Psykiatrin och dess de facto handgångna åsikter i samhället är en opinion som kräver att allt fler stämplas som "farliga" människor som "inte har ute i samhället att göra". Vad kommer att hända när denna opinion omsätts i politiska beslut? (det räcker att lyssna på "debatten" för att märka att frågan är när, inte om). Att många av de som basunerar de åsikterna säger sig vara "emot psykiatrin" hjälper inte, det hjälper inte att bekämpa enskilda psykiatrikers regelbrott. Det handlar om konsekvenserna av att kräva allt fler inspärrningar.
Konsekvenserna inkluderar att allt fler stämplas som "farliga" på blotta misstankar. Sedan utsätts dessa personer för antaganden där allt de säger kan vinklas till "bevis" för att de "är" "sjuka i hjärnan" oavsett vad det är de säger, psykiatrin är ju inte någon falsifierbar vetenskap. Däremot är den full av självuppfyllande profetior, att bli stämplad som "farlig" är inte nyttigt för någon. Detta gör att stämplarna kan tillta i befolkningsandel utan någon bortre gräns, annat än den som sätts av det institutionella systemets kapacitet. Ett sannolikt resultat är att budgetbrist i en framtida utbyggd psykiatri där platsbrist beror på att inga fler institutioner kan finansieras leder till att personalen tvingas att på olika sätt få fångarna att dö för att få plats med det ökande antalet så kallade "farliga" människor som opinionen och de politiska besluten kräver att de ska låsa in.
Antaganden i samhället, utanför psykiatrin, kan även de ha självuppfyllande profetia-effekter. Sådana självuppfyllande profetior kan existera som rent associativa fördomar, det krävs inte ens några verbala etiketter/stämplar på det stadiet. Sedan kan psykiatrin och kriminologin genom sina statistiska "studier" utan krav på teoretisk konsistens bekräfta dessa självuppfyllande profetior och skapa formella diagnoser för dem. Redan på associativ fördom-stadiet kan medfödda detaljer i utseende eller i små detaljbeteenden (ofta initiala detaljbeteenden hos små barn som rent biologiskt inte alls är förutbestämda att sätta några bestående spår) vara föremål för kulturella stereotyper. Då det är personer med vissa ärftliga markörer som utsätts för denna kulturella särbehandling, klassar statistiken dem som "ärftliga". Samhället skapar falska "länkar" mellan beteenden där det bara är ett ellet två av beteendena som är ärftliga och resten är "länkat" genom kulturell särbehandling av personer med dessa ett eller två ärftliga beteenden.
Rigorös evolutionsanalys visar i många fall att psykiatrins och kriminologins antaganden inte håller vetenskapligt. Några exempel:
Exempel 1) Det påstås att yngre personer samtidigt skulle vara både irrationella och formbara, medan det påstås att äldre personer skulle vara mer rationella men också mindre formbara. Detta betyder att det påstås att det skulle finnas en negativ länk mellan medvetenhet och formbarhet. Då den evolutionära nyttan med medvetande är att genom kritiskt tänkande lära av felen effektivare än trial and error, är en sådan faktorstruktur som psykiatrin och kriminologin tror på omöjlig.
Exempel 2) Det påstås att empati skulle ha evolverat i däggdjurens historia genom utvidgning från nära släktingar till mera avlägsna släktingar, samtidigt som det påstås att alla människor som plågar djur skulle vara grymma mot människor medan vissa människor som är grymma mot människor skulle vara empatiska med djur. Då människor är närmare släkt med andra människor än med djur, vore detta en total revers av vad som är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för vad.
Exempel 3) Det påstås att människor "naturligt" skulle döma medvetet valda handlingar hårdare än omedvetna handlingar, samtidigt som det påstås att människor har förmågor till medvetet valda handlingar som andra djur saknar. Detta är oförenligt med det evolutionära faktum att populationer som selektivt straffar individer med vissa egenskaper genomgår en evolution där de egenskaper som genererar straffbarhet minskar, inte ökar. Resultatet är att de utvecklas till att ha dessa egenskaper i lägre, inte högre, grad än populationer utan selektiv bestraffning av individer med de egenskaperna.
Med referens till det tredje exemplet, fast i sociologisk tillämpning, kan sägas att specifikt fördömande av medvetna val tvingar folk att låtsas att de inte kan rå för sina val. Resultatet är att de dåliga valen fortsätter. Detta gäller inte bara inom psykiatrin som institution utan även sådana vardagssaker som kulturellt negativ syn på att erkänna att en haft fel.
Patologiseringen och demoniseringen är genom sin icke-falsifierbara immunisering mot kritik en marscherande väg mot allt mer av samma sak. Den kan inte stoppas på ett visst stadium, den kan bara antingen krossas eller fortsätta att marschera. Om vi inte radikalt omvärderar hela synen på hjärna och handlingar, kommer vi innan vi vet ordet av att befinna oss i en situation där de flesta av oss genom oavsiktliga konsekvenser dödas av ett samhälle vars avsikt är att skydda oss.
Konsekvenserna inkluderar att allt fler stämplas som "farliga" på blotta misstankar. Sedan utsätts dessa personer för antaganden där allt de säger kan vinklas till "bevis" för att de "är" "sjuka i hjärnan" oavsett vad det är de säger, psykiatrin är ju inte någon falsifierbar vetenskap. Däremot är den full av självuppfyllande profetior, att bli stämplad som "farlig" är inte nyttigt för någon. Detta gör att stämplarna kan tillta i befolkningsandel utan någon bortre gräns, annat än den som sätts av det institutionella systemets kapacitet. Ett sannolikt resultat är att budgetbrist i en framtida utbyggd psykiatri där platsbrist beror på att inga fler institutioner kan finansieras leder till att personalen tvingas att på olika sätt få fångarna att dö för att få plats med det ökande antalet så kallade "farliga" människor som opinionen och de politiska besluten kräver att de ska låsa in.
Antaganden i samhället, utanför psykiatrin, kan även de ha självuppfyllande profetia-effekter. Sådana självuppfyllande profetior kan existera som rent associativa fördomar, det krävs inte ens några verbala etiketter/stämplar på det stadiet. Sedan kan psykiatrin och kriminologin genom sina statistiska "studier" utan krav på teoretisk konsistens bekräfta dessa självuppfyllande profetior och skapa formella diagnoser för dem. Redan på associativ fördom-stadiet kan medfödda detaljer i utseende eller i små detaljbeteenden (ofta initiala detaljbeteenden hos små barn som rent biologiskt inte alls är förutbestämda att sätta några bestående spår) vara föremål för kulturella stereotyper. Då det är personer med vissa ärftliga markörer som utsätts för denna kulturella särbehandling, klassar statistiken dem som "ärftliga". Samhället skapar falska "länkar" mellan beteenden där det bara är ett ellet två av beteendena som är ärftliga och resten är "länkat" genom kulturell särbehandling av personer med dessa ett eller två ärftliga beteenden.
Rigorös evolutionsanalys visar i många fall att psykiatrins och kriminologins antaganden inte håller vetenskapligt. Några exempel:
Exempel 1) Det påstås att yngre personer samtidigt skulle vara både irrationella och formbara, medan det påstås att äldre personer skulle vara mer rationella men också mindre formbara. Detta betyder att det påstås att det skulle finnas en negativ länk mellan medvetenhet och formbarhet. Då den evolutionära nyttan med medvetande är att genom kritiskt tänkande lära av felen effektivare än trial and error, är en sådan faktorstruktur som psykiatrin och kriminologin tror på omöjlig.
Exempel 2) Det påstås att empati skulle ha evolverat i däggdjurens historia genom utvidgning från nära släktingar till mera avlägsna släktingar, samtidigt som det påstås att alla människor som plågar djur skulle vara grymma mot människor medan vissa människor som är grymma mot människor skulle vara empatiska med djur. Då människor är närmare släkt med andra människor än med djur, vore detta en total revers av vad som är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för vad.
Exempel 3) Det påstås att människor "naturligt" skulle döma medvetet valda handlingar hårdare än omedvetna handlingar, samtidigt som det påstås att människor har förmågor till medvetet valda handlingar som andra djur saknar. Detta är oförenligt med det evolutionära faktum att populationer som selektivt straffar individer med vissa egenskaper genomgår en evolution där de egenskaper som genererar straffbarhet minskar, inte ökar. Resultatet är att de utvecklas till att ha dessa egenskaper i lägre, inte högre, grad än populationer utan selektiv bestraffning av individer med de egenskaperna.
Med referens till det tredje exemplet, fast i sociologisk tillämpning, kan sägas att specifikt fördömande av medvetna val tvingar folk att låtsas att de inte kan rå för sina val. Resultatet är att de dåliga valen fortsätter. Detta gäller inte bara inom psykiatrin som institution utan även sådana vardagssaker som kulturellt negativ syn på att erkänna att en haft fel.
Patologiseringen och demoniseringen är genom sin icke-falsifierbara immunisering mot kritik en marscherande väg mot allt mer av samma sak. Den kan inte stoppas på ett visst stadium, den kan bara antingen krossas eller fortsätta att marschera. Om vi inte radikalt omvärderar hela synen på hjärna och handlingar, kommer vi innan vi vet ordet av att befinna oss i en situation där de flesta av oss genom oavsiktliga konsekvenser dödas av ett samhälle vars avsikt är att skydda oss.
