med 00-"talisterna" då? Det är ju det vi diskuterar, majoriteten 90-talister klassas inte som ungdomar, förutom då 98or, 99or, och dom kanske också klarar sig med hårsmån.

Rätt korkat att börja prata om vuxet folk, när diskussionen handlar om ungdomar och problemen de kommer få.

Och när jag skriver "klarar sig" så menar jag, skaffa egen bostad och få jobb. När vi 90-talister var ungdomar, fanns det inte lika mycket invandrare i Sverige, så ja, vi hade det lättare. Det fanns lägenheter, det fanns lätta jobb. Men att vara svensk ungdom i dagsläget är nog extremt hårt, och det blir svårare om inte vi börjar styra skutan åt rätt håll.

Jag tror inte att ni är mindre kräsna. Du ger dig och dina kompisar för mycket kredit. Jag har jobbat som eventsäljare och cementfabriksrengörare under perioder av extrem desperation. När jag kom hem så fanns det inte en millimeteryta på min kropp som inte värkte som om Satan hade doppat mig i en cistern av kokande blod. Jag tror inte att du eller dina kompisar kan toppa det.

När jag deltog i en snickeriutbildning för några år sedan valde min utbildningsarrangör att kicka mig utan anledning. Jag hade då sökt efter en praktikplats överallt i min hemkommun, men tydligen hade de endast småföretag här så ingen ville ha mig som praktikant. Vid ett tillfälle sökte jag även efter att få börja som lärling på en målarfirma, och jag hade kontakt med chefen och det såg ljust ut men till slut sa han att de inte var intresserade ändå.

Jag kontaktade min kommun för att hitta en anställning åt min far som också är arbetslös, och jag fick kontakt men de sa att han saknade de formella kompetenser som de krävde för att ge honom en fast anställning (dvs. universitetsutbildning).

Liksom vad mer ska jag göra? Kom gärna med förslag du som har lyckats.

KARLSKOGA-FILIPSTAD. Jim Frölander, 57, har något uppgivet och samtidigt humoristiskt över sig, och han är full av dådkraft, energi vibrerar kring honom, och alla dessa signaler han utsänder är resultatet av hans arbete.
Han är integrationskoordinator i Filipstad.
– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.


http://arbete.story.aftonbladet.se/chapter/de-nyanlanda/