Är moraliska diskussioner värdefulla?

Jag skulle vilja påstå att alla moraliska diskussioner är värdelösa på alla utom ett sätt: För att ta reda på någon annans värderingar. I övrigt är de helt meningslösa. I moraliska diskussioner går det att ta ställning för vad som helst med grund i vad som helst, för det är ändå bara tyckande. Ingenting går att förhålla sig till mer än på ett ytligt och yvigt sätt.

Håller ni med mig?

• På vilket sätt tycker ni att moraliska diskussioner är värdefulla?
• Är det rätt eller fel att diskutera moraliska utsagor? Notera gärna att detta är en metamoraldiskussion som är helt värdelös (med ett undantag).
• Finns det något bättre angreppssätt till moralfilosofiska problem än diskussioner?

Utvecklar lite. Den enda anledningen till att vi skulle vilja ta reda på någon annans värderingar är för att stämpla personen eller att ta reda på på vilket sätt vi vill förändra eller förhålla oss till den.

Fler saker som är bra:
Det kan vara kul. Då kan man dock fråga sig om det potentiella nöjet är värt risken att stämpla och bli stämplad?

Moraliska diskussioner kan också vara bra för att lära sig att få nya perspektiv på saker, så att man kan stämpla människor på nya sätt. Om det är särskilt positivt vet jag inte. Det tror jag beror på hur man förhåller sig till sin syn på andra människor.

Citat:

Ursprungligen postat av starke_adolf

Håller ni med mig?

Ja, om du justerar "För att ta reda på någon annans värderingar." till "För att ta reda på någons värderingar." så att också utvecklande och beforskande av ens egen moral och etik inryms i din tes.

Moral o etik är alltid värdefullt att diskutera. Gärna från tidig ålder. Mer moral och etik som ämne i skolorna. Även på SFI. Med tanke på hur samhället har utvecklats. 😬

Jag håller med om att extremhögervindarna som blåser över Europa är skrämmande och att våra traditionella svenska värden splittrats lite till följd av det. SD är ett obehagligt och skrämmande inslag i svensk politik enligt min mening.

Hur tänker du att samhällsutvecklingen skulle byta riktning genom att diskutera moral och etik? Skolan ska fostra elever till jämlikt och demokratiskt tänkande, i någon mening handlar det då om att homogenisera åsikter. Är det rätt att göra enligt dig? Har andra inte rätt att ha fel enligt din värdegrund?

Det är lite det här jag menar med att stämpla eller ta reda på och förändra andras åsikter. Genom att diskutera moral och etik i skolorna så är det inte diskussionen i sig man vill åt, utan att tillrättavisa avvikande åsikter från läroplanens beskrivning på vad elever får och inte får göra och säga i skolorna. Skolornas innehåll bygger på politiska värderingar.

Jag tycker personligen att det är bra och ett nödvändigt steg i skolorna för att behålla våra sunda svenska värden och att ta död på inskränkthet. Men kan man inte också se det som en självmotsägelse? Läroplanen skriver att man ska värna demokrati, men inte alla åsikter - är det då en verklig demokrati?

Är alla värdediskussioner värdelösa? Att diskutera vad är gott/ont?

Moralen går ständigt framåt. Titta på hur vi behandlar svarta? Kvinnor? Vår moral utvecklas konstant och att inte diskutera moral är att sluta utvecklas.

Eftersom etik berör det mänskliga handlandet vill jag mena att det är något som ligger i allas intresse att diskutera – och att detta, att resonera kring hur vi bör agera, är själva grundvalen till det vi kallar civilisation. Jämfört med teoretiska ämnen som enbart är relevanta för den intresserade är vår etik, som mynnar ut i vårt handlande, däremot av yttersta vikt för varje person och varje livsform vi möter genom livet. Enbart en seriös betoning på samtal kring moral kan, utan blodbad eller hot, få slavägaren att erkänna slaven som sin rättslige like och enbart samtal kring moral kan få mänskligheten att se till intressen hos människor som blir berörda av våra beslut utan möjlighet att reciprocera, djur, framtida generationer etc.

Här är ett exempel på ett mycket meningsfullt samtal. Peter Singer intervjuas av Richard Dawkins

Givetvis går det grunda moraliska diskussioner på alla möjliga premisser. Däremot glömmer du att det är skillnad på tanke och handling och därmed verkar ditt påstående inte alls förankra i verkligheten. Ett exempel: i många kulturer var det okej att lämna nyfödda att dö om spädbarnet hotade familjens överlevnad. Det fanns alltså bättre argument för att låta barnet dö. Är det bara tyckande i detta exempel? Om det finns väldigt goda skäl för att låta barnet dö och väldigt dålig skäl för att låta barnet leva, så bör det ju vara objektivt rätt.

Moraliska diskussioner blir tyckande med etisk subjektivism som utgångspunkt. Då har vi ändå ett problem. Etisk subjektivism hävdar ju att alla moraliska yttrande är uttryck av den egna attityden. Till med argument mot opponenten är enbart uttryck av ens egen attityd. Således blir ju diskussionen på någon slags nivå där debattörerna enbart pratar om sig själva. Detta i sin tur skapar ju en ganska problematisk enighet som inte kan förklaras. Man måste ju erkänna motståndarens ståndpunkter som sanna: det är ju trots allt sant att X tycker tvärtom, och alla mina försök att argumentera emot X är bara yttrande av min egen attityd.

Känsla går före det sunda förnuftet när det gäller moraliska val. Därför är ett ställningstagande långt ifrån ytligt. Du kan låta det praktiska, ändamålsenliga förnuftet bestämma, men det kan fortfarande kännas fel.

Tänk dig att du hittar en plånbok på gatan. Du upptäcker att denna plånbok tillhör någon du hatar. Det sunda förnuftet, vilket i det här fallet är lagen säger att du ska lämna tillbaka den. Men det agg du hyser mot Elaka Erik eldar upp dig och du väljer att sno den.

Jag vill påstå, att ditt "tyckande" ofta utgår ifrån känsla. Sen är det din uppgift att pussla ihop ett rationellt motargument. Du kan med överblick ibland förstå att det var fel, rent logiskt. Men det är svårt att ge upp sin stolthet. Det har liksom en anknytning till dig själv.

Det som är ytligt i en moralisk är väl den neutrala processen som vi sedan tolkar som observatörer. Jag kan trycka på dina ömma punkter i något spörsmål och vända dig. Du kanske inte bryr dig om att regnskogen huggs ner, men när du får lyssna på ett känslomässigt tal om vad det får för konsekvens för djuren, så vänder du.


Om någon håller med om ens moraliska åsikt kan det bli lite circel jerk. Man bekräftar varandras känslor inför något. Där av blir det rättfärdigade.

"Oh ja, vi har så rätt vi. Vi hör ihop".



Vad tycker du?


Upplevelser för att ta in. Diskussion för att plocka isär.
Båda är bra på sitt sätt.

Problemet som jag ser det ligger i att premisserna, som utgår från ideologiska ställningstaganden, hävdas som objektiva sanningar som inte kan ifrågasättas. Och då blir diskussioner utifrån sådana premisser en försåtlig förklädnad för ett politiskt budskap, där jag har att välja mellan att ansluta mig till eller framställas som en dålig människa.

Menar du att det gäller allmänt att du framstår som en dålig människa av att dela med dig av dina etiska ståndpunkter? Det låter som att du talar väldigt specifikt utifrån erfarenhet om ett ämne som är extremt generellt: att – allmänt sett – föra dialog om mänskligt handlande och beslutsfattande.

Om någon för fram ett politiskt budskap, som krav på världssocialism, så torde alla vara överens om jag är fri att avfärda detta med motiveringen att jag tror på någon annan ideologi. Vi lever i en demokratisk rättsstat där det står var och en fritt att tro och tycka vad man vill.

Det gör skillnad om samma krav framförs med moralisk underton. "Vi föds alla med samma rätt till X eller Y, och om någon annan har brist på X eller Y så förstår var och en att du måste dela med dig så att någon annan inte far illa." Det är samma budskap som innan, men vill jag inte dela lika så är jag en dålig människa. Vilket ekonomiskt system jag tror på är inte längre öppet för diskussion.

Som exempel hörde jag för ett tag sedan ett samhällsprogram på radion som problematiserade det växande motståndet mot invandring. Man hade bjudit in forskare som resonerade om orsaker till att dåliga attityder fick allt större spridning. Man gör ansatsen att den ena åsikten har moraliskt företräde framför den andra och slipper då vara opartisk, eftersom det som är moraliskt riktigt förväntas vara en objektiv sanning som står över all diskussion.