Vad har jag för diagnos? Om jag har någon..

Hej!

Jag är 33 år, examen från bra högskola och ett bra jobb.
Har en jättebra flickvän som jag träffat ett år ca.

Nu till mina problem. För lite mer är två år sedan började jag må sämre. Jag tyckte att jag satt "fast" i framför allt jobbet. En barndomsvän dog. Jag fick nytt bättre jobb och det verkade bra i början. Efter ett tag blev det snabbt outhärdligt. Jag gick totalt in i väggen. Blev sjukskriven och Psykitatrikern satte in Venlafaxin på en gång. Min dåvarande flickvän gjorde slut när jag varit sjukskriven ca en månad. Jag mådde piss av Venlafaxinet men ökade åndå dosen. Efter fem månader sa jag stopp till läkaren.
Jag har tidigare provat dessa typer av mediciner och mår bara extremt värre, och inte bara i början eller på grund av för låg dos. I vissa fall har vi trappat upp över max och jag är inte speciellt grov. 1:85, 76kg.

Nu till hur jag har det idag. Jag har lyckats få Imovane mot mina extrema svårigheter att somna.
Att jobba är nästan det som räddar mig, så fort jag ska åka därifrån kommer jag på vilket värdelöst liv jag är på väg hem till. Jag tycker inget av det som jag förut tyckte var kul. Att gå ner på sportbaren och ta en bit mat o kolla lite på fotboll hade jag gärna gjort förut men nu är jag mest själv hemma.
Jag ljuger tom för min flickvän och andra att jag måste göra saker, eller har annat planerat, för att slippa träffa någon när jag mår extra dåligt. Jag har ingen social fobi, inga problem men folksamlingar eller andra uppenbara fobier.
Jag bara konstant är jävligt låg. Tappat intresset för i princip allt. Försöker träna minst tre gånger i veckan (och det ganska hårt) och jag tänker på vad jag äter så det gör jag i alla fall.
Nu börjar jag märka att min flickvän börjar bli allt mer påverkad av mitt mående och jag orkar inte med att förlora henne. Då vet jag inte vad som händer.
Jag går hos en ny psykolog via landstinget men trots att jag sökte hjälp för ca två år sedan svarar jag fortfarande på frågor i stil med "är du rädd för trånga utrymmen?" Känns som det hade fångats upp tidigare..
Jag känner inte igen mig i:
Aspberger, bipoläritet, schizofreni.

Jag känner igen mig i:
Dysymi, GAD, egentlig depression, högkänslighet.
Men ingen medicin jag fått utskrivet har hjälpt.
Endast Sobril hjälpte mot ångesten men eftersom jag inte ville ta Brintellix så fick jag inga Sobril för dom är beroendeframkallande. (Vore hemskt om jag riskerar att bli beroende istället för om jag tar livet av mig..)

Barndomsvännen dog och du fick nytt, bättre jobb... Vännens jobb?


Du är rädd att förlora henne... Bästa sättet att det skall ta slut är att ljuga. Var ärlig. Är det rätt tjej stöttar hon.


Haha, nej du är verkligen inte grov. Äter du ordentligt?


Du har hamnat i en ond spiral. Fundera på vad du mår värst av. Det kanske är medicinerna. Plocka bort dom och försök fokusera på de får saker du uppskattar.

Gå till en läkare eller psykolog som kan hjälpa dig, känns dumt att sitta och tänk att en kan ha en viss diagnos när det kanske inte är fallet.

Folk som går in i väggen är ofta personlighetsmässigt motsatsen till högpresterande personer som exempelvis börsmäklare. Du tänker förmodligen alldeles för mycket och är nära neurotiskt tänkande. Press och stress leder till depression. Låter som du tycker ditt jobb är skit och gör något annat då..

Att du känner sådär är inget konstigt, där är så livet känns.
Det brukar bli roligare när man gör något nytt, kanske borde du byta jobb och få lite nya saker att göra om dagarna.

Du borde också åka på en resa med tjejen.

Att bara sitta hemma blir för tråkigt. Tillochmed när man besöker vänner så vet man redan hur kvällen kommer att sluta innan den har börjat. Det är inte kul! Du behöver stimulera dig själv med nya utmaningar och äventyr. Gör du det så försvinner melankolin oftast.

Om den inte gör det däremot, då har du problem på riktigt. Då måste du gå till läkare och få hjälp.

Det var ett gäng onödigt idiotiska kommentarer. Du kunde inte hålla dom för dig själv?
Eller du kanske vill vara ett arsle?