Är det vår valfrihet som ger oss ångest?

Bara ett tips? Snarare en vidöppen väg bort från det ytterst begränsande "naturliga". Jag tror det är till fundamental hjälp för att inte säga nödvändig ett genuint liv.

Jag har försökt analysera mig själv ett par gånger nu gällande denna fråga och det är trixigt. Jag funkar väldigt olika och det tycks inte finnas något jättetydligt mönster. Tydligt exempel är däremot uppsatsskrivning i skolan. Om det var under premissen "skriv om vad ni vill" så jublade alla i klassen utom jag. Fick bara extrem beslutsångest,skyhöga stresspåslag och bytte ämne 500 gånger in i det sista. Jag tror att min skrik och panik-känsla inför många valmöjligheter dels kan baseras på prestationsångest. För om det jag väljer inte blir alltför väl mottaget så kan det bidra till att jag misstror min förmåga att göra bra val. Sen är det även en trygghet för mig att veta så exakt som möjligt vad som förväntas.

Ångest är frihetens känsla eller hur Kierkegaard uttryckte det.

Som känsla riktar sig ångesten till det obestämda, till skillnad från rädslan eller fruktan som har ett bestämt objekt, som en hund eller en folksamling.

Att valfriheten kan öka ångesten är inte så konstigt då. Med valfrihet kommer möjligheter till någonting annat, att det skulle kunna vara annorlunda, och då får vi ta större ansvar får våra handlingar och kan känna oro över våra beslut.

Med det sagt så tror jag nog inte man kan säga att valfrihet i sig orsakar ångest. Det finns ju människor som är så inställda på hur deras liv ska vara och vilka beslut de ska ta att det inte spelar någon roll hur många valmöjligheter de får; det finns bara en väg ändå.

Nej ångest skapas nog när möjligheten till flykt saknas.

Eller när man vet att man ej bör ta till flykt, men gör det ändå.
Gång på gång.