SSRI"lyckopiller"och annan psykofarmaka går bra att äta livet ut?

Ja hur många läkare och annan vårdpersonal säger och ger denna föreställning?

En del försöker även framställa det som ofarliga vitaminpiller för hjärnan.

Läkemedelsindustrin och medicinararna har knappast emot att folk äter det livet ut.

Det går inte förneka att det ger ett beroende ganska snabbt och ger en tolerans och gör på längre sikt mer skada än nytta.

Vad har läkare och vårdpersonal sagt till er och gett er för föreställning om detta?

Jag behöver inte lyssna på vad vårdpersonal säger - jag vet själv vad som gäller.

Därmed vet jag att en del går det att äta hela livet, en del vet man inte om det går, och ytterligare ett par vet jag att det ICKET går.

Informera er själva, läs på - och gå inte på propaganda åt något håll.


Detta inkluderar Phosphoreigns utsagor.

Det är väl skillnad på medicin och medicin, förvisso, och hur olika mänskor tolererar det. Att det finns ekonomiska intressen i mer än psykofarmaka är sant. En hel del av psykofarmakan ger permanenta skador i framförallt hjärnan. Vilket kanske inte är så kul, om man är under 90 år. Psykologer brukar vara fega och inte vilja lägga sig eller hamna i konflikt med läkaren, oavsett vad som uppfattas som sant eller rätt. Övrig vårdpersonal ser patient som ett djur.

Så blir det när man förädlar vården till en industri!

OnT: Alla preparat skapar en tillvänjning och ställer om signalsubstanserna/receptorerna därefter. Några ger permanenta skador, andra inte.

Tycker en gyllene regel är att preparat för välmående ska ses som en kortsiktig lösning i så stor mån möjligast. På drogforat är ju empatogener substanserna med flest varningsflaggor för permanenta skador efter långvarigt bruk.

Vilka preparat ger permanenta skador?

Hög psykiatrisk(alltså över det som står som max i bipack) dos av mirtazapin under mer än 5 år har stor risk att göra det. Vet flera. Att läkemedelsbolag eller läkare vill ge stöd åt tesen permanenta skador är ju såklart inte i deras intresse på något sätt. Den mesta kritik mot läkemedel sker i USA eftersom möjligheterna man har att få gehör, om man har pengar, är mycket större där. T.ex. zyprexa som det går att läsa en del om. Läkemedelsverket grundar mycket av sina riktlinjer, osv på FDA i USA.
https://en.wikipedia.org/wiki/Olanzapine#Controversy.2C_prosecution.2C_lawsuits_ and_settlements

Fast det är väl inte så märkligt att en överdosering av vilket läkemedel som helst kan leda till skador?

Nej, det är det inte. Men psykiatriker förordar det och hotar annars, under flera år, med tvångsinläggning. Alltså, ett val som inte känns speciellt fritt. Litar man inte på läkare kan man annars utsättas för fina diagnoser. Allsmäktiga envåldshärskare.

Finns någon studie som tyder på att långtidsbruk av antidepressiva förvärrar depression. Sedan finns det flertal biverkningar att leva med, livet ut. De kan påverka flertal funktioner i kroppen, hjärtat, levern, hjärnan m.m. Man får dock försöka ställa för mot nackdelar om man haft det väldigt dåligt psykiskt. Jag vet inte vart jag hade vart idag utan antidepressiva, kanske hade jag haft det bättre eller så hade jag tagit mitt liv. Det kommer jag aldrig veta, kanske hade jag varit kvar i samma situation, setat vid datorn och spelar spel pga socialfobi och depression, självmordstankar. Idag har jag ialf hus, barn, jobb, flickvän. Man vet aldrig. Kanske hade jag haft annat idag? Bättre, sämre? Vem vet.







Rätt, men hur ska man sluta när det är så satans svårt att sluta efter 8 års bruk utan att vilja dö av utsättningssymtomerna :/?

Jag kan inte svara på hur ditt liv hade varit, hur det hade gått för dig - jag kan bara svara på vad som hade hänt mig:

DÖD.

Inga fler frågor på det.


Du studerar mekanismen bakom utsättningssymptomen - och du undersöker olika sätt att förebygga dom, sedan planerar du.

Först och främst - utsättningssymptomen tycks vara relaterade till den SEROTONERGA återupptagseffekten - detta kommer vi lätt fram till genom att SSRI-er som enbart hindrar det återupptaget, har nästan lika höga utsättningssymptom.

Vi märker också att rena NRI-er eller DRI-er INTE har dessa utsättningssymptom.

Atomoxetin, Viloxazin, Reboxetin och Bupropion har INTE några nämnvärda utsättningssymptom - och ingen av dom har någon större affinitet för serotonin.

Vi märker också fort att ju längre halveringstid en SSRI har, desto färre utsättningssymptom tycks dom orsaka.

En snabbkoll för dom två välkända SNRI-erna, Duloxetin och Venlafaxin visar att Venlafaxin har LÄNGRE halveringstid - eftersom den har en aktiv metabolit med nästan samma egenskaper - m ao 5+11 timmar = 16 timmar. Duloxetin har ingen aktiv metabolit och landar då på 12 timmar.

Vi ser också snart i rapporterna att DULOXETIN har mer utsättningsbesvär än Venlafaxin. Återigen stärks vår hypotes - det är serotonerg och halveringstid som är dom effekterna som är viktiga vad gäller utsättningssyndrom.


Fluoxetin har längst halveringstid av alla SSRI-er och används ofta för att behandla utsättningssymptom från SSRI-er. Eftersom mekanismen bakom utsättningssymptomen verkar vara likadan från både SSRI-er och SNRI-er så borde Fluoxetin hjälpa till med utsättningen av SNRI-er också.

SÅ:

1. Du planerar ett FÖRSIKTIGT schema för att sätta ut medicinen - du fördelar granulatet från SNRI-pillerna så att dosen minskas hela tiden, dag för dag. Ge det flera veckor, kanske två månader.

2. Du planerar även in insättning av Fluoxetin, vilket kommer lindra utsättningseffekten. Sedan sätter du ut Fluoxetin, när du helt satt u SNRI-en - MYCKET enklare än SNRI-utsättningen.

3. Du frågar en galning som postar från en jordhög någonstans i en mörk skog på Flashback om hur det går till att sätta ut dessa mediciner - till din otroliga förvåning får du ett svar från den vilde galningen som överensstämmer med verkligheten.

Viktigt ämne.

Jag är också sjukt nyfiken på varför vårdpersonalens resp. patienternas syn på psykofarmakans effekter är så olika och har kunnat förbli så under så många år.

Folk som söker behandling för depression letar ju efter något som ska ge dom en bättre livsprognos, något som ska fungera på lång sikt. Jag uppmanade vid mitt senaste besök min psykiatriker att ta fram en studie som talar för att medicinering faktiskt hjälper på lång sikt och han kom tillbaka tomhänt. Jag ska tillägga att jag faktiskt tycker om denna psykiatriker då han, till skillnad från många andra, åtminstone kan diskutera vad som helst utan att på ett elitistiskt sätt avfärda alla frågeställningar man har som nonsens.

Jag tror att en mängd kedjor av resonemang, många med tveksamma studier som utgångspunkt, har lyckats leva vidare i psykiatrin tack vare kollegialitet och elitism.

Jo SNRI känns lättare att fördela pga som du nämner, granulatet. Dock så äter jag Escitalopram, 5mg. SNRI vad jag hört från andras erfarenhet väldigt svåra att sluta med, även om det bara gäller byte från SNRI till en annan medicin. I alla fall, jag har försökt att trappa ned escitalopram i orala droppar, började med 5 droppar, sänkte 1 droppe för varje månad. När jag kom till 3 droppar bröt helvete lös. Brutala katastroftankar och panikattacker, akut depression som yttrade sig genom självmordstankar och allt för att vilja lätta på ångesten, har aldrig brukat droger men det var inte långt ifrån att vilja söka sig till det.

Fluoxetin sägs vara lättare att sluta ja, men är det garanterat? Man hör andras historier om det som låter lika helvetiskt som mitt försök http://rxisk.org/antidepressant-withdrawal-a-prozac-story/


Det är inte så simpelt. Hur länge har du ätit dina Ninja och vad äter du? Har du gastrointestinala-besvär från dem? Smärtbesvär? Ständig oro, mani, dimsyn, minnesproblem? Lite det jag vill komma bort från